måndag 31 oktober 2011

Barn till varje pris

Ni hörde vad han sa va, psykologen, att det spelar ingen roll om det är en förälder eller flera, om föräldrarna har samma eller olika kön.

Det som spelar roll är att barnen får längtande föräldrar som kan knyta an och älska barnet.

Det gick rakt in i hjärtat på mig och byggde ett litet bo.

När du sover

Idag somnade Mini i sin säng innan jag ens hunnit hem. Lilla buslusen. Han snusar så sött där inne i sin säng och här i soffan sitter jag och saknar SAKNAR honom. Åh, jag har inte fått busgosa upp honom efter förskolan. Inte jagat runt honom i lägenheten. Inte haft hans tunga lilla kropp i mitt knä.

Åh vad det fattas mig.

Så går jag in på Facebook och läser att Tilda nu lämnat denna världen. En mamma och en pappa som aldrig aldrig mer får krama sin dotter.

Mini kommer att vakna imorgon bitti.
Tilda kommer aldrig att vakna mer.
En förälders värsta mardröm.

Jag har det

Nervös som en galen och med en bil som kollapsade, så tog jag mig till kunden.

De.älskade.mig.

Håll nu tummarna att det blir ett bra uppdrag.

Och Mini hade somnat klockan fem ihop med barnvakten, så jag får gå och lägga mig direkt efter "Barn till varje pris" ikväll.

söndag 30 oktober 2011

Dagens bästa

Här står Mini och pussar sin spegelbild. Strax följt av en undersökning om inte den där sötnosen finns bakom spegeln.

Snopet nog inte!

Söndag

Åh, vad vi var trötta idag. Vi stannade hemma och t o m mamma sov middag en timma. Imorgon är det en stor dag. Imorgon ska jag åka till Köpenhamn och träffa en kund. Ni vet sådär på riktigt. Med höga klackarna och fina kavajen.

Jag ska vara presentabel och snygg och ha bra energi och få dem att älska mig.

Hjälp!

Bäst att jag går och lägger mig.

Swisch

Det var storlek 80 som susade förbi. För bara lite mer än en månad sedan var Mini 78 cm. Nu är storlek 80 trekvartsärmar och -ben.

Skulle de inte stanna av lite i tillväxten?!

Vintertid

Det är helt uppenbart att det här med sommar- och vintertid inte uppfanns av någon småbarnsförälder.

Vi spenderade timmen med extra morgonmys. Vad gjorde ni?

lördag 29 oktober 2011

Ledsen

Jag skulle kunna skriva ett fint inlägg om dagen, men Jag har fullt upp med att försöka ge er däng i WF. Åtminstone några stycken av er...

fredag 28 oktober 2011

Den som söker ska finna

Ett par Timberland och ett par Ecco hade jag på vinden. Relativt gåvänliga och allt. 2000 kr sparade jag  på det.

Stolt

Gulligast just nu är Mini när han kilar runt och bara är så nöjd över att han faktiskt kan gå. Han stilar för mig. Går ett extra varv i vardagsrummet. Sätter sig på huk och reser sig. Jobbar sig upp från knästående. Bär runt på prylar. Allt med ett stort leende från öra till öra. Bara så himla nöjd!

Ibland ökar han farten och när det går lite för fort så vurpar han, men jag måste säga att jag är mycket imponerad över hur bra han är på att parera sina fall. Det är sällan han slår sig alls.

Nackdelen är dock att prylar nu hamnar lite varstans i lägenheten. Så att jag klev på ett decilitermått när jag skulle gå och lägga mig igår, var inget konstigt alls (och då brukar det vara rätt bra ordning här).

torsdag 27 oktober 2011

Mammas kille

"Vi spelade musik idag och det verkade Mini gilla, för han började omedelbart dansa."

Det är mitt barn det.
Stolt mamma som gillar att skaka rumpa.

Stylish

Det här med att vara föräldraledig sisådär ett år har sina nackdelar och fördelar såklart. Fördelen har varit att jag fått klä mig rätt bekvämt det här året. Ja, den delen av året jag faktiskt fått på mig kläder. Första månaderna var det lite si och så med det. Då var det mest en feature om kläderna var rena.

Jag har ett jobb där det är en fördel att åtminstone ha lite stil. I alla fall när man är hos kund, på hemmakontoret är det väl ingen som direkt bryr sig. I min fåfänga brukade jag tänka att jag i alla fall klädde mig lite bra när även när jag var på hemmakontoret.

Att börja jobba igen har därför haft vissa konsekvenser på min klädsel. Jag har handlat nya byxor och lite annat. Jag fixar åtminstone hjälpligt till håret var morgon. Men det finns ett område som ligger efter rejält.

Skorna...


De här bekväma raringarna är vad jag kilar runt tillvaron i. Som ni ser så orkar jag inte ens knyta och knyta upp dem utan liksom glider ner i dem när det är dags att lämna huset/dagis/skrivbordet. Då ska man veta att pre-graviditet gick jag i princip inte hemifrån utan klackar på 7 cm. Nu har jag så vansinnigt svårt att anamma de skorna igen och de här är vad jag har att tillgå. Jag går och tittar förstulet på skor i butikerna, men kommer mig inte för att köpa några. De kan väl aldrig bli lika bekväma som mina jympadojjor och inte lika snygga som mina högklackade raringar från förr.

Jag behöver hjälp. Inser att jag inte kan leva på det här viset. Tips på bekväma, prisvärda och SNYGGA skor mottages tacksamt.

Tack!

Jag har allt sett att några av er har bidragit till Tildas insamling. Den har tagit rejält med fart och första målet var uppnått på bara ett par dagar. Nu siktar hon på 100 000 kr till årsskiftet.

Här och här kan ni läsa mer om insamlingen

Här kan ni skänka mer pengar

Livsglädje

Jag har lyxen att ha ett barn som sover ordentligt på nätterna. Tyvärr är jag inte så benägen att gå och lägga mig i tid, så jag sover ändå inte särskilt mycket. När jag vaknar vill jag oftast bara sova mer.

Så har jag haft det rätt länge. Även innan Mini. Vi kan lätt konstatera att jag inte är särskilt morgonpigg. Kaffe är mitt livselixir och jag går inte hemifrån utan att ha druckit en kopp. I vanliga fall brukar det åtminstone ta turen till jobbet innan jag är helt vid liv.

Men nu. Nu är det någon som är lite magisk i min tillvaro, för jag delar mina morgnar med Mini. Och Mini han kilar runt i lägenheten och är allmänt glad på morgnarna. Vi bäddar alltid sängen tillsammans och i morse skedde det under höga skratt. Underbara unge!

Sen var det dags för dagis förskolan och idag så var han inte ledsen alls. Tvärtom! Lycka att träffa pedagogen U som fick stora leenden och så var där en massa kul leksaker. Jag gick utan att ens få en ledsen min.

Så jag promenerade genom Malmö till jobbet leendes.
Vem kan hänga läpp när man vaknar med sån glädje i huset? Alla borde få ha en lycklig 1-åring i närheten. Då kan t o m trötta 40-åringar bli lyckliga.

onsdag 26 oktober 2011

Beroende

Jag är beroende av att spöa alla i Wordfeud, så jag har inte tid att blogga.
Imorgon vänner, är jag tillbaka.

tisdag 25 oktober 2011

Rädslor

När tillvaron förändras så är det ibland som att man får nya glasögon och allt blir klarare. Minis och min tillvaro har just förändrats. Vi börjar få nya rutiner. En del saker med det känns jobbigt, som alla förändringar. Andra är bra. En sak som jag njuter av är min morgonpromenad till jobbet. Klar höstluft. Jag går utan vagn och känner mig lätt och rörlig. Vägen är ny för mig och jag går genom parker och kyrkogårdar. Visst en del trafikerade vägar med. Jag försöker hitta nya ställen att passera. Låta tankarna passera och njuta av stunden.

Igår hittade jag ett sånt nytt ställe. Som en hemlig liten trädgård på en bortglömd plats. Fin plantering som sprakar i höstens färger, samtidigt som den tar sista suckarna innan det är dags att gå i vintervila. Bilden är tagen i det där rummet.

Vi pratade om rädslor här på jobbet igår. Det är inte många som vet, eller ens skulle tro, men jag tycker att det är hysteriskt jobbigt att prata i telefon. Kanske inte när samtalet väl är igång, men att lyfta luren och ringa, det är som att ta sig över en jättetröskel varje gång.

En annan är min inbillningssjuka. Jag kämpar rätt hårt med den i perioder. Några personer är mina reality checks när det kommer till det här. När är det dags att söka läkare och inte. Annars skulle jag ha klippkort i vården (det har jag snart ändå, men i alla fall). Min största skräck är cancer. Det finns nog ingen sjukdom som jag hatar så mycket som cancer. Den känslan fick extra skjuts när min mamma drabbades och fick opereras akut. Och som grädde på moset befann jag mig på ett hotellrum i Nairobi när det begav sig.

Nu är Mini här och jag behöver väl knappast säga att det har varit som att hälla bensin på elden för min inbillningssjuka. Jag är rädd för att det ska hända honom något. Rädd för att det ska hända mig något. I helgen kom jag på mig själv med att planera för hur vi skulle kunna lägga upp det om utifall jag skulle hamna på sjukhus en längre tid. Inte för att jag är sjuk, men IFALL. Ja, ni hör ju...

I allt det där har jag den största respekt för dem som lever med det här i verkligheten. Som Björn som förlorat sitt fru, sitt livs kärlek. Människor som visar att det går att leva vidare. Kämpigt, men det går.

För ett tag sedan hittade jag till Tilda. En mamma som skriver om en av mina absolut värsta madrömmar: sitt barn med cancer. Jag har varit i närheten av en vän som förlorat sin dotter och de känslorna kom tillbaka. Döm om min förvåning när det visade sig att Tildas pappa och jag har gått i skolan ihop, vilket jag upptäckte av en slump. Det gjorde att Tildas kamp kom mig ännu mer under skinnet.

Igår startade Tilda en insamling på Barncancerfonden. Målet är att ha samlat ihop 50 000 kr till nyårsskiftet. Självklart har jag gett mitt bidrag. Nu ber jag dig att göra detsamma.

Förhoppningsvis gör det lite skillnad och kanske kanske slipper någon mamma eller pappa förlora sitt barn med vår hjälp.

Länken hittar du uppe till höger eller här

Fem saker

Jag har fått i uppdrag av Livets Underverk att fullfölja fem meningar om mig själv. Och här kommer dom:

1. När ingen ser eller hör mig… är livet lite tråkigare.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… mina glasögon. Herregud, jag ser som en gammal skata och dessutom känner jag mig naken utan.

3. Min blogg heter som den gör för att… jag blev mamma på ren vilja. Inget hux flux här inte!

4. Om jag vågade skulle jag… herregud, jag kommer inte på något jag inte vågar som jag skulle göra om jag vågade. Hm...

5. Om tio år kommer jag att… att vara mamma till världens härligaste 11-åring!

Och avslutningsvis så ber jag följande att göra samma lista: Den som känner sig manad.

Bad idea

Det funkade inte (se här). Samma sak hände även idag.

måndag 24 oktober 2011

Imorgon

När jag orkar och sitter vid min dator, ska jag berätta varför länken ligger där. Tills dess tycker jag att ni ska hjälpa Tilda nå sitt mål.

Ni hittar länken uppe till höger och här

Magen

Ni som hängt här ett tag minns mina bekymmer med tjockismagen efter graviditeten.

Här syns den i samma jeansmodell fast betydligt mindre. Ja, både jeans och mage då!

Sol i sinne

Tänk att precis lagom till att jag ska packa ihop och gå och hämta Mini så tittar solen fram! Som på beställning.

Måndag morgon

Mini snusade gott i sin säng när jag slog upp mina blå och hann därför både duscha och klä på mig innan han började pocka på uppmärksamhet. Skönt.

Jag kände att jag var på banan. Låg steget före i allt. Barnet var påklätt och drack välling nästan en hel timma innan vi skulle vara på förskolan. Mamman nöjd. Packade saker, åt frukost i lugn och ro.

Men lagom tills vi skulle gå. Lagom till att jag satte Minis ena ben i overallen, så känner jag hur Doften sprider sig i hallen. Och ja, mycket riktigt. Det är leverans av modell större. Och den har flytt utanför zonen och det här innebär storsanering inklusive klädbyte. Klädbyte av ALLA plaggen.

Jamen så kul!

Jag kan leva med det. Jag kan acceptera att det händer emellanåt, men nu är det fjärde förskolelämnadagen på rad det händer. Som en tyst väldigt äcklig protest. Så här vill jag inte ha det.

Imorgon lämnar jag en halvtimma tidigare. Taskig strategi mot förskolepersonalen?

söndag 23 oktober 2011

Stilar


Sista dagarna har Mini börjat gå mer och mer. Idag med lite hastighet dessutom.

Och när han känner sig riktigt kaxig tittar han på mig med den där blicken som säger: "kolla här mamma" och så tar han ett stort kliv över tröskeln. Stilar med nyvunna färdigheter. Inför en väldigt tacksam publik.

Godmorgon

Eeeee

Eee

Eeeeeeeeee

Det är kolsvart i rummet. Kroppen dras upp ur sömnen. Klockan är sex. Det är söndag morgon. Sovmorgonsmorgon.

Eeeeeeeerr!

Det är natt Mini, sov nu.

Gagagaga

Jag försöker allt, men det är kört. No more sleep.

Vi morgonmyser enligt konstens alla regler istället. En lång mysig söndag framför oss.

Godmorgon!

lördag 22 oktober 2011

Där!

Vi äter frukost och Mini pekar ut allt som händer utanför fönstret.

Där!  En pippi.
Där!  En bil.
Dääär! Där!  En vovve!!

Gullunge

fredag 21 oktober 2011

Fredag!

Första arbetsveckan avklarad, nu har vi leksaksfest!

Mini har varit glad på förskolan idag. Han har lekt ihop med de andra barnen. Eller ja lekt, dvs tittat på varandra och skakat galler.

Nöjd och glad unge = nöjd och glad mamma

Trevlig helg på er!

torsdag 20 oktober 2011

Ibland

Emellanåt måste jag gå in och titta på Mini när han sover. Bara för att jag faktiskt inte riktigt kan fatta att han finns. Än. Och ännu bättre. Att han är min.

De stunderna gör allt det där gnälliga, jobbiga värt det.

Och nästa vecka ska mamma få egentid. Nu är barnflickan "inskolad". Bio eller middag ute. En simningstur? Vad tycker ni? Går det några bra filmer på bio?

En rekommendation och en inte

I kommentarerna till förra inlägget så kom Näsfridan upp. Jag vill ta det här tillfället i akt att rekommendera den å det varmaste. Visst ungen kommer att skrika. Visst låter det äckligt att typ suga ut snoret ur näsan på ungen, men oj, när trycket lättar och barnet plötsligt kan andas så är det värt det.

Jag vill också ta tillfället i akt att berätta att det är den äkta Näsfridan som ska inhandlas om något. Den som ser ut så här:



 Rekommenderas!

Däremot vill jag varna för den som i alla fall jag fick i en av kassarna på BB. Otri-Baby. Visst ser den ut att fungera bra och har samma princip, men filtren mina kära vänner gör att du kommer att betala multum för varje gång du snyter ditt barn. Sånt ogillas å det skarpaste. Dessutom är formen gjord så att du får in pipen längre in i näsan, vilket jag inte är helt övertygad om är bättre, utan snarare betydligt otäckare för barnet.
 










Rekommenderas INTE!

Bra så, nu vet ni det!

onsdag 19 oktober 2011

Moment 22

Så, nu har Mini hostat i två veckor och det blir värre och värre. Han kan inte sova och trött går han till förskolan och ännu tröttare kommer han hem. Idag har han inte alls varit där. Jag hade en idé om att vända mig till vården för att få hjälp. Få det kollat. Kanske få hjälp som gör att han kan sova. Trots hosta.

Jag startade dagen med att ringa vårdcentralen: "Åh, men det finns en hostmedicin du kan ge till ett så litet barn. Fråga på apoteket, de vet!"

Så efter en hopplöst gnällig och strulig förmiddag fick jag till slut ner ungen i vagnen och till lunch kom vi iväg. Till apoteket. Som överhuvudtaget absolut inte rekommenderar någon hostmedicin till barn under 2 år!

Så vi gick till nästa apotek, som svarar samma sak och att om han nu är 13 månader ska definitvt en läkare lyssna innan man ger någon hostmedicin alls.

Efter det var det omöjligt att komma fram till vårdcentralen. Men tack för rådet hörrni. Väldigt användbart. Särskilt som apotekspersonalen suckar och frågar på vilken vårdcentral man har fått rådet och sen nickar igenkännande när man berättar om vilken. Jag är inte den första och blir väl inte heller den sista.

Varför ska det alltid vara så struligt och svårt?

Allergi

Jag är allergisk mot gnäll. Kombinera det med övertrött hostig ettåring.

Aaaaaargh!

tisdag 18 oktober 2011

Sov lille mansvalp

Idag har Mini varit en bebisterrorist. Jesus Amalia! Tjorvig unge, som trillade ner för trappan i trapphuset. Det gick bra, men oj vad hjärtat stannade på mig.

Min dag har varit kass. Jag har vid ett tillfälle stått med Mini på ena armen i ösregn och bråkat med en lastbilschaufför som tyckte att jag kunde vänta en halvtimme på att han skulle jobba klart. Jag blev så arg att jag rakt ut kallade honom "j-vla idiot!" Det funkade!

Nu bråkar Mini i sängen och vägrar komma till ro. Supertrött. Jag orkar inte gulla med honom mer. Han är bara jobbig. Trött, gnällig och vägrar vara stilla ens i min famn. Så nu gullar jag ner honom i sängen med jämna mellanrum medan jag frenetiskt försöker jaga huvudvärken på rymmen. Det projektet går sådär kan jag meddela.

Sov nu lille mansvalp, tyst och sov!!

Barn till varje pris, del 4

Barn till varje pris igår, när man fick följa Matildas kamp. Varje försök, de negativa testen (vad modig du är som lät dem filma väntan på resultaten!). Försöken att fatta rationella beslut i en tillvaro som är rätt känsloladdad och utanför rationell kontroll.

Hur man kan se känslostormen som vilar där bakom styrkan att ta sig vidare. Kampen att prata om det utan att bryta ihop.

Jag ville bara krypa in i TVn och ge henne en stor varm kram. Samtidigt så var det som att krypa in i mig själv och ge mig en kram. Åka tillbaka till den där tiden. Innan Mini.

Och när hon beskriver landet Narnia, ja då inser jag att jag varit där. Om än dock mer som turist än som fastboende. Eller nja, det beror lite på vad som kvalificerar till att man får medborgarskap.

Matilda, jag vet att du läser här, men jag vet inte om du vill ge dig tillkänna. Oavsett. Mitt hjärta klappade alldeles extra för dig igår. Du gav barnlängtansorgen ett fint ansikte. Tack för det. All styrka och värme till dig.



Vill du se avsnittet kan du göra det här

Lovebombing

Ni som läser här är viktiga för mig. Även ni som aldrig kommenterar. Och ni som gör det får mig att må bra. Pepp, råd och hejarop. Jag älskar det.

Och ibland får jag kommentarer som gör att jag växer flera centimeter. En sån fick jag igår.

"Jag älskar din blogg. Min son är en månad yngre än din och jag är också singelmamma- inspireras av din styrka och det är så kul att följa din blogg för du "banar" väg och vi får massa tips. Tack! Ni är bäst!!!"

Tack!!




Ändrade planer

Det var en gång en mamma som hade stora planer för sin tisdag, sen väcktes hon alldeles för tidigt av en unge som höll igång alldeles för mycket.

Mamman ledsnade, stoppade ungen (påklädd och matad) i sängen och gick för att göra sig själv i ordning. Nu har stunden då vi skulle ge oss iväg just passerat. I sängen ligger liten och sover och som Mini sovit inatt kan han gott få göra det. I köket sitter mamman med kaffet och undrar hur dagens plan eventuellt kommer att se ut.

Morgonrutin? Vad är det?
Tur att man är flexibel!

måndag 17 oktober 2011

Första dagen på jobbet

Efter att ha lämnat en gråtande Mini på förskolan, tog jag en tjugo minuters promenad med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Jag har en otroligt vacker väg till jobbet. Tre parker och en kyrkogård på 20 minuter.

Och vet ni vad, det var roligt att vara tillbaka. Vuxenprat, soffhäng, mitt nya kontor.

Jag kom till och med ihåg att stänga och låsa toadörren.

Någon dag snart kanske jag t o m kan bidra med något.

Mini då? Han var så glad och nöjd när jag kom för att hämta honom i eftermiddagssolen.

söndag 16 oktober 2011

Gulp

Imorgon smäller det. Måndag och första arbetsdagen på 13 månader.

Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte...

lördag 15 oktober 2011

Tallrik

På förskolan äter Mini fint från egen tallrik.

Hemma not so much...

Frukost

Mammans relation till kaffe på morgonen är ekvivalent till sonens relation till välling

fredag 14 oktober 2011

Gud hjälpe mig, sa ateisten

Fram till igår har Mini varit nöjd på förskolan. Han har verkat gilla att gå dit och varit okej med att vara där. När jag lämnade igår morse såg jag att han inte var helt nöjd med upplägget och mycket riktigt när jag kom klockan 14 så hade han varit ledsen och arg större delen av dagen. Han fullkomligen kastade sig över mig. Jag fick kramar och kärlek som jag aldrig fått av honom. Oj, som mammahjärtat knep då. Så vi gick hem och kärleksbombade ungen. Massa mat och gos och bus, fram till att han däckade runt sex-snåret. En gång vaknade han och var otröstligt ledsen, men sedan sov han gott hela natten fram till en timma för tidigt enligt mig.

Vi har busat runt här på morgonen och Mini var högst förundrad över vantarna jag tog på honom. Han tittade ungefär som "Vad är det här och var är mina fingrar?!" det såg så sött ut.

Väl på förskolan ville Mini inte gå in. Han hängde vid dörren och tittade ut. När jag bar in honom började han skrika och när en av fröknarna tog honom blev han sanslöst ledsen. Han kastade sig efter mig och tårarna sprutade.

Och jag var tvungen att agera mot varenda fiber i min kropp och säga hejdå, se glad ut, pussa honom på kinden och gå.

Jag var tvungen att gå från mitt ledsna barn som inte ville annat än vara med mig.

Herregud.

Det är tårar i morgonkaffet här idag.

Meeen...

Jag sätter klockan på 6.15 för att hinna ordna mig innan Mini vaknar, vilket han brukar göra runt 7. Förutom de här två sista dagarna, då han vaknat 6.10.

Somna om verkar inte vara aktuellt. Aaargh....

Ni som har förskolebarn, hur löser ni morgnarna?

torsdag 13 oktober 2011

Drömmen om ett barn

Jag tror jag bearbetar min barnlängtan genom det här programmet, för jag lipar mig rakt genom avsnitten.

Hm

Undra vilket år klädstegen kommer att kännas aktuell igen. Vinden nästa!

Böjas i tid?

Som medelålders kvinna i västvärlden reagerade jag på den här texten på fina BRIO-presenten.

Det svarta hålet

I mitt sovrum har jag en relativt stor garderob.
Den har jag inte kommit åt att rensa riktigt sista året, eftersom den är i rummet Mini sover i när han är hemma och att öppna dörren när han är vaken är som att öppna Mecka för en muslim.

Den har med tiden blivit som ett svart hål.

Nu ska jag ta mig an den. Om ni inte hör ifrån mig på ett par dagar så vet ni vart ni ska skicka eftersökningspatrullen.

onsdag 12 oktober 2011

Stadigt

Om man nu stått på näsan i sandlådan någon gång för mycket, får man helt enkelt lära sig hur man blir stadig.
Bred bas!

Det hände något

Under min föräldraledighet har mitt självförtroende som professionell totalt vurpat. Jag har trillat över mina egna fötter och skrapar näsan i gruset. Herreminje! Varför skulle någon vilja att jag gör något alls för dem?

Och då står kunderna och frågar när jag kommer tillbaka. Är det inte konstigt?!

Med den känslan i kroppen har jag just formulerat en CV. Min CV är galen. Jag har gjort så mycket att det är löjligt. ÄNDÅ känner jag mig helt oprofessionell och förstår inte varför någon skulle vilja anställa mig.

Så jag läste såna där boostningar jag fått från kunder. Det hjälpte inte ett smack. Jag känner mig usel och kass. Borde säga upp mig och börja i kassan på ICA.

Hur får jag mitt självförtroende tillbaka?

Jobba


Ja, men här sitter jag då. Vid mitt matbord med prickig vaxduk på. Rosor i en vas som lyser fint mot mig. Radion skrålar i köket.

Idag har jag och Mini ätit frukost på förskolan. Mamman med dåligt samvete, för igår så var jag ute på vift och Mini med goda M, som tog väl hand om honom. Och så ska jag lämna tidigare än vanligt idag. Åh, vad jag försökte klämma in bus och gos på den där lilla stunden vi hade på morgonen. Utan att överföra stresskänsla.

Mini var som vanligt lätt att ha att göra med på förskolan och söta V tog bra hand om honom vid bordet. Skönt för mamma att få se. Sen var det tvätt som avslutades med ett bestämt pekfinger på mamma. Jag vill vara hos dig mamma! sa det fingret.

Oj, vilka kramar och vilket gos jag fick. Lilla hjärtat! Efter en stund tog lusten till leken över och mamman med det dåliga samvetet fick snällt gå hem för att göra det där jobbet som väntar. Trots att jag vet att han har det bra och är glad, så värker det i hela kroppen på mig. Min bebis! Jag vill aldrig jobba mer, jag vill bara vara med dig. Älska, gosa, busa och utvecklas med dig. Om jag bara visste hur jag kunde få göra det.

Nej, nu ska jag jobba, så att klockan snart snart blir två och jag får gå och hämta lille skrutt.

måndag 10 oktober 2011

Glädjen

Åh vilken mammalycka att hämta på förskolan och hitta en unge som fullständigt lyser upp när jag kommer.

Älskade lille palt! Han har ägnat eftermiddagen åt att busa och gosa med sin mamma, så jag blev riktigt glad i själen igen.

Tomt

Inskolningens andra vecka. Klockan är halv tio och jag har lämnat Mini på förskolan. Jag ska hämta honom klockan två. I lägenheten är det fullt av spår efter honom. Fullt av leksaker och prylar.

Ändå är det så fruktansvärt tomt.

söndag 9 oktober 2011

Åldersskillnad

Sandlådan Rönneholmsparken

Tre barn:
En på 12, en på 14 och en på 18 månader.

Tre bilar:
En grävskopa, en liten lastbil och en stor orange dumper

12-månaders "Åh, titta hjul och glada färger! Den här ska jag undersöka"
14-månaders "Åh just den där som du har ser så himla fin ut, den vill JAG ha!"
18-månaders "GE MIG ALLA BILARNA HELA TIDEN ALLTID BARA MINA!"

Håhåjaja, jag vet i alla fall vad som komma skall. Och roligt var det. Så länge det inte var mitt barn som fick psykbryt.

Paj

Dagens middag. Köttfärspaj. Så 90-tal säger ni.
Så  h i m l a  gott, säger jag och Mini.



(nej, jag ska inte bli matfotograf)

lördag 8 oktober 2011

Omyndigförklarad

Det är en sak som jag funderar en del på. Jag berättade för några inlägg sedan om mina utslag som inte försvunnit och om mitt besök till läkaren. Hon beskrev det som blåsor som kan komma och typiskt hos kvinnor i min ålder. Jag frågade uttryckligen flera gånger vad det var och hon sa att det inte är någon som vet varför. Jag frågade igen vad det var och hon sa blåsor. Och så kollade hon upp medicinering och gav mig den där krämen som får mitt ansikte att kännas som att det brinner.

Så jag ringde tillbaka för att få den andra medicineringen och fick inte prata med läkaren direkt utan en sköterska som fungerade som kommunikationskanal. Hon reagerade på att det inte stod i min journal vad det var jag hade. Hon frågade läkaren och ringde tillbaka. "Blåsor som är typiska för kvinnor i din ålder" och så berättade hon att läkaren skulle skriva ut den andra medicineringen till mig. Ja, efter att jag fått prata med henne ett par gånger (hon pratade med läkaren emellan och ringde tillbaka) och jag fått övertyga henne om att NEJ jag har inte pillat upp krämen inne i näsan. Aaaargh...

Nåväl. Nu har jag kollat upp vad krämen används för och själv kommit på att det är Rosacea jag har. Hur kan det vara så svårt att berätta det för mig?! Och när Rosacea beskrivs så står det också att hydrokortisonsalva (vilket jag har försökt med) absolut inte ska användas på Rosacea i ansiktet? Hur svårt kan det vara att berätta det? Det står också att  man aldrig blir helt botad och att det kan uppträda i skov. Det bästa är att komma under behandling så snart som möjligt för att minimera risken för bestående men. Varför berättade hon inte det?

Speciellt när jag uttryckligen ber om en diagnos. Som hon ändå uppenbarligen har ställt.
Verkade jag så korkad att jag inte skulle kunna hantera beskedet eller? Jag ser inte poängen. Gör ni?

Prisad

Jamen oj, jag har fått en award från Att orka. Eller bara fortsätta ändå
Tack!


För att förtjäna den medföljer uppgift:
Länka tillbaka till den som gett mig utmärkelsen (se ovan), svara på fem frågor samt skicka awarden vidare till fem bloggare som har färre än 100 läsare men förtjänar fler!


Varför började du blogga?
Jag behövde skriva. Det är mitt sätt att kamma tankar. Istället för i en bok för mig själv så gjorde jag det nu på nätet och oj, här får man respons och vänner. Underbart.
Nu bloggar jag för att dokumentera tiden med Mini, men också för er som följer mig. Och för att få lätta på trycket när jag behöver det.

Vilka bloggar följer du?
De som berör mig på något sätt. Det kan vara så enkelt som att jag får skratta lite. Känna igen mig lite. Följa någon annans resa. Någon läser jag bara för att de skriver så bra.

Vilka favoritfärger har du?
Min absoluta favoritfärg är röd, men inte tomteröd utan sådär rödorange som en tomat är innan den mognar.

Vilka favoritfilmer har du?
Hmm... Jag har alltid svårt för att ranka saker. Men i somras såg jag Mitt Afrika med Meryl Streep. Constant Gardener är också bra.

Vilket land drömmer du om att besöka?
Jag har bott i Afrika. Jag saknar alltid Afrika. Den kontinenten kryper under ens skinn och stannar där. Mitt drömresemål är Madagaskar, men jag hade älskat att få åka tillbaka till Södra Sudan, även om det är en enorm hatkärlek jag hyser till den platsen. Och så Zanzibar, med de vackraste stränder jag någonsin besökt och ljuvliga Stonetown.

Jag skickar awarden vidare till:

Jag vill Jag kan

Att vara Bambis mamma

Bebisfrön

Camillas tankar

Bulan & Jag

fredag 7 oktober 2011

Drömmen om ett barn

Åh men herregud vad jag bölade. Det känns som bra terapi att se de här programmen. Det är som att innan Mini fanns så kunde jag inte erkänna hur stor sorgen efter barn egentligen var. Nu när han är här, när jag inte gör annat än njuter av honom till och med när han vaknar av hostan och gråter, vilket gör att jag får sitta på sängkanten med hans tunga mjuka lilla kropp vilandes i min. Trots att jag är så galet trött att jag själv skakar. Till och med då njuter jag.

Som en vän skrev i Minis födelsedagskort, "världens mest efterlängtade unge".



Alla ungar borde få vara världens mest efterlängtade ungar. Och alla som längtar borde få sina efterlängtade ungar.

Mysko sjukdomar

Det finns de som menar att jag är inbillningssjuk. Och till viss del är jag det. Jag tror att jag har cancer för det mesta. Så fort det finns minsta lilla sak att tänka C om så gör jag det. Jag vet om att det är så här, så jag springer inte till läkaren så snart det händer.

Ibland är det t o m så att jag väntar lite för länge med att gå till läkaren, just pga det. För jag har haft en del märkliga åkommor i min dag. Eller vad sägs om den här listan:

Falsk ringorm, först behandlades jag för ringorm i över två månader för att sedan få konstaterat att det var ju inte alls det

Ondskefull bakterie i näsan, först menade läkaren att jag hade en finne i näsan och skrattade, så jag gick ett halvår innan nästa läkare konstaterade efter ett prov som tog 5 minuter, att jag behövde antibiotika.

Tyfus, jorå, tre varianter samtidigt och två månaders dunderantibiotikakur

Rosfeber, höger fot svullnade upp och pulserade

Malaria, eller hur man förstör en semester

Kampylobakter, en del vandrar på jorden utan symptom av sina. Jag blev isolerad på infektionsavdelningen på MAS i en vecka med mina. Herregud så sjuk jag var (även om jag vägrade erkänna det)

Och nu mina vänner. Har jag tydligen fått en märklig blåssjukdom som drabbar kvinnor "i min ålder" enligt läkaren. I tre månader har jag haft röda utslag i ansiktet. Lite bubbliga. Lite svidiga. Igår gick jag till läkaren.

Hon kan inte säga namnet på det jag har. Bara att det är en sjukdom och att det finns två behandlingar. En kräm och en i tablettform. Båda tar sisådär i runda slängar två månader att gå igenom. Ingen vet vad den här "sjukdomen" beror på.

Så jag fick krämen (mot min vilja) och HERREGUD vad den svider. Efter att ha smort med den tre gånger har jag fått ett sår vid sidan av näsan. Läkaren rekommenderade att jag smorde på insidan av näsvingen med en tops. Skulle inte tro det... Kollar innehållsförteckningen på krämen och det visar sig att det är en form av syra. Men åh så mysigt att smörja insidan av näsan med den?!

Så idag fick jag tjata till mig tabletterna. Som ska kurera min åkomma utan namn. Håll tummarna för att det funkar.



Saknar min vanliga hy!

torsdag 6 oktober 2011

Omkastade roller

"Under inskolningen är det vanligt att det påverkar sömnen"
Jo tack, här ligger jag vaken och lyssnar på hur min son andas när han sover.

Men jag fick i alla fall 56 poäng på ett ord i Wordfeud...

onsdag 5 oktober 2011

Sorry

Jag skulle blogga, men fastnade i Wordfeud. Förlåt!

tisdag 4 oktober 2011

Mera

Gunga är livet. Högre, högre, HÖGRE mamma!!

Och sen, när du utmattad somnat på min arm, så kan jag känna doften av bebisäventyr i ditt hår. Drar in den och tänker att snart snart är du ingen bebis längre.

måndag 3 oktober 2011

Fröken Märkvärdig!

Jag gillar inte att det är så tyst från dig. Hör av dig! Jag går faktiskt och oroar mig för dig.

Din cyberlåtsasmamma - uppenbarligen

Pinsamt

Jag upptäckte till min genans att jag har en fejankontakt som är aktiv kristdemokrat. Han brukar "gilla" mina foton på Mini. Han skulle bara veta...

Blödigt

Jag har blivit känsligare sedan jag blev mamma. Många dagar är jag bara helt fascinerad över att Mini faktiskt finns och helt förundrad över hur jag kunde få en så fin unge.

Sen finns det dagar som är känsligare. När man är lite tröttare än vanligt och stora saker, som att Mini börjar på förskolan, händer.

Då kan det räcka med att se en medsyster åka till Danmark i SVT1. Eller att höra en donator säga att han donerar för att andra ska få glädjen att få leva med barn. Eller att läsa att en annan Femmis äggdonation faktiskt resulterat i ett barn.

Ni har väl inte missat Barn till varje pris på SVT1? Kvällens avsnitt där bl a genetiken ifrågasattes var bra. Det enda jag störde mig på var den oinsatta diskussionen huruvida man ska ha öppen eller anonym donator.

Han satte foten i en pooootta

Ynk och gny hördes från Minis säng.

Stackarn drömmer mardrömmar, tänkte jag.

Men så kom det mer ynk och gny och det lät inte som vanligt, så jag släpade mig in i sovrummet och där ligger Mini med ena foten fast mellan spjälorna och kommer inte loss. Det såg så sött ut att jag inte kunde låta bli att skratta lite medkännande åt hans olyckliga min.

Nu sover han dock som en liten stock och jag är snart på väg att göra detsamma.

Roligt

´

Den här lille rackaren är en sån där pryl som man drar baklänges och sedan drar den själv iväg över golvet.

Den har fått Mini att kikna av skratt idag. Tack finaste A för presenten!

Förskolan

Så har Mini börjat förskolan. Vi var på plats en timma tidigt, vilket visade sig vara lite av ett genidrag. Väl där fann han sig snart. Tog för sig. Kilade omkring. Det var trevligt. Jag gillar personalen och deras arbetssätt.

Efteråt gick vi till den öppna förskola som vi varit mest på. Köpte med oss en kanellängd, eftersom det blev lite av ett farväl. Mini var i sitt esse. Aktiv som få. Klappade händerna, skrattade, pekade, pratade och gick lite. Vi åt lunch med pedagogerna och när det var dags att gå, ja då kastade sig Mini runt Fs hals gav henne en stor kram och flera stora "pussar".

Sen sov han 2½ h i vagnen medan mamma gick och njöt i solen.

Väl hemma fick vi ätet, dammsuget och busat en massa. Jag älskar hans skratt som han bjuder mer och mer på. Glittret i ögonen. Och så rätt vad det är, mitt i ett busupptåg så tar han bestämt sikte och drar iväg. In bakom kudden där fjärrkontrollen finns. Fram med den. Trycka på knapparna. TVn går igång och där är det brittiska antikrundan. Som tydligen var precis vad Mini ville se för han blev som trollbunden. Pingu och Teletubbies, släng er i väggen!

Jag vet att jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Det är en ljuvlig unge jag har.

söndag 2 oktober 2011

Kärlekskluringar

Vi pratade män på träffen idag. Förutsättningar för att ha en relation med en man efter att ha skaffat barn som frivilligt ensamstående. Jag har dejtat och dejtar, för lika mycket som jag längtade efter min Mini så längtar jag efter att dela mitt liv med den där specielle personen. Vill inte kompromissa på den punkten bara, så jag anses väl vara lite kräsen. Och inte blev den där kräsenheten mindre av att Mini klev in i mitt liv. Ändå gör jag som jag alltid har gjort när jag har velat ha något, jag agerar. Det här med kärlek är bara det projekt jag har misslyckats mest med av alla jag har tagit mig an (irriterande nog!).

Jag har också funderat över vad som skulle kännas rätt gentemot Mini om jag träffar någon. Blir den mannen hans pappa? Vad händer om han vill ha barn? Att jag skulle skaffa ett syskon till Mini på egen hand är uteslutet (även om jag i hemlighet ibland fantiserar om att kolla upp om donatorn är tillgänglig för goare unge än Mini kan man ju inte tänka sig och tänk att få en till?!!). När blir en pojkvän till mig, pappa till Mini? Blir han någonsin det? Är det min sak att ens fundera över, eller är det mellan dem?

Och jag funderar på hur ni andra ensamstående funderar runt det här. Längtar ni också efter en vuxenrelation? Jobbar ni aktivt för att få till en? Hur förhåller ni er till tanken om en framtid tillsammans med en respektive i relation till era barn? Berätta!

Nuförtiden

När koliken var som värst, då trodde jag att det skulle vara för evigt. Känslomässigt i alla fall. Idag känns det som att det var en väldigt begränsad tid som Mini skrek hysteriskt i timmar. Nuförtiden skriker han knappt alls om han inte är sjuk eller förbaskad för att han inte får göra eller ha något.

Då, när koliken var som värst, så upptäckte Mini sin ena hand. Idag kan man fråga Mini "Var är lampan?". Då kikar han runt sig, hittar lampan, pekar med sitt lilla tjocka finger och säger "dääär", fast det låter mer som "dääöör" (skånska kanske?)

Då kämpade han tappert med att ta sig runt från rygg till mage. Igår stod Mini med glitter i ögonen vid nya tripptrappstolen, släppte taget och tog 7-8 steg över golvet mot mig. Idag gick han flera meter i ren exaltering över leksaker och kamrater på Femmisträffen på Familjens hus.

Då högg han flaskan när den serverades, var tredje timma i princip dygnet runt. Åt mer än någon tabell på tilläggsburkarna. Nu äter Mini nästan all mat själv. För det mesta med händerna, men om man tar upp en tugga på hans gaffel så äter han gärna med den. Han försöker dessutom ta upp mat på gaffeln själv. Dricker ur pipmuggarna gör han med sån frenesi att man kan tro att han är beroende av vatten.

Då somnade han tätt intill, eller invirad i filten. Alternativt i vagnen. Liggvagnen.
Nu somnar han själv i sängen efter nattningsrutinen som avslutas med en vaggvisa på armen och sen läggs Mini i sängen med kaninen och gosefilten. Där somnar han nu själv och sover gott till runt 7 nästa morgon.

Då skrek han mest för att kommunicera. Nu pratar Mini hela meningar. Han gestikulerar och skrattar högt så att det pärlar över läpparna. Ja och meningarna innehåller bara nonsensord, jag är så nyfiken på vad han säger egentligen.

Då hade vi mängder av föräldraledighet kvar.
Imorgon börjar Mini förskolan. En ny era startar och mamman dåndimpar lite över att tiden har gått så fort och att förändringen står inför dörren.