tisdag 16 december 2014

Vad hände?!

Ikväll ska jag somna med tre gosedjur och utan dig mamma. 

Först ska vi läsa bok i soffan och sen ska jag ha tre gosedjur och snuttis i sängen och inte dig. 

Missen i ekvationen var bara att han tänkte ändå prata intensivt med mig. Bara från ett annat rum…

Edit: tre minuter senare är jag inkommenderad till Minis säng. Så var det med det. 

tisdag 9 december 2014

Döden


Min älskade morbror är inte med oss länge till. Det är naturligt att livet tar slut. Ibland t o m skönt, men åh så jobbigt när det är någon man älskar. Oavsett. 

Han har dessutom haft det tufft i många avseenden, trots att han är en av de finaste och snällaste jag vet. Så onödigt. Han borde ha fått ett fantastiskt liv. 

Ikväll tänker jag på honom. 

söndag 7 december 2014

Länge sedan

Jag formulerar och formulerar mig, men tiden vänner, den räcker inte. Det händer bra saker dock. Som att jag just nu ligger sked med en sovande P och att det i vardagsrummet står en överpyntad mörkgrön julgran. I rummet intill sover världens finaste fyraåring. Livet är bra!

söndag 23 november 2014

Hemlig längtan

Jag önskar att jag kunde spendera ett dygn ensam, i tysthet och bara läsa en bok och äta choklad. 

Jag älskar mitt liv, men åh. Tyst. Ensam. Kravlöst. Mmm…

söndag 9 november 2014

Söndag kväll

Mini har just somnat på min arm, nybadad. Persikodoftande hår. Hans kropp och huvud är tungt. Min kropp är också tung. Familjejympan imorse känns i benen. 

Vi är inne i en ljuvlig och harmonisk period Mini och jag. Vi två. Ett superteam. Han är smart rolig och engagerad. Och den här åldern, det var en av de jag fantiserade om innan. Då när jag fasade att det här bara var en dröm. 

Försöker att inte skönmåla vår tillvaro, men jag kan inte sticka under stol med att jag är lycklig. Mini gör mig lyckligare än jag någonsin varit förut. 

Tack för det älskade unge. Tack!

tisdag 4 november 2014

Nattning

Vi ligger tätt intill varandra i Minis säng. Han har krupit intill mig och när min arm rätar ut sig hamnar handen på en perfekt mjuk varm fot. Det där mjuka hullet ovanpå, så ljuvligt!

Nattning

Vi ligger tätt intill varandra i Minis säng. Han har krupit intill mig och när min arm rätar ut sig hamnar handen på en perfekt mjuk varm fot. Det där mjuka hullet ovanpå, så ljuvligt!

måndag 3 november 2014

Planeringsdag

Ledigt från förskola och jobb. 6 maskiner tvätt, en mäklare hemma och tittade på lägenheten, en räd för att hämta en burk av absoluta favoritansiktskrämen på stan och till sist, men inte minst, premiär på simhallen för Mini. Succé!

Nu är han taggad för simskola. Hurra!

söndag 2 november 2014

Uppfostrat?

"Om någon kommer in på ditt kontor och frågar om du verkligen tror att du bidrar. Skulle du inte bara skämmas då?"

Den frågan fick jag av en släkting till en jubilar jag var och firade igår. Visst jag har ett lite "flummigt" jobb. Visst fattar jag att det är sjukt svårt att förstå fast jag försöker förklara. 

Men aaaaargh så frustrerande att vara väluppfostrad och bara snällt ge ett skräckscenario om vad som skulle kunna hända i den här regionen om mitt jobb INTE gjordes, när allt jag ville göra var att luta mig över bordet och ge gubben en lavett. Eller bara spydigt fråga om hans mamma glömt uppfostra honom. 

Det kröp senare fram att personen i fråga är Sverigedemokrat och mina fördomar haglade i huvudet. 

Tur det inte är min släkt. Phu…

lördag 1 november 2014

Familjejympa


Friskis har Familjejympa på lördag förmiddagar och det har blivit rutin för Mini och mig. Det är så skönt!
Det är kl 10, vi kör hemifrån 9.40, så mirgonen är ändå mys. 

Efteråt känns det som att man redan gjort massor och bara kan slappa. Fast idag har jag fått stryka festblåsan för resten av dagen ska spenderas på 50-årstillställning i Lomma. 

Minis outfit? Han har valt att ha på sig den här.


Med mantel!


Snyggast på festen tror jag. 

fredag 31 oktober 2014

Tänder

"Kan du vara snäll och borsta tänderna Mini?"

Han går ut i hallen, för att inom sekunder återvända

"Var är mina vampyrtänder?"

"På golvet"

Han tar dem och går. Jag får ett snabbt uppvaknande. 

"Du ska borsta dina RIKTIGA tänder"

En uppgiven suck hörs från badrummet följt av

"Varför dååååå?!!"

tisdag 28 oktober 2014

Knattejympa

Idag var Mini på sitt första Knattejympapass på Friskis. Helt utan mamma!!

Själv rodde jag roddmaskin som en galen. Huj. 

Nu måste jag ta mig ur nattningssängens goa värme och ställa mig i duschen. Huuuuu

Och fatta hur stor han är min unge. Knattejympa. Åh!

lördag 25 oktober 2014

Halloween



Varje år anordnas halloweenfest på mitt jobb. Det har nu blivit tradition för Mini. Så igår åkte jag och hämtade honom efter lunch och ovan ser ni vilken otäcking som charmade brallorna av mina kollegor. 

Det är snacks, parad, pumpatävling, trick or treat och allmänt bus som gäller. Så mysigt. På vägen hem hämtade vi McD drive through. Vi sitter i bilen och väntar när jag berättar för Mini hur stolt jsg är över honom. 

"Mamma, ge mig kärlek också"

"Mini jag älskar dig till månen och tillbaka!"

"Ända till rymden? Mamma då blir jag en astronaut!"

Tystnad, sedan hörs

"Mamma, jag älskar dig så att du också är en astronaut"

tisdag 21 oktober 2014

Sagotema

I helgen kom P hit och med sig hade han Rorys Story Cubes. Så fantastiskt roligt! Mini köpte konceptet helt och drog egna historier. Vi höll på läääänge. 

Vad det är? Jo, tärningar med bilder som man fritt får associera ihop historier till. 

På avdelningen har de sagotema den här terminen. Ikväll sprang jag på tärningarna på Akademibokhandeln. Jag investerade i en present till dem. Hoppas det kommer att uppskattas! 

http://www.sagobygden.se/butiken/hantverk-och-ovrigt

Lycka

Lycka kan vara att ligga på knä i ett pojkrum och plocka lego, duplo, bilar, bollar, gosedjur, ballonger och djur. Samtidigt som en glad fyraåring sjunger hittepåvisor i badkaret och emellanåt vrålar:

"Jag lever mamma, jag LEVER!"

måndag 20 oktober 2014

Hejdå pottan!


Tack för trogen tjänst!

Mini vill att vi ställer den på vinden så att han kan ha den till sina fem barn. 

söndag 19 oktober 2014

Kritik

Ösregn ute. Legobygge, The Ark och mammadans/sång inne. 

"Mamma, kan vi sänka volymen?" Jag går fram till stereon

"På dig alltså."


#}#^*%# unge

Kärlek

På Familjejympans fria lek springer Mini runt och jagar en boll bubblandes av skratt, så att andra vänder sig och skrattar också. Han är så stolt över att sitta framåtvänd i baksätet. Lyckan när han tar på sig kläder han valt själv. Fascinationen över kroppen och hur allt hänger ihop. Hans sätt att formulera sig. Att laga frukost SJÄLV till sin mamma. Hur ögonen liksom tänds när han hittat ett nytt sammanhang. 

Så stor, men samtidigt när han somnat från TVn i soffan på lördagskvällen och hela kroppen är avslappnad. Kinden som bullar ut mellan handen och munnen. Den mjuka lilla bulliga hulldubbelhakan. Då är han fortfarande min bebis och jag bara måste gosa lite extra med honom. Lukta i håret och i nacken. 

Som jag älskar den ungen. Ibland bara svämmar det över. 

Han är det bästa jag gjort och har. Tänk om jag inte vågat!

Tack kära donator. Tack Danmark. Tack Femmis. Tack P. 

Utan er ingen Mini och inte all den här lyckan och kärleken.

lördag 18 oktober 2014

Biologilektion

Vi äter frukost med ägg. Plötsligt förklarar Mini att ägget är ett mammaägg och skeden ett pappafrö. Skeden ner i vitan, så blev barnet till! 

Jodå, Mini blir nog även pedagog. 

torsdag 16 oktober 2014

När det inte blir som man tänkt sig

Det höll inte med M. Det fanns problem, men jag lärde mig något genom att stå kvar. Jag har aldrig gjort det förut. Jag tyckte så mycket om honom och det som var bra att jag ville jobba med det som inte fungerade. 

Det ville inte han. 

Ledsen, arg och sur, bröt jag till slut helt. Och för att få lite bekräftelse aktiverade jag kontot på dejtingsajten. Där kan man iaf få mail om att man är fin. 

Knappt. 

En man tyckte att vi skulle ses och ta en promenad. Jag tyckte att han verkade ointresserad och skrev att jag inte ville. Egentligen inte intresserad sv att starta något nytt heller. 

Han övertalade mig. Vi sågs. Pratade massor. Sågs igen. Sågs en tredje gång. En gång till. Och allt är så bra! Det är tidigt, men det är som att prova en perfekt sko. Allt bara funkar hittills, på ett nästan löjligt vis. 

Min enda oro är Mini. Han har knappt nämnt M. Vi har pratat om vad som hänt och att vi inte ska träffa M mer. Mini har också fått träffa P. Som vilken kompis som helst, men Mini är smart. Han kopplade direkt. Det är inga problem dem emellan, men åh, jag skulle vilja ha garantier att jag inte utsätter honom för ytterligare en separation. Jag vet att det inte funkar så, men i alla fall. 

Samtidigt så är jag bara glad. Kan det vara så här? Hurra!

torsdag 9 oktober 2014

Underställ

Vi har fått direktiv från en av pedagogerna på förskolan om att barnen inte ska kläs i bomullskläder på förskolan (när det blir kallare tänker jag). Hon rekommenderar underställ i ull ("bomullen stannar hemma!")

Jag blir lite trött.
1. Mini har haft kläder i bomull, fleecetröja och overall tidigare vintrar och det har funkat finfint. 

2. Mini har i princip bara bomullskläder och älskar att ha sina mysisar (typ joggingbyxor) och väljer noga tröjan för dagen nästan varje dag. 

3. Jag vet inte hur jag ska klä honom i underställ! Vi har haft ett som han aldrig hade på sig. Är tanken att man har underställ, typ fleecejscka och overall? Tja förutom, sockar etc. 

Hur många underställ går det åt på en förskolevecka?

Hjälp mig. Jag känner mig förvirrad (och faktiskt rätt irriterad om jag ska vara ärlig).

torsdag 2 oktober 2014

Pirr

"Mamma, varför är du inte kär?"

"Hur menar du då?"

"Du borde vara kär i och pussa på en man, så kan han bli min pappa"

Tänk om man kunde framkalla det där pirret på beställning. 

Och bara för att jag pussar på honom behöver det inte nödvändigtvis vara så att han blir Minis pappa. Snarare högst osannolikt. 

Men möjligheten finns ju. Och kanske kanske finns det lite pirr också. 

måndag 29 september 2014

Frustration

Mini verkar nöjd. Han går glad till förskolan. Han har vid något tillfälle sagt att ingen vill leka med honom. Jag har tagit upp det med pedagogerna och de har slagit bort det med orden "nej nej, det är lite rörigt så här i början, men det ger sig"

Ikväll har Mini berättat en annan version. Och jag tror på den. Sorg. Mini vill inte leka med pojkarna som slåss (det hade inte jag heller velat). Hans fd bästis har hittat en annan kompis. Mini är långt framme verbalt och kunskapsnivån på t ex matte ligger högt över hans ålder (matte är tema). Det kan vara en del av problemet. 

Avdelningen har en strategi att barnen själva ska lösa konflikter, men jag blir tokig på att det ska gå ut på att de slåss! Mini berättade att t o m när han säger till en pedagog, efter att kompisen inte lyssnat, så säger de åt honom att säga till själv. Igen. Inte OK i min bok!

Och barnen måste få stöd i att släppa in varandra i leken. Jag tolererar inte att han känner sig utstött. 

Arg, ledsen och besviken mamma. 

torsdag 25 september 2014

Är det ben, eller en matstrupe du ritar?

BVC och fyraårskontroll. Sköterskan ber Mini rita en gubbe. Jag är lite nervös eftersom han inte varit intresserad av att rita gubbar hittills. 


Men han klämmer i med att rita gubbe med lungor, matstrupe och blodomlopp. Lite mer avancerat än en huvudfoting.


I övrigt gick han igenom med bravur. Min fina unge!

måndag 22 september 2014

Fyra


Lång dag slut. Vi kan väl lätt konstatera att fyraårsdagen föll väl ut. 

"Nästa år vill jag också fira i Jönköping och få ett Pippidockhus mamma! Fast gubbarna har jag redan då."

Som han längtat och tjatat om dockhuset. Nu är det hans och oj så lycklig han är. Min fyraåring!

fredag 19 september 2014

4 år sedan idag


Blev jag knappt trodd här inne. De vägrade tro att vattnet gått tillade testat att det var sant. 

Efter ett dygn med värkar var femte minut blev jag hemskickad med orden "Ta en alvedon och se till att sova."

Ingen bör föda barn på SUS. 

måndag 15 september 2014

Ny generation. Nytt hopp?

Systerdotter demonstrerar mot rasism. Jag funderar på att gå offline tills alla slutar kasta så mycket skit åt vänster. 

SDs resultat ger mig ont i magen. 

Och i de vindar som blåser nu. I de vindarna får inte Minis och min familj existera. Eller normaliseras. 

Jag mår på riktigt illa idag. Och håller hoppet till de unga. Min Mini. Vi pratar politik på samma sätt som min pappa gjorde med mig. Kanske lyckas jag med Mini, det min far önskade av mig. Statsministerposten. 

Då i ett inkluderande och öppet land, där missnöje inte får plats att gro. 

Jag tillhör "vinnarna" av Alliansens politik. Ändå önskar jag för allt i världen inte den tillbaka. Jag är en vinnare när skolan är bra, när vården har resurser igen, när mina tillbakadragna jobbskatteavdrag landar i mina pensionerade föräldrars plånböcker. 

Tills dess gråter jag lite inombords. Och försöker förstå. 
Önskar jag hade tiden att engagera mig politiskt igen. Jag hade inte tvekat. En sak är säker. Jag kommer att börja prata politik öppet igen. Jag vill att Mini ska höra. 

Och lära sig tänka själv. 

torsdag 11 september 2014

Ett nytt liv

För tillfället har vi Minis kusin inneboende. Hon har börjat plugga i Malmö. 

Det är fantastiskt. På så många plan. för det första: jag älskar henne

Vi har alltid varit nära och nu bor hon här. Lycka. 

Hon har länge velat bo i Malmö och nu uppfyller hon sin dröm. Hon har kommit in på sin drömutbildning och är så lycklig. Det är något alldeles speciellt med att vara nära en lycklig älskad person. 

Jag har fått en oväntad frihet. Inte för att jag inte älskar min tillvaro med Mini, men plötsligt kan jag tacka ja till en övernattning borta på kort varsel. Jag kan vara ute och ta en promenad på kvällen bara för att det är skönt. Mitt liv gick från att vara inrutat till väldigt flexibelt i en handvändning och jag märker att jag har lite svårt att ta till mig det. 

Hon säger uttryckligen att hon flyttat hit för att hon vill ha en nära relation till Mini och ser det som en stor bonus att hon kan avlasta mig. 

Vilken fantastisk människa hon är. Jag har fått ett nytt liv och har familj nära. Vilken lycka! 

Bäst är ändå att se kärleken mellan henne och Mini. Åh, det värmer ett mammahjärta så. 

onsdag 10 september 2014

Happy

Det tog en stund innan jag förstod vad "happikondaloooou" betydde när Mini gick runt och sjöng. 

måndag 8 september 2014

Jympa


Idag gick vi på säsongens första Familjejympapass på Friskis & Svettis. Nu på en annan inrättning än där vi gått tidigare. Åh, vad kul det var! Mini springer lite som Phoebe i Vänner. Han skrattar högt, ögonen glittrar och det spritter i hela ungen. Och då gör jag samma, utom möjligtvis springstilen, men åh, hela jag är som sockerdricka. Att se Minis ben springa, med blå glansiga shorts fladdrandes. Hans sätt att driva en boll. Att följa ledaren. Den mjuka kroppen som försöker hitta rätt rörelse. Det är så fint. 


Dessutom så skönt att få ta ut sig. Jag blir också trött, svettig och varm. Men så hör jag till kategorin föräldrar-som-går-in-för-det. Ett sätt att smyga in motion i mitt liv och dessutom tillsammans med Mini. Det kunde inte vara bättre!

söndag 7 september 2014

Tillbaka till början

Så kom äntligen dagen. Det var dags att köra över bron och hälsa på kliniken. Mini, mamman och kusinen körde över bron till Norrebro och vi promenerade genom lilla köpcentret väl på kliniken fick vi vänta. Och vänta. Och till slut fick vi träffa, sköterska och läkare och se ett inseminationsrum. Jag tror inte att det var vad Mini riktigt föreställt sig. Han var lite ställd, men ställde ändå sina frågor och fick svar. 

Läkaren skrattade gott och sa att Mini då ändå var ett gott exemplar. Skulle jag inte ha en till? 43 är ingen ålder?!

Jag tror ändå att besöket var störst för mig. Jag kunde inte riktigt hålla mig samman. Utan dem ingen Mini. Det är så stort! 

Och de där blickarna i väntrummet. Paren och kvinnorna där för behandlingar. Jag ville nästan gå fram och berätta att. Mini minsann är ett resultat av kliniken. 

Bäst var ändå Mini när han inledde samtalet med att berätta:
"Jo, det är så här att vi är inte här för att GÖRA ett barn idag…"

Älskade unge. Jag är så oändligt tacksam att ha dig i mitt liv. 

onsdag 3 september 2014

Att vara hård

Det finns saker som jag inte kan med bara. En av dem är gnäll. Det får det att krypa i mig. Mini är sällan gnällig. Iaf inte länge. 

I somras hade han en period när han i princip gick runt på glass, fika och godis. En lördag, när mitt huvud redan höll på att sprängas, fick jag nog av hans sockerberoende och dess uttryck. Dvs inte äta mat, gnälla efter bullar och godis. 

Jag blev arg. Diskuterade, men var hård. Mini var ledsen. Kanske var jag lite för tuff, men samtidigt rann bägaren över. 

Det var nog. 

Sedan den dagen är det inga problem med maten dock. Mini äter i princip det som serveras. Han är gladare, gnäller mindre och jag är också betydligt nöjdare. 

Ibland lönar det sig att vara tuff och jag tror inte att det är fel att sätta gränser och visa när humöret inte är på topp. 

Dessutom har jag inte längre ett sockerstinnt barn. Phu!

söndag 31 augusti 2014

Astrid Lindgrens Värld

Trots att vädret slog om och lördagsmorgonen startade i ösregn satte vi oss i bilen och körde mot Vimmerby. När chocken över biljettpriset lagt sig så njöt vi sv stället. Så otroligt fint och välordnat!

Mini startade dock med rätt grinig attityd. Första föreställningen var Katthult och han ville träffa Pippi. Det var egentligen den enda han ville träffa. 


Så efter lunch och toabesök tog vi oss till Villa Villekullla. Den där lyckan. Mormor och Mini lyckades dessutom sno åt sig bästa platserna på huvudfföreställningen. 


Sedan hängde Volvochefen lekte med Pippi, Fridolf, och pappa Eftaim i över två timmar. 


Emellanåt sattes miniföreställningar upp. 


Efter Pippi hann vi med en föreställning till: Larlsson på taket. Sedan var vi alla tämligen möra. Mini fick köpa en leksak, vilket blev en hett eftertraktad Pippidocka. 

Och den Pippidockan fick mycket kärlek. 

Jag vet inte om Mini är Kling eller Klang, men det var en lycklig liten pojke som somnade så här. 


Vilken fin dag ihop med mormor trots regn och mycket folk!
 (Sista helgen på säsongen)

Hit kommer vi garanterat återvända. 






lördag 30 augusti 2014

Överraskningar

När Mini fyller vill han bara ha Pippis dockhus. INGET annat. 

"Mamma, den här bilen vill jag ha när jag fyller fem" säger han och vägrar ge sig på dockhuset. 

Jag har testat och lockat med allt möjligt. Mest som en sport. Dockhus och bara Pippis dockhus är det som gäller. 

Självklart får han sitt dockhus. 

Men idag får han en överraskning som heter duga. Idag åker vi till Astrid Lindgrens Värld, som Mini inte har en aning om existerar ens...

Busiga mamma och mormor. 

fredag 29 augusti 2014

Insikt

Det krävdes att jag själv skulle bli mamma för att jag skulle inse hur mycket mina föräldrar ändå älskar mig. 

Och våga på riktigt visa det tillbaka. 

Morfar är lite krasslig. Inget allvarligt. Vi är här över helgen och det är en lisa för en trött och lite ledsen själ. Det och att det händer positiva saker på mitt jobb. 

Det är skönt att vara med dem som älskar en som mest. Och se hur glada alla blir. Positiva spiraler. Skönt!

tisdag 26 augusti 2014

Förväntansfull

Minis blick och leende när jag berättade att vi ska åka till kliniken där han blev till. Fantastiskt!

Han reagerade på ett sätt jsg inte sett förr. Han blev glad, något tändes i hans blick, och drog sig undan samtidigt. 

"Ja det vill jag mamma!"

Det känns bra att ge honom möjligheten. Det känns också bra att vara lyhörd för Minis behov och önskningar. 

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska söka halvsyskon till honom. Det har känts fel för mig, för hittills har det varit mer mitt intresse som styrt den resan. 

Ändå tänker jag att kanske skulle jag söka, för att se om jag ens hittar något till den dag han själv frågar. Svårt beslut. Jag lugnar mig så länge. 

Ser fram emot att åka till kliniken. Att vara där för Mini. 

Om du en dag läser det här Mini: jag är så ofantligt stolt och häpen över din förmåga att ta till dig och formulera dig runt de här frågorna. Även om jag ibland tycker det är svårt att veta hur jag bäst ska svara och om du verkligen kan ta till dig. Jag önskar att vi alltid har en öppen dialog och lovar dig att alltid jobba för att vi ska ha det. 

måndag 25 augusti 2014

Lös som lös

Barnlängtan, barnlös. Jag tror att de flesta som läser här kan förhålla sig till det. Stigmat. Den där starka drivkraften. Tomheten. Smärtan och rädslan. 

Tänk om det aldrig blir min tur. 

Det blev min tur. Mini snarkar bredvid mig och varje kväll ligger jag här bredvid honom och bara njuter av hans existens. Jag är så stolt över honom. Mitt barn. 

Kärleken är gränslös.

Men så finns det andra områden. Annat som gör att livet haltar lite. Tvåsamheten. Denna luriga, evigt sårande, svåra men ljuvliga tvåsamhet. 

Jag vill inte leva ensam. Nej. Jag är kanske stark. Klarar det mesta själv. Jag har ekonomi. Vänner. Kapaciteten. 

Jag har Mini! Men jag saknar att bara få vara älskad för den jag är. Som jag är. Av en man. Och få älska honom tillbaka. 

M kämpade sig tillbaka in i mitt liv, samtidigt som jag mantrade "i kärlek finns ingen stolthet" och lät det ske. Tiden det tog att våga öppna igen var kanske för lång, vad vet jag, men lika plötsligt är han borta igen. 

Det var så enkelt förr. Träffa någon, bli tillsammans och falla hals över huvud. 

Jag funkar inte så längre. Intresset väcks inte lika lätt. Känslorna gror och värker fram. Risker vägs, relingar släpps, stegen tas nästan motvilligt. 

Jag klarar mig själv. Klarar det mesta i livet. Men jag vill inte. Och även om det är femtielfte gången och andra av samma person, så gör det ont att bli lämnad. 

Och jag är tillbaka i de ensammas skara igen. Lite bittert, men med rutin på att komma igen. Lite bittert det också faktiskt. 

Blir det någonsin min tur på den arenan tro?

Det här med ursprunget

Mini har ju varit tidig med att fråga om sitt ursprung och det här med pappa. Jag har berättat. Jag har berättat hans "saga". Vi har pratat och han har frågat. Allt eftersom han förstår mer har jag berättat mer. Det går i skov när frågorna kommer. Nu har vi kommit så långt att han har förstått att pappafröna behöver träffa mammaägget och att det var först DÅ som själva Mini kom till. Rätt tidigt att fatta det vid tre års ålder (nåja, vi närmar oss fyra).

Vid några tillfällen har Mini frågat efter Dr. Sven och kliniken där jag "köpte honom" (åh vad det skär i hjärtat och hur jag än förklarar att det inte var själva Mini jag köpte så återkommer de där orden). Igårkväll kom det upp igen: "Mamma kan vi inte åka till stället där du köpte mig och träffa doktorn som satte mig i din mage?" Jag berättade igen om mammaägget och pappafröna. Mini korrigerade sin fråga. "Jag vill träffa doktorn som satte pappafröna i din mage och se stället".

Idag har jag mailat CFC och frågat om det finns någon möjlighet för oss att komma och hälsa på. Håll tummarna för att vi får ett positivt svar. Det känns lite udda att förklara hela situationen. Min snart fyraåring vill se var han blev till!

Och vad kommer härnäst? Vill han åka till Cryos tror ni?

Med facit i hand, dvs ett barn som ställer så mycket frågor, tänker jag ändå att jag kanske borde valt öppen donator. Mini har anonym. Å andra sidan. Hade jag inte valt anonym donator hade jag inte fått just Mini och den tanken svindlar.

För Mini är den ljuvligaste lilla pojke man kan tänka sig.

Redigerat tillägg
Svar från kliniken:

"Kære Mamma Vilja,

Tak for din mail.

I er velkommen til at kigge forbi klinikken.   Det er bedst hvis I kommer om formiddagen, da klinikken jo ikke er så længe åben om lørdagen.

Vi glæder os til at se jer.

Med venlig hilsen, best regards"

torsdag 21 augusti 2014

Sooooov nu kära kära barn

Imorgon ska jag tidigt till läkaren och ta cellprov. Inatt var en dålig natt. Jag är förkyld. Det är tungt på jobbet. Livet känns motigt. 

Vi behöver sovs. Trötta båda två. 

Men Mini snurrar runt och ställer femtielva frågor. Sooooooov SOV älskade unge

söndag 17 augusti 2014

Klurigt

Häromdagen frågade Mini var vattnet kommer ifrån till kranen. 

Jag försökte pedagogiskt förklara konceptet vattentorn och fick den här blicken:


Dagen därpå träffade vi en granne i källaren. Mini avbröt oss plötsligt och började fråga om rören i taket. 
Grannen förklarade efter bästa förmåga. 


Idag kopplade Mini ihop allt. Han förklarade rördragningen i badrummet för sin häpna mor. 


Kan inte ens minnas att vi pratat om att vattnet kommer i de rören!



Provocerad


Ursäkta, men som ensamstående fulltidsmamma med heltidsjobb blir jag så provocerad av såna här bilder. Kanske inte bilden i sig, men texten. 

Morr...

Bilden är hämtad från Facebook och många budskap från Tomas Gunnarsson är bra, men … ja ni fattar.

Goretex höstskor

Vi är de ett par jättefina Timberlandskor av en kollega. Nu har de blivit för små. Precis innan jag skulle lägga mig fick jag syn på dem och bestämde mig för att jag skulle spana efter motsvarande i storlek 30. 

Idag vaknar jag och en annan kollega har lagt ut just såna Timberlandskor i stl 30 till försäljning för en femtiolapp. Taget!!

lördag 16 augusti 2014

Lördag, sköna lördag


Lördag och Malmöfestival. Lååååångsam morgon hemma cykeltur till stan. Leta present till jubilerande syster. Muta barn med Buttericks, där pirathatt införskaffades och Åhléns (Mini är inte som vanliga barn) där vi utnyttjade rabattkuponger å det grövsta. Bland annat inköptes orange smalrandiga manchesterbyxor. Åh så fina!

Barnlandet kom vi nästan till, men båda bröt ihop av hunger och hamnade på restaurang. Sedan cykeltur till ICA Supermarket. Inhandling av lite sånt som fattats i skåpen och LÖRDAGSGODIS.  

Sedan en promenad hem, då mamman inte ville cykla med tung matkasse och 20 kg Mini. 

Hem med mig följde en godisknaprande pirat. 

Dagens iakttagelse: Mini får i princip alla att börja prata med oss, milda blickar och leenden överallt. Han är bättre än en hund på det! Bra socialt knep. 

torsdag 14 augusti 2014

Zzzzzzz

 

Vi läste serietidning som godnattsaga. Efter själva godnattandet var det tyst en stund, sedan frågar Mini med lite oro i röten:

"Mamma, kommer det zätan ur mig när jag sover?!"

Gulle

onsdag 13 augusti 2014

Vad har du för förhållande?

Den här artikeln läste jag idag: Your Body Is Not Your Masterpiece

Vi diskuterade vårt förhållande till våra kroppar i ett forum jag är med i och åh, den där frustrationen och lite lätta föraktet man kan ha till sin kropp. Eller tja, djupt gående föraktet.

Jag har vuxit upp med att aldrig vara tillfreds. Jag har skrivit om det förut. Så kom graviditet, förlossning och småbarnslivet med skadorna, smärtorna, omöjligheten i att röra sig. Och vet ni vad som hände mig i det? Jag förlät min kropp. Japp. Jag satte allt i lite perspektiv, eller om det nu var livet som gjorde det åt mig. En kollega med bröstcancer som fått operera bort båda brösten. En annan kollega med livmodercancer som antagligen inte kommer att klara sig. Mitt år i Afrika. Prioriteringen med Mini framför mig själv.

Ja. Jag har förlåtit min kropp att den inte är perfekt. Och nu efter år av misshandel (konstant ätande pga magen och ingen motion pga inkontinensen) så har jag äntligen kommit till en punkt där jag faktiskt kan ta hand om min kropp lite.

En annan faktor är M. Fina M som stod vid min sida och fick mig att söka läkare en gång till. Som var vid min sida genom läkeprocessen efter TVT-operationen. Som hela tiden tyckt om min kropp när jag själv inte riktigt velat kännas vid den.

Vikten av att höra någon annan uppskatta. Den är viktig. Men den är också viktig för annat än sin egen kropp såklart. På ett jobb jag hade för många år sedan så gick vi in för att ge varandra komplimanger. Det gällde allt från triviala småsaker som ”Åh, vad den tröjan klär dig bra!” till ”Oj, vilket kanonjobb du gjorde för den kunden!”. Dessutom fick man inte säga ”Äsch den här gamla trasan”, nej, man skulle säga ”Tack!”.

När fick du en komplimang och tog åt dig sist?

Kan vi inte bara sluta döma och bedöma varandra.
Och oss själva.

Imorgon ska jag ge åtminstone tre uppriktiga komplimanger. Varav en till mig själv. Hur många ska du?

tisdag 12 augusti 2014

Egentid

Jag ordnade egentid. Barnpassning och simhall. En massa meter med motstånd. En lång stund i bastun. N J u t n i n G  av att vara fysiskt trött.  

Men ingenting mot att se det glada ansiktet över balkongräcket när jag kom hem. Passad av två favoriter, M och C. 

Undra jag vem som njöt mest av egentiden egentligen…

måndag 11 augusti 2014

Magi

M har två döttrar, M och E. De är 5 och 9 år och Mini dyrkar dem. De gillar Mini. De skiner upp allihop när de träffas. Inga konflikter bara omtänksamhet, skoj och skratt. Mycket humor. 

När vi är tillsammans är det som magi. Vi har roligt. Det sprakar i dynamiken. 

Underbart! 

söndag 10 augusti 2014

Mini och förskolan

"Mamma när jag är på förskolan längtar jag hela tiden efter dig. Jag vill bara vara med dig!"

Mini får det att låta så hjärtknipande. Berättar hur han säger till fröknarna att han saknar sin mamma. Samtidigt får jag rapporter om hur glad han är på förskolan. När jag ringer efter eländeslämningar är han alltid glad och leker. 

Jag vet inte vad jag ska göra av allt det här?! Jag vill ju inte heller vara på jobbet. Om jag kunde skulle jag hellre vara med Mini. Särskilt just nu. (Ok jag skulle bli GALEN men ni fattar)

Det gör det så svårt att hitta orden som motiverar. Hur gör ni andra? Är det normalt?

Jag är orolig för att Mini vantrivs och är utstött, men det verkar han inte alls vara om man frågar pedagogerna.

Ikväll föreslog han t o m att vi ska skolka imorgon.  

Frustration

lördag 9 augusti 2014

Sommar


Innan det började regna hann vi krama de sista strandminutrarna ur dagen. Vilken sommar!

Vi gjorde det!


Okej, vi missade Weeping Willows, men hann till Sommarlovsmorgon (en bra bit bort dock, HERREGUUUD vad folk). Var inte säker på att Mini skulle koppla, men jo då. 

"När går vi fram och berättar att vi tittar på programmet mamma?"

Trots en toppendag med kompisbesök och kvällsdopp, slog inget att vara på TV-inspelningen.

Med cykelturen blev det också motion till mamman. Välbehövligt!

En lycklig kille somnade på min arm. Och en lycklig mamma somnade intill Mini. 

torsdag 7 augusti 2014

Pris för sämsta mamma

Imorgon är vi lediga. Skönt. Jag hade planerat myskväll med Mini och i bakhuvudet hoppades jag lite på att vi skulle hinna till Weeping Willows konsert i Dalby. 

Så blev det inte. 

Han ville inte följa med från förskolan. 
Han betedde sig jobbigt på ICA (Mini är aldrig jobbig så vanligtvis). 
Trots upprepade uppmaningar om han var kissnödig, envisa nej. 
För att under 4 minuters bilfärd kissa på sig i bilen. Skrika som en galen över det. 

Trött trött mamma duschar hela ungen. Han får på sig pyjamas och bilen saneras och körs in på gården. 

Pust, nu blir det inte värre, men jo...

Rödbetssallad. 
I håret. 
På pyjamas
På stolen
Bordet 
Golvet. 

Aaaaaargh!

Vält mugg. 
"Vilken tur att den var tom mamma!"

Ja. Sitt stilla så får du mer. 

Vänder bort blicken. Ett litet ögonblick. 

Litet 

Över hela bordet. Rinner längs med duken som hänger ner. Droppar ner i pölar. Skvättstänk. På pyjamas. På stolar. Vägg. Golv. 

MOROTSJUICE

Samtidigt som Mini ylar. 

Och jag vill bara yla med och skicka ut ungen från balkongen. 

Nu är det godnatt här. Vilken #%^**<>€><$£# kväll. Och bara halva konserten har gått. 

onsdag 6 augusti 2014

Generation Cryo

Jag fastnade och tittade på avsnitt efter avsnitt nu saknar jag dem, personerna. Jag kan rekommendera den varmt.

http://m.mtv.com/shows/series.rbml?id=generation_cryo&alt=http%3a%2f%2fm.mtv.com%2fshows%2findex.rbml

Länkning och iPad går inte bra ihop. Kolla TV3 Play. 

Samtidigt är jag inte alls nyfiken på varken Minis halvsyskon eller donator. Jag är helt okarakteristiskt cool. Däremot har jag vänner som är öppna och söker halvsyskon. Kanske skulle jag ta reda på om Minis donator har extended profile hos Cryos. 

Eller så väntar jag med allt det tills han själv ställer frågorna. Känner jag Mini rätt kommer de väl i helgen!

Samma ullstrumpor


I morse lämnade jag Mini på förskolan och det var lite förvirrat, lite rörigt (ny avdelning och ny personal), vilket slutade med att jag fick vinka hejdå till en ledsen kille som stod i fönstret och hängde med stora tårar på kinderna. Hu! Mammahjärtat gick sönder.

Vad hände sedan? Jo. Sedan gick mamman ut till den fina bilen och satte sig bakom ratten med likadana stora droppar på sina kinder. Körde till jobbet med sådan motvilja. Det tär. Äter upp mig inombords. Minis ord när vi pratade om jobb och förskola: “Men mamma, jag vill ju bara vara med dig.”

Även om jag vet att det inte är sant. Han har det fantastiskt bra på sin förskola och älskar både personal och kompisar. Och det samtalet till förskolan i förmiddags försäkrade just det. Han sprang glad runt och lekte med sina vänner.

Problemet som jag ser det nu är att mamman inte är lika glad i sitt jobb. Det gör allt så mycket svårare. Jag har totalt tappat motivationen. Jag som brukar vara jobbdriven, få saker gjorda och vara pragmatisk, vill bara åka hem så snart jag har klivit in på kontoret. Vad skickar jag för signaler till Mini (undermedvetet förstås) när jag själv inte tycker att tiden på jobbet är viktig nog för att vara borta från honom?

Jag kan inte sätta fingret på vad det handlar om ens. De flesta av mina kollegor är hur goa som helst. Det jag gör har betydelse, det saknar nog bara betydelse för mig. Jag får ingen energi tillbaka av att prestera just nu. Inga kickar. Ingen glädje. Hur får jag tillbaka den?

Samtidigt vill jag fokusera på mig. Fysiskt. Min hälsa senaste åren har bara blivit sämre och nu är den sämre än någonsin. Jag är inte sjuk i sig längre, men konditionen har aldrig varit lägre och vågen har inte pekat högre upp sedan jag var höggravid. Men hur? Hur hittar jag tiden och energin att få rätsida på min hälsa när jobbet tar 9 h+ av mitt dygn och resten går åt till att rodda runt mig och Mini?

Är jag låst i mitt tänkande? Ser jag bara problem och inga möjligheter?
Något måste i alla fall ändras snart. Jag står inte ut och så kan jag inte ha det. Inte för Minis skull och inte heller för min.

lördag 2 augusti 2014

Prettovarning

Älskade unge
Vackra barn
Ljuva pojke
Finaste Mini 
Kloka goding
Jag har inte köpt dig
Jag fick dig
Det bästa jag någonsin fått
Jag längtade så länge
Jag längtade så mycket
Att det värkte i hela min kropp
Det kändes som att jag skulle gå sönder
Och om jag vetat då
Att det var just dig jag längtade efter
Tror jag att jag fallit i bitar

Jag har aldrig älskat
Som jag älskar dig
Det är så stort
I varje cell av min kropp
Ändå älskar jag dig mer
För varje dag som går
Hur är det möjligt?

Genom dig
Tvingas jag bli en bättre version av mig
Tvingas jag lära känna mig
På sätt jag blundat för förut
Hela mitt liv förändrades den stund du tog ditt första andetag
Som att jag tog mitt första andetag i samma stund

Nu är mina bästa stunder ändå genom dig
Jag tänkte innan att det inte kunde vara så
Men när du naken springer på en solvarm strand
Låter vågorna slå över din kropp
Dina ögon och din mun skrattar
Då känner jag samma sol och vatten mot min hud
Och skrattet bubblar i mig också

När du skrapar knäna
Får ett nej
Eller slår dig
Då gör det ont även i mig

När du ber mig lämna tillbaka dig
Jag frågar varför
För att döden är otäck
Och du vill aldrig dö
Eftersom livet, ditt liv, är så roligt
Du älskar det

Då blir jag förskräckt och lycklig på samma gång
Och så viskar jag hemligheter om allt roligt du kommer att uppleva
Samtidigt som tanken på att du inte skulle finnas öppnar avgrundshål inne i mig

Du somnar trygg och älskad
Och jag andas ut 
Låter innebörden i samtalet sjunka undan
Lämna känslan av den enorma kärleken kvar

För när du vaknar redo för ännu en dag
Vill jag att det är den du ska känna
Lusten att utforska och leva
Så att jag kan få snylta lite till

Älskade unge
Vackra barn

fredag 1 augusti 2014

Vi ska alla den vägen vandra

"Mamma, kan du lämna tillbaka mig där du köpte mig? Jag vill inte dööööööööö!"

Det har varit mycket prat om döden och kroppen i sommar. Mini har räknat ut att han kommer att dö en dag och ställer numera avancerade frågor om hjärtat, blod etc. 

Frågor jag inte räknat med att tackla än på... 5-10 år. 

Och så det där med att köpa barn. Hu! Mycket att prata om har vi. Mycket. 

onsdag 30 juli 2014

Det där med matte

"Mamma, om du köper leksaker till femåringar när jag är tre, får du köpa leksaker för sexåringar när jag blir fyra."


Pausar framför en Legolåda det står 8 på. 


"Fast jag tycker att du ska köpa för åttaåringar."


Lämnar leksaksavdelningen. 


"Köpte du verkligen leksaker för treåringar när jag var ett?!!"

söndag 27 juli 2014

Ett magiskt dygn





Mormor mutad med symaskin och M och jag fick ett dygn utan Mini i Borgholm. 

Ett hotellrum med AC på bästa hotellet i stan. Middag på Karin Franssons restaurang, klassad topp 50 i världen och så en promenad till Slottsruinen och konsert med Bo Kaspers Orkester. 

Vi hade det underbart. Verkligen. Ett magiskt dygn. Bättre än att se fram emot det.

Nöjd!


onsdag 23 juli 2014

Vatten

Mini brukade inte vars något vattendjur. Försiktig general. Likaså på vårt läger. Han förhöll sig skeptisk, men ändå i vattnet. 

Eftersom jag själv beskrivits som badgalen som liten, har jag varit lite besviken. Jag älskar att bada! Samtidigt har badhus ihop med Mini inte varit min grej. 

Så kom vi till Öland. 200 m till en vit sandstrand och Mini är i extas. Jag behöver inte ens guida honom. Han gör allt på eget initiativ. Det började med att doppa hela sig. Även huvudet. Att gå ut på det djupa. Att plaska. 

Idag var det simring. Han fick den igår. Ungen satte den runt sin helt nakna kropp och gick rakt ut tills han började flyta. Då la han bak benen och sparkade. 

Som om han aldrig gjort annat!

Nu har jag en badgalen unge trots allt. Hurra!

måndag 21 juli 2014

Skillnaden

Somrarna sedan Mini kom har varit underbara, men med inslag av bitterhet. Eller inte bitterhet kanske, men tja... Söker rätt ord utan att hitta… olycklighet kanske. Ångest?

Först var det inkontinensen. Allt bärande och roddande runt en bebis och sen helst till en badstrand. Samtidigt som man läcker. Inte kul. Att inte kunna röra sig. Usch. Vill resa tillbaka och ge mig en kram. 

Sedan kom galloperationen och så helvetet som följde den. Två somrar har jag spenderat utan att kunna sova. Där alla brott mot rutiner inneburit helvetiska magsmärtor. Semester är ett långt rutinbrott. 

Jag har fått lära mig vad avsaknad av grundläggande behov är. Fajten med vården. 

Och sedan den här våren. Lunginflammation, bihåleinflammation och totalt nedgången. I tre månader. Tid jag avsatt för att bygga upp mig igen. Tji på den. 

Men nu. Den här sommaren! Vi har varit på Femmisläger och det fungerade! Lite strul med magen, men ökad medicinering så gick det bra. Stranden. Vi har badat, promenerat, busat och jag har inte läckt. Operationen är inte 100% men tillräcklig. 

Jag har varit på spontana besök hos andra och det har funkat. Inga smärtattacker. 

Mini är ljuvlig. Inget roddande med blöjor. Lyckligtvis natt-torr sedan alltid. Han var inte direkt förtjust i att bada tidigare, men nu. Inga hjälpmedel, utan bara gå ut, vara, pyssla, skvätta och doppa sig. Hela sig. Han älskar stranden och havet. Sommarstugan. Nu går inte vårt liv ut på att mata, byta blöjor och sovrutiner längre. Nu upptäcker och umgås vi mer på lika villkor. 

Utöver det är han i särklass världens snällaste unge. Inget tjafs, inget rymmande, inget skrikande. Bara ljuvlig klurig pojke. Omtänksam, kärleksfull och rolig. 

M, som bara är där. Naturligt stöttande vid min sida. Så tacksam att vi hittade tillbaka. Att tiden tog oss hit. Inga dramer. Ingen stor osäkerhet. Mera sida vid sida. Naturligt. Skönt. Att jag vågade!
Visst hade mitt liv fungerat utan honom, på lägret kändes det lite konstigt att "ha någon". Lite udda. Men åh, jag önskar alla som vill få hitta. Och önskar fler att vilja. Våga. 

Stugan. Vi är här till största delen ensamma med mormor och morfar (som inte mår så bra, smolket nu). Det är ljuvligt. Egen lunk. Kärleken mellan dem och Mini. Jag blir så glad. Konfliktfritt. 

Vädret är fantastiskt. 

Jag är bara så nöjd i allt det lilla och det stora. Skillnaden från de tidigare somrarna är gigantisk. 

Jag börjar känna igen mig själv. 


fredag 18 juli 2014

I vårt Paradis




Det är så mycket jag vill skriva om: lägret, Tjörn, Lego, vatten. 

Men tiden och telefonen begränsar mig. Nu är vi iaf i paradiset. Mitt paradis. Ljuvligt. Och läger var en perfekt start på semestern, vilket förlängdes med ett dygn hos Knasluvans med Pippigullisarna! M kommer om en vecka. Mini håller på att bli en badkille av rang. Förutom min tjuriga tjuriga mage njuter jag av sommaren!

Hoppas ni gör detsamma. 

söndag 6 juli 2014

Ribersborg


Vi skulle packa men det var omöjligt i värmen. Det fick bli bad istället. 

På cykeln hem genom parken konstaterar Mini förnöjt att stranden är ju såååå mycket roligare än parken. På stranden kan man ju bada! 

Äpplen faller inte långt från päronträdet. 

Om M

M och jag träffades via en dejtingsajt och vi blev tillsammans, men det var en hel del saker som haltade i vår relation. Jag valde att ducka för problemen på mitt vis och M, ja han såg väl helt enkelt inte balken i sitt eget öga.

Så en kväll fick M nog och gjorde slut. Jag var arg, besviken och ledsen. Sårad. Min vana är att i de här situationerna helt enkelt be personen fara och stolt gå därifrån utan att se tillbaka. Men se det dröjde inte länge förrän första SMSet kom från M. Det fortsatte. "Varför?" tänkte jag och svarade. Så kom påsken och vi träffades vid min bil utanför Minis förskola. Och det var lite av en ny M som mötte mig med påskägg till både Mini och mig.

Lunginflammationen kom. Jag rekommenderar inte det till någon. Särskilt inte en ensamstående med barn. Man blir så medtagen. Och så var M där. Så skönt och så tryggt. Visst har jag andra runt mig också, men M är väldigt omtyckt av Mini så det kändes helt naturligt.

Mamma kom och avlastade. M bjöd på middag. Ett pågående köksprojekt och grillning, ledde till stulna kyssar i köket. Och det var en sån där kyss som får knäna att vika sig och fötterna att bli gele. 

Det trappades sakta upp och blev till en middagsdejt i solnedgång med havsutsikt. Därifrån har det rullat på. Igårkväll spenderade vi kvällen tillsammans med M och hans barn. Alla fem i Ms trädgård och det var magiskt. Det är det oftast när vi är tillsammans alla fem. Visst barn bråkar, knän skrubbas, föräldrar tjatar om mat och annat, men själva grundstämningen är harmoni.

Mellan mig och M? Jag skulle vilja säga att det är bättre. Samtalen är annorlunda och närheten närmare. Samtidigt är jag mer lyhörd mot mig själv och ärlig om det mot M. Det är en förutsättning för att det ska funka. Sakta och lyhört.

Och alldeles underbart.

För när balken flyttats ur ögat och man ser till kärnan är M en underbar människa. Varm, omhändertagande, begåvad, smart, kärleksfull. Mini älskar honom och M älskar Mini. De har ett naturligt förhållande samtidigt som Ms och min relation också fungerar. Han har de finaste blå ögon och underbara läppar. Dessutom har han sett mig som svagast, i mina värsta stunder och han är ändå kvar. Han är den som får mig att känna mig tillfreds med mig själv. Det låter kanske fånigt, men överviktig otränad 43-åring med magproblem och 3 månaders förkylning gör inte att jag känner mig sexig precis, men M får mig att faktiskt tycka om (nåja, vara ok med) valkar och extrakilon.

Så ja, som svar på frågan är vi på igen. Semestern kommer dessutom att krönas med barnfri hotellövernattning med middag på förstklassig restaurang och konsert!



Tillägg: min kollega uttryckte det på ett snyggt sätt. M har lyckats med bedriften dumpa själv, rätta till sitt liv och sedan sakta jobba sig tillbaka in i mitt liv. Själv är jag samma gamla version. Varken mer eller mindre. 😃

lördag 5 juli 2014

Te med budskap

Tepåsetexten lyder: "Children are a gift from God"

Eller så får man helt enkelt betala för dem på en klinik i Köpenhamn. 

/ateisten

Är det nu det händer?

Semesterstart. Ljuvligt. På måndag åker vi på Femmisläger. Så nu är det tvätt och packning på agendan. 

Själva semestern inleddes med en massage och sedan grillning och champagne hemma hos M. Hans trädgård är ljuvlig så här års. Gamla äppelträd, pool, lummigt, kanin, studsmatta, sol. 


Och M grillar fantastisk mat. Sämre kan man ha det. 

Sedan badade vi alla i poolen och jag lärde fina E att göra volter i vattnet. Den lyckan. 

Behöver jag säga att Mini älskar det? Även om konflikterna mellan döttrarna kommenteras av Mini med "jag får ont i öronen då mamma"

Sedan en cykeltur genom stan. Vad jag älskar de där kvällsrullningarna på cykel. Folkliv, sol, värme, filosoferande eller sjungande Mini. Åh, jag skulle vilja stoppa dem i en burk att ta fram mitt i vintern. 

Väl hemma kunde jag inte hålla mig. Jag hade köpt en semesterpresent till Mini. En buss. Som han trånat efter den. Egentligen var klockan för mycket, men det struntade jag i. Mini rev upp papperet och den LYCKAN. "Mamma, jag har ju saknat en buss!"


Vi lekte med den en lång stund. Plötsligt säger Mini:
"Mamma, varför står det stopp på bussen?"

På bussens sidor finns det olika trafikskyltar, men av stoppskylten ser man bara bokstäverna. 

"Hur vet du att det står stopp?"

"S T O P, det blir ju stopp. Man skulle kunna ha en hand så här också." säger han och håller upp handen med spretande fingrar. 

Snart knäcker han läskoden på riktigt. Förstå! Han fyller fyra i höst. 

Till slut kröp vi ner i sängen, bussen parkerad så att det är det första han ser när han vaknar och innan ögonen slog ihop frågade jag Mini vad som varit bäst med dagen. 

"Att åka hem till M"

Vilken dag. Vilken semester vi ska ha. 

onsdag 2 juli 2014

Förändringar

Förändringar är jobbiga. Jag är certifierad förändringsledare och vet det mer än väl. Jag hatar förändringar själv. Innerligt.

Imorse flyttade bästa grannarna. Mini reagerade rätt rejält på det. Ingen mer A att ropa till på balkongen, att ha picknick i trädgården med att kila uppför trappan till. Det är trist när människor man gillar flyttar, men så är det ju. Livet förändras. Jag kommer också att sakna dem. Har surfat Hemnet i ren rastlöshet idag och hittat ett perfekt boende för mig och Mini. Samtidigt är det rent ut korkat att flytta nu och en förändring behöver inte vara dålig alls. Det kanske är fantastiska människor som flyttar in.

Dessutom flyttade hela förskolan runt imorse. Avdelningarna byter lokaler med varandra. Men eftersom Mini byter avdelning till hösten blir det bara några dagar där. Det gillade han inte heller.

Lite för mycket som händer. Men när allt har satt sig blir det säkert bra.

Den förändring jag längtar mest efter nu är i alla fall semester. Bara två dagar kvar. Halleluja!

måndag 30 juni 2014

Om en pappa

Pappadiskuasionen har gnagt i mig det sista. Mini säger att pappa är död på förskolan. Hittar på historier och fantiserar. På ett sätt har hela den där: "jag har ingen pappa"-grejen blivit stor, men jag har turen att inte vara ha ett barn som tänker, han går även att prata med. Ikväll kom samtalet upp igen och jag testade ett nytt koncept med Mini. Vi pratade om pappafrön, dr Sven och donatorn. Jag frågade helt enkelt rakt ut: "Mini, skulle det kännas bättre att istället för att säga att du inte har någon pappa, säga att min pappa är en donator?"

Och hela ungen blev så glad! "Jaaa mamma!"

Så pratade vi vidare om att vi aldrig kan träffa donatorn, men att utan honom hade jag aldrig fått just Mini. Jag fick googla fram bilder på Dr Sven och nu får jag nog maila dem och höra om vi kan komma på besök. Det var Minis bestämda önskan. 

Så idag har Mini fått en pappa på ett vis. En donator. Var ska dessa samtal sluta?

Genus

Mini är snart fyra år. Han har koll på det här med snopp och snippa. Hittills är han dock härligt befriad från de könsroller och förväntningar vi har på flickor och pojkar. Jag gör vad jag kan för att hålla dem från honom, utan att för den skull aktivt göra något för att pusha Mini att gilla det ena eller andra. Jag försöker hålla mig neutral, men som med allt annat med barn är det något jag lärt mig om mig själv, för jag märker vilka förväntningar hur programmerad jag är själv på flickigt och pojkigt.

Mini är rätt mycket ”pojke” enligt traditionerna/föreställningarna. Han är stor för sin ålder. Han är en fixare. Han älskar att bygga saker och bilar. Samtidigt leker han mycket rollspel. Mamma, pappa, barn och i de lekarna kan han ha vilken roll som helst. Inga problem med det.

Star Wars har varit stort hemma ett bra tag nu. Samtidigt så var kommentaren när jag köpte en svart hoodie med Darth Vader i fejknitar på magen: ”Åh mamma, GLITTER!” när den plockades upp ur påsen.

Bilden är fräckt lånad från internet

Glitter-Darth är nu favorittröjan, ihop med polis-t-shirten. I kombination med nagellacket. Rött och lila. Innan var det rosa. Rosa och lila är favoritfärgerna. Jag som satsade på rött och blått den här säsongen (läs: storleken på kläder). Inte för att det gör Mini något särskilt. Han klagar inte. MEN i fredags fick jag möjlighet att köpa nya gummistövlar till lilla bus. Jag kilade in på Stadium och där stod det gröna, svarta och rosa gummistövlar i Minis storlek. Personligen hade jag föredragit svarta eller möjligtvis gröna. Mammahjärtat plockade dock de rosa och besvikelsen hos Mini när han tittade ner i Stadiumkassen: ”Mamma, de är ju ORANGE” som snabbt vändes till ren lycka när de plockades upp och visade sig vara rosa. Ja, den lyckan gick ju inte att ta miste på.

En av lyckobilderna hamnade på Facebook och där fick jag snart kommentaren om det bra genustänket. Och ja, kanske är det ett bevis på det. Jag känner inte att jag har gått särskilt långt i det tänket, mer än en poäng som genuspedagogen på förskolan en gång sa:

”Det handlar om att varje barn ska få vara sig själv.”

Minis fötter!

Och Mini är sig själv i sina rosa gummistövlar. Han är sig själv i sitt avskavda nagellack, sin polis-t-shirt. Han är sig själv när han överlycklig med sina gummistövlar springer in på förskolan och visar sina bästa kompisar.

På det viset försöker jag vara en genustänkande mamma. Inte låta Mini vara något jag förväntar mig. Inte låta mina förprogrammerade könsrollsföreställningar eller andra föreställningar om vem han är/ska vara färga honom allt för mycket. Framförallt försöka se mitt barn för det han är och låta honom vara det. Utvecklas i det han är mest intresserad av för tillfället. Bli den bästa Mini han kan vara och inte traumatisera honom allt för mycket.

I det tänker jag låta honom vara så mycket ”pojke” han vill, samtidigt som han får vara traditionellt "flickig" i det han också vill. Inom ramarna för vad som är okej för mig. Idén han har om ett rosa rum med lila tak får han realisera i sitt eget hem en dag om han fortfarande vill ha det då.

Vad är genus för dig?

Fredspipa treårsstyle

Här på bilden ser ni ett typiskt Minibygge i Lego. Notera hjälmen, brandmanshjälmen, den är central i den här berättelsen.

Minis granne A är ett halvår yngre, men framförallt har hon en lillebror. Det gör att hon inte kan ha små-Lego. Därför är det lite av ett Eden för henne att komma hit och pyssla med Minis Lego. Oh, Ah, titta!! Säger A och konstaterar att hon hittat en dörr, en mc-hjälm, eller vad det nu kan vara hon lyckligt fiskar upp. 

Mini och A kommer för det mesta otroligt bra överens. De är en fröjd att se tillsammans. Men så en dag i vabandet hände något. A hade plockat upp en brandmanshjälm och till Minis STORA fasa kallat den för en keps. Stor dramatik utbröt och jag tog tillfället i akt att försöka få Mini att förstå att man inte gråter krokodiltårar och ylar som argument i allt. Huj uj. 

Då blev A ledsen och ville till pappa. Jag fick Mini att säga förlåt och sen följde jag med uppför trappan. 

Det där åt på Mini. Han ville göra det bra igen. Av As mamma fick jag veta att A skämdes för att hon inte gett sig på att det var en keps. Mini kom fram till att det ju kunde vara en keps lika gärna. 

Igår kom A ner. Legot åkte fram. Jag satte mig intill för att kolla att inte en ny konflikt blossar upp. A plockar upp en brandmanshjälm och säger:
"Titta Mini, en brandmanshjälm!"

"Men du A, det kan lika gärna va en keps."

Så fint. 

lördag 28 juni 2014

Snuva

Jag blir aldrig frisk. Lunginflammationen som gick över i snuva, som bara fortsätter och fortsätter. Buhu. 

Spenderat morgonen i sängen. Hör någon enstaka fågel utanför. En duva kurrar. Och så försiktigt knarret från parketten i hallen, en dörr öppnas. Ljudet av pottan som fylls på och sedan töms. Spolningen. 

Små steg i hallen, men dörren öppnas inte. Istället hör jag pyssel och gnolande från vardagsrummet. En lång stund. Jag filosoferar. Så hörs ett frågande: "mamma?"

Mini kommer insmygandes och vi myser en stund, sen kommer han in med en teckning. Till kompisen A. Han vill skriva hennes namn på. 

Vi hjälps åt, sedan smyger vi upp och lägger den i hennes brevlåda. 

Snuva eller inte. Sämre morgnar har jag haft. 

Nu är Mini hos A. Jag pysslar hemma. 

Ikväll kommer M. Men det är en helt annan historia, till ett helt annat inlägg. 

måndag 23 juni 2014

Observationer

"Titta mamma, håller man ambulansen så här blir det Glassbilens symbol!"


"Kolla vi har ett A på golvet!"


"Mamma, koalan har glasögon!!" (Ok, den fixade han själv.)


En vecka fylld av sånt prat. Och annat prat. Konstant. Imorgon är VABen slut. Det är både tråkigt. Och så skönt. Skönt. 


söndag 22 juni 2014

Mardröm

Ett ögonblicks verk. Vanligtvis ger jag stränga direkta order, men han var inte direkt nära, jag öppnade luckan och 225 heta grader trillade ut, dessutom med hjälp av varmluftsfläkten. 

Mini skrek och höll för ögonen. Jag släppte allt och bar in honom i badkaret, där jag satte vattenstrålen mot hans kind. Den går att ställa om till vanlig vattenkransstråle. Uppföljt av kallt baddande av kind. 

Han är helt ok, men oj vad jag blev rädd. Livrädd. Det blev Mini med. 

Att han sen valde att sova i sin pepparkakspyjamas, som den ugnsgräddade goding han är, ser jag bara som en ironisk treåringspik. 

Kärleken

Det låter som en klyscha. Särskilt efter en trött och lätt irriterad midsommardag, men jag visste inte att jag kunde älska som jag gör Mini. Och så den där känslan av att den ökar. Han växer och visar fler sidor av sin personlighet och jag smälter för alla. Klurig, rolig, smart, envis och känslig kille.

För ett tag sedan var vi hos proffsfotograf. Jag ser bilderna därifrån och dör nästan lite över hur fin han är. 


Eller bara den där känslan när jag böjer mig ner över hans sovande avslappnade kropp, drar in doften av hans hud och kysser hans runda, mjuka varma kind. 

lördag 21 juni 2014

Referensramar

I tröttmans tecken tittar vi på film. Plötsligt utbrister Mini:

"Titta mamma, den onda JULTOMTEN!"

torsdag 19 juni 2014

Dåligt föräldraskap på display

Mini led igårkväll. Han kom inte till ro och kunde sova. Ont ont gjorde att han vaknade från slummer ända fram till midnatt. 

Imorse vaknade han illgråtandes över att han inte kunde se. 

Så det blev samtal till vc och recept. Fick hjälp med barnpassning och med lång inköpslista inför helgen drog jag som en avlöning till Mobilia. 

In i rykande fläng på Apoteket. Bara för att mötas av scenen av en mamma som desperat försökte ge sin son Kåvepenin. Stackaren klöktes och kunde bara inte svälja det. Fattar inte grejen varför ET skulle ske inför öppen ridå där. Killen var 8 år typ. Han hade tårar i ögonen och jag med. Det blev min tur vid receptdisken. Bakom mig hörde jag henne håna honom. "Bara SVÄLJ då, det är inte så svårt!!!" "Men mamma jag KAN inte! Det GÅR INTE"

"Då åker jag och lämnar dig på sjukhuset"

Varpå lilla killen hulkande kastar sig på golvet. 

Jag känner hur vreden växer i mig. Samtidigt får jag beskedet att Minis medicin är slut. Hon ska kolla på deras andra apotek. 

Bakom mig försvinner scenen bort. 

Jag får reda på att medicinen är slut. Ö V E R A L L T och får stresspåslag. En annan kedja finns på samma köpcenter. Halvspringer ut ur Apoteket och möts av synen hur hon står bakom honom och tvångshåller för hans mun. Tårarna forsar nerför hans kinder. 

Mitt fokus var på Minis medicin. 

Men åh som jag slagit på mig mentalt hela kvällen för att jag inte ingrep. @%%#>$$>$$$%#

Förlåt lilla fina unge!
Förlåt skärrade urkorkade arga mamman. 

Aldrig mer ska jag låta såna kränkningar passera i min närvaro. Mitt fokus var på Mini, som sjuk och sliten var bortlämnad. Men jag borde ha tagit mig tiden att bryta deras urkassa spiral. Få henne att byta taktik. Ställa Dr Phil-frågan "how is this working for you?"

Jag får förlåta mig själv och hoppas att klumpen i magen försvinner snart. 

Minis medicin? Sista flaskan lokaliserades på ett apotek på andra sidan stan, medan jag desperat storhandlade på Ica. 

Det var rallykörning genom stan och sedan hem och nu snarkar Mini tryggt bredvid mig i sängen. Mitt medicinälskande prickiga älskade barn. 

Tips från coachen

Ni vet väl att det finns vaccin mot Vattkoppor? Om jag vetat vad jag vet nu hade jag inte tvekat att ge det till Mini. 

onsdag 18 juni 2014

Klen tröst

"Men mamma, jag är inte lika prickig som han på bilden!"


Vårt Midsommarfirande, som vi båda sett fram emot så mycket, blev inställt. Ett tag hoppades jag på att vi kunde boka om, men nej, så blev det inte. Campingen gick med på det, men inte alla andra. Den väntan på svar var mentalt dränerande. Mini storgråtandes över att inte få följa med. 

Och sen kom en klen tröst till mamman. Klen, men ändå väldigt bra. 


Klockan är midnatt och Mini kan inte sova. Imorgon ber jag om Tavegyl. Lilla älskling!


onsdag 11 juni 2014

Mini min Ferdinand


I förrgår morse var jag på utvecklingssamtal på förskolan. Mini blev förra året kvar på småbarnsavdelningen när större delen av hans kompisar hamnade på mellanavdelningen (på Minis förskola har de två småbarnsavdelningar, en mellanbarn och en avdelning för de som börjar skolan nästa år). Först var Mini besviken och även jag med det här upplägget, men i efterhand kan jag konstatera att det har varit bra för Mini. Nu har han fått vara stor ett år och jag ser skillnad i att han gärna tar hand om sina mindre vänner när de är på besök.

Det sköna under samtalet var hur uppenbart det är att Mini är älskad av sina pedagoger. A var uppenbart missnöjd med att inte få flytta med Mini upp på nya avdelningen (en av pedagogerna följer alltid med) och uttryckte sig så fint: “Jag har redan Mini-abstinens!”

Men nu är det dags. Det är bra, för hans utveckling är sådan att han behöver stimulansen från de större barnen. A berättade hur Mini gärna leker med de andra barnen, men pratar med pedagogerna. Hon berättade även hur skönt det var med Mini, för när de andra pojkarna i hans ålder plockar upp pinnar och leker svärd och slåss, då sätter sig Mini i sandlådan eller hittar på annat. Han vägrar slåss med andra ord.

Minis problem är dock tendensen att ta till tårar och skrika sig till att få som han vill. Han loser inte konflikter själv utan söker vuxnas stöd direkt. Jag försöker stävja det hemma, men det är lättare sagt än gjort. Förhoppningsvis blir det enklare när han kommer upp med de lite äldre barnen som det går att diskutera med.

I vilket fall är han en charmig, glad och rolig pojke. A konstaterade att även om han funderar en del över det där med att inte ha en pappa så har han många runt sig som älskar honom.
Och det stämmer så väl. Jag tror inte att Mini har träffat någon som inte älskar honom. Efter sommaren blir det ingen småbarnsavdelning mer. Mitt stora barn!