söndag 31 januari 2010

Äckligt

Det finns olika symptom på graviditet. Vanligt så här tidigt i graviditeten är att man mår illa och har superlukt, ömmande bröst, kissar ofta, trött och metallsmak i munnen.

Turligt nog mår jag inte särskilt illa. I alla fall inte illa så att jag kräks. Mina bröst ömmar, men är större än vanligt och ganska snygga. Trött har jag varit så att det står härliga till, men det har verkat lugna ner sig nu.

Men jag har en otäck smak i munnen. Jag smakar så illa att jag håller på att bli galen. Det känns som att jag har en stor fet beläggning av äckel på tungan. Det smakar som att den i princip borde vara hårig. Det värsta är att inget hjälper. Jag kan borsta tänderna och tungan som besatt. Jag kan dricka och äta vad som helst. Smaken sitter som berget. Det enda som hjälper lite är stimorol alternativt om jag äter något, gärna något surt.

Stimorol innehåller sötningsmedel och det kan knappast vara bra för Mini och inte kan jag äta saker konstant heller.

Eftersom smaken är så äcklig så är jag ju övertygad om att jag luktar illa ur munnen också. Det gör att jag håller mig undan från att prata nära andra människor. Tanken på att kyssas känns inte särskilt lockande. Eller jo, men inte med den smaken i munnen.

Men men, jag slipper kräkas. Det är jag mycket nöjd med för finns det något jag verkligen inte gillar så är det just det. Tack för det!

lördag 30 januari 2010

Krämpor

Jag försökte tänka bort den. Den lilla blödningen jag haft i veckan.
Läste någonstans att så länge kvinnan inte blöder och har smärtor samtidigt så är det ingen fara.

Så som ett mantra har jag sagt till mig själv: Det är helt normalt, det är ingen fara, det är som det ska.

Samtidigt har jag i panik flera gånger sprungit på toa och kollat att det inte är helt färskt blod. Det har det aldrig varit.

Igår kom smärtorna. Magen gjorde sig påmind. Försökte trycka undan paniken. Gick på bio och förträngde känslan av oro. Pratar i telefon. Berättar för G om känslorna och om paniken.

Somnar till slut av utmattning i soffhörnet. Vaknar och släpar mig till sängen. Sover som en död till morgonen och nu, nu har jag varken blödning eller smärta. Paniken är borta för den här gången.

Antar att det är så här mitt liv kommer att vara nu. Lätt panik, samtidigt som jag förverkligar en av mina största och hemligaste drömmar.

fredag 29 januari 2010

En förstagångare

I måndags var jag på konsert. Depeche Mode på Malmöarenan. Jag stod nästan längst fram och jag NJÖÖÖÖT. Dansade, sjöng med och hade det bara fantastiskt.
Runt halsen hade jag ett halsband jag inte använt förut, som jag köpt på en jobbresa utomlands. Ett riktigt partyhalsband.

I onsdags morse upptäckte jag att det kliade något vansinnigt runt nacken. Undersökte saken och det visade sig att jag fått nickelallergiutslag. Av den mindre angenäma sorten. Den som får det att se ut som om man i princip har hällt något frätande på huden. Utslagen går runt nacken och ner på framsidan där halsbandet hängt.

Tidigare har jag varit galet allergisk mot nickel, men det är som att det har lugnat sig över åren, eller så kommer jag helt enkelt inte i kontakt med nickel på samma sätt längre.

Kollade upp kortison 1% och det är okej att använda när man är gravid, så jag köpte och smorde in. Men det hjälper inte. Jag är fortfarande galet röd och det KLIAR. MASSOR!

Så på lunchen idag stolpade jag in på nästa Apotek och fram till en apotekare för att be om hjälp. Hon föreslog att jag skulle äta typ Clarityn.

Äta är en riskzon för mig. Jag älskar rött kött och opastöriserade ostar. Något man inte ska äta när man är gravid. Så hörde jag mig själv fråga: Kan man äta dem om man är gravid?

Och så sprack jag upp i ett stort leende.

Det är första gången jag frågat något sånt.

(Och nej, Clarityn är inte att rekommendera om man är gravid.
Så jag fortsätter leken inte klia där det kliar som värst.)

onsdag 27 januari 2010

UFO

Jag jobbar i en bransch där man jobbar mycket. Det finns många såna branscher, jag vet, men i min bransch är det väldigt typiskt. Många av mina kollegor har tidigare gått in i väggen. När det kommer till att leverera till kund så är fokus på det så mycket att vi jobbar järnet.

Perioder har jag jobbat väldigt mycket. Jag minns hur jag konstaterade att jag inte gjorde annat än jobbade. Reste och jobbade och jobbade och reste. Resorna var jobb. Allt var jobb. Jag vet hur jag konstaterade att jag pratade i dubbel hastighet. Minns att jag i stress gått in på toaletten och gråtit en stund.

Sista tiden har inte varit sån. Inte ens när vi rullade ut senaste projektet. Planeringen var klockren, visst lite skumpigt och brandutryckningar, men inte alls som annars.

Vi har slutat få betalt i pengar för övertid, så jag har en ny policy. Om jag jobbar över en vecka ska jag senast ta ut den tiden veckan efter.

Det är klockrent. Jag har aldrig varit så lugn och harmonisk som nu.

Idag har jag mött två personer som är mitt inne i värsta kaoset. Som jobbar dygnet runt. Som refererar till att jobba mellan 22-01 som den bästa tiden på dygnet. Som skickar mail vid tre på nätterna likaväl som tre på dagen.

Jag hör deras förklaringar. Hör hur de förklarar för sig själva och omgivningen att de tycker att det är kul.

Och lovar mig själv att inte hamna där igen.
Det jag har nu är bra.

Samtidigt känner jag mig som ett UFO för att jag inte är på samma nivå som dem.

måndag 25 januari 2010

Aj

Inatt vaknade jag med REJÄLT ont i magen. Det spände och drog och kändes nästan som träningsvärk. Upp och kolla att jag inte blödde. Tillbaka till sängen och märkligt nog så somnade jag om utan problem. Nu är det som bortblåst.

Jag antar att det här är början på många såna märkliga fenomen i kroppen. Min byst har också blivit superkänslig och smärtsam. Fast jag gillar klyftan jag har just nu.

Ikväll är det Depeche på Malmö Arena. Då ska jag ha urringat och visa mina nya tillgångar. Någon fördel ska man väl ha av all smärta? ;)

söndag 24 januari 2010

Attityd

Visst kan jag ha rätt djupa dippar ibland. Timmar, dagar, veckor och det har t o m varit år, då jag inte jublat av lycka, utan snarare velat försvinna från jordens yta, krypa under täcket och gny av självömkan.

Å andra sidan så tror och hoppas jag att min generella livsinställning är rätt positiv. Jag klarar allt typ. Jag får göra vad jag vill. Det finns människor som älskar mig.

Jag har gått och oroat mig för mitt jobb. Hur ska det fungera tillsammans med ett barn? Hur ska jag lyckas få göra de roliga saker som ligger inom räckhåll nu, när jag sen inte alls är lika rörlig?

Ställde frågan i ett forum för ensamstående mammor. Jag ville veta hur de klarat av situationen. Hur de löst problematiken. Första svaret var: "Får man barn får man försaka annat."
Eh, jo. Jag förväntar mig inte att kunna jobba som jag gör idag, men ska jag behöva försaka min karriär helt? Och försaka, det är ett negativt laddat ord.

Ett annat svar var att hon gått ner i tid och pengar. Tyckte att det var tufft, men insåg att bättre tider skulle komma. Det här kan jag relatera till. Jag kan tänka mig att leva utan direkta marginaler under en period.

Men bäst var ändå sista svaret. Hon har också ett krävande jobb, men klarade att sköta det och sitt barn genom att kompromissa, jobba hemifrån, helger och kvällar. Anlita barnflicka när det behövdes och på det sättet få ihop tillvaron. Hon anser inte att man behöver ge upp sin tillvaro, ge upp det man tycker om att göra (om det inte är absolut nödvändigt) eller levnadsstandard för det skulle HON inte må bra av.

Jag blev så stärkt av hennes ord. Det var något i hennes attityd som jag bestämde mig för att anamma. Jag tänker klara av det här med flaggan i topp. Inte det att jag inte förstår att det kommer att bli tufft, men jag tänker inte ge upp innan jag ens har börjat. Och jag tänker aldrig använda ordet försaka i förhållande till mitt barn. Det här är min dröm och jag tänker njuta av den fullt ut.

lördag 23 januari 2010

Sjunka











I veckan har jag varit galet trött. Det ska vara ett typiskt symptom på graviditet. Jag som aldrig somnar dagtid har lätt kunnat sova 2 h när jag kommit hem från jobbet. Igår somnade jag också. Vaknade galet hungrig och var till affären och köpte allt jag såg som jag ville ha. Det blev en väldigt konstig, men på något sätt själsnyttig middag. Åt, somnade igen, vaknade, gick och la mig och vaknade. Nu känner jag mig lite mer mänsklig 13 sömntimmar senare.

Det var ljuvligt att få sjunka in i sömn och riktigt frossa i den.

Något som också börjar sjunka in är att jag faktiskt ska bli mamma. Nu har jag börjat glädjas på riktigt. Jag har börjat förstå på riktigt att det faktiskt är så. Det är fantastiskt! Visst är jag orolig för hur det ska gå med jobbet. Visst har jag brutit ihop när jag sett män som varit på väg till dagis bärandes sin guldklimp på armen. Något mitt pyre inte kommer att få. Inte av biologisk hävd i alla fall.

Men förstår ni?

J A G . . S K A . . B L I . . M A M M A !!

torsdag 21 januari 2010

Avtryck

Glömde helt berätta. Igår hade jag 1½ timma hemma innan jag skulle bli hämtad till middagen. Tänkte att då hinner jag ta en tupplur, vakna kvart i sju för att fixa mig och bli hämtad halv åtta.

Satte klockan, läste lite i boken bara för att känna ögonlocken bli tunga. Somnade rätt snart.

Vaknade jag? Ja det gjorde jag. 3 minuter innan jag skulle bli upphämtad.

Bra jobbat! Så jag gick på dejt efter höghastighetsfixning och med ett stort fett kuddavtryck i ansiktet.

Dejta

Igår var jag på dejt. Det skulle förvåna mig om det var mannen i mitt liv. Det var något som inte klickade helt, men jag föreslog ändå att vi skulle ses igen, för att döma ut någon efter 2 timmar på en kall restaurang känns inte rätt.

Det finns två saker som gör mig lite skeptisk till att dejta.

För det första känns det inte som att jag är i rätt mentalt stadie att ta in en ny människa i mitt liv. Jag har fullt upp att förstå att jag har en ny människa inne i mig.

Det andra är att jag inte dricker alkohol tar upp så stor del av konversationen. Igår fick jag åter igen dra valser om hur min mage inte vill ha ner alkohol i sig. Vad läkaren har sagt. Varför jag inte söker en annan läkare. Hur jag än försökte byta samtalsämne, hur jag än försökte göra det till något positivt, så drog han tillbaka diskussionen dit och jag märkte att det irriterade mig. Svårt att få romantiska känslor då.

Jag lägger helt enkelt ner män i mitt liv igen, för det här fungerar inte. Som min käre P sa: "Kanske bär du mannen i ditt liv inom dig"

Och kanske är det så.

onsdag 20 januari 2010

Jag tror det när jag ser det

Camilla kommenterade så bra att ultraljudet är ett bra tillfälle att förstå vad det är som kommer att ske.

Vilken tur att jag har inte mindre än tre (3!) ultraljud inplanerade.

Fördelen av att ha varit i Köpenhamn på en läkarklinik är att sånt ingår. Ultraljud i vecka 8. Nu är jag i vecka 6.

Relativt snart alltså. Relativt och ändå som en hel evighet.

Rättelse: Jag är nog i vecka 5 när jag har räknat efter.

Skuldfällan

Jag är hopplös på mitt jobb. Eller vanligtvis är jag rätt duktig på det jag gör. Tror jag i alla fall, men inte de senaste dagarna.

Det har gått så långt att jag dagdrömmer om att få bli hemmafru.
Lite svårt att bli hemmafru när man inte har någon man då.

Ikväll händer något som KAN ändra på den saken då. Ikväll ska jag nämligen på dejt. Det är lite tokigt. Hela hösten höll jag mig från dejtandet för att jag skulle fokusera på barnalstrandet (motsägelsefullt?). Sen fick jag lite nog och bestämde mig för att jag visst kunde köra i båda spåren samtidigt. Nu ska jag gå på en första dejt trots att jag är gravid. Det är inte utan att jag känner mig lite som en bedragare.

Jag har sagt att jag inte dricker och gett en flummig diagnos på det som fick honom att tycka att jag skulle söka en annan läkare. Sen är det Glitter. Är det illojalt mot honom? Å andra sidan vet han att jag vill leva i en relation och det vill inte han.

Så jag är fast i en skuldfälla. Skuldkänslor för att jag inte gör mitt jobb med energi och glädje. Skuldkänslor för att jag ljuger för min dejt och skuldkänslor inför Glitter som mailar och saknar mig.

Varför känner jag så trots att jag vet att jag inte gör något som är fel? Inte direkt fel i alla fall.

Övertygelse

Igårkväll satt jag en lång stund vid mitt köksbord och skrev saker som "Jag är gravid. Jag ska ha barn. Jag ska bli mamma." på ett papper. I förhoppningen om att det skulle kännas mer verkligt och sjunka in.

Det gjorde det inte.

När jag gjorde mig iordning för natten så upptäckte jag att mina bröstvårtor förändrats. Drastiskt.

Så just nu är det mitt mest konkreta bevis på att det faktiskt bor en liten mini i mig.
Jag har fortfarande inte förstått det. När förstår man det? När sjunker det faktiskt in?

måndag 18 januari 2010

Karriärskvinna med ångest

I två dagar var jag på konferens. Jo, min chef undrade varför jag inte dricker och jag skyllde på magen. I två dagar har jag fått lära mig nya saker och så har jag fått ett nytt ansvarsområde. Fancy mål som ska uppfyllas sista kvartalet i år. Då kommer jag förhoppningsvis inte att vara på jobbet längre.

Jag har fått en egen låda i organisations-schemat. Jag förväntas bygga upp ett verksamhetsområde och anställa personer.

Men jag kommer att behöva lämna det innan det är klart och när jag kommer tillbaka kommer jag antingen att behöva börja om från början, alternativt ha blivit omsprungen av någon annan.

När jag kommer tillbaka kommer jag inte att kunna jobba som jag gör idag. Rent karriärsmässigt har jag skjutit mig själv i foten. Ja, det är ju ett eget val. Ja, jag måste ju göra den här resan nu.

Just idag känns det inte så kul dock. Just idag känns det rätt skrämmande. Vad har jag gjort?!

lördag 16 januari 2010

Vem är det som luktar egentligen?

Nu börjar gravidsymptomen ge sig till känna. Idag har jag känt dofter. Dofter jag inte ville känna.

Vissa dofter liksom tränger sig på. Som surt vin, bakfylla, cigaretter, parfym. De får mig att nästan hulka. Nu är jag inte lagd åt att "kasta upp" som tur är, men FY vad världen luktar illa.

Och smaken, den är nästan ännu värre. Det är som om jag har en fet beläggning med sunk i munnen. Det enda som verkligen hjälper är syrliga saker.

Fast vet ni vad? Det får gärna lukta, jag kan smaka illa i munnen och kaffet kan kännas märkligt att få ner, men allt är av helt rätt anledning så det gör ingenting. Faktiskt ingenting!

Det är nästan så att det är skönt att ha något som är ett mer konkret bevis på att de där strecken faktiskt talar sanning.

fredag 15 januari 2010

Nej tack, jag kör

I helgen ska jag på konferens.
Min chef ringde just.

Han sa: "Men du vi tar en öl i baren och snackar om det här på konferensen"

Varför har jag varit så alkoholvänlig i mitt tidigare liv? Det biter mig i rumpan nu. Jag får helt enkelt hålla mig lååångt borta från baren. Eller så får jag ta öl i flaska, gå på toa och hälla ut den och ersätta med vatten. Min fina "Jag verkar ha blivit allergisk mot alkohol!" tycks bara fungera på danskar.

Har jag sagt att jag hatar att ljuga? Jag HATAR att ljuga.

Inte det första man tänker på

Sista tanken innan jag somnade igår: Jag är gravid.
Första tanken när jag slog upp ögonen idag: Kunden vill ha utbildningsmaterial! (en kollega ringde vid 7!!)
Sen "Jag är GRAVID!"

Hur lyckas andra jobba och göra något vettigt under sina graviditeter? Eller är det bara just nu när jag försöker förstå att det verkligen är så som hjärnan inte riktigt vill släppa? Samtidigt så vet jag ju hur skört det är så här tidigt. Det är inte alls säkert att det blir något. Sannolikheten för att få missfall är hög. Samtidigt så vill jag inte tänka så. Jag har en god vän som brukar säga att man ska ta ut glädjen i förskott, för det kan bara komma bra saker ut av det. Det är ju sant.

Så kära kära vänner och lyckönskare och bloggläsare som kommenterar och ni som läser i hemlighet. Jag är glad. Jag är GRAVID och glad. Det tänker jag fortsätta att vara tills motsatsen är bevisad.

Tjohoo!

torsdag 14 januari 2010

Är det två?

Enligt papperet som kom med testet ska två streck betyda plus som betyder positivt som betyder att jag är gravid.

Är det så?!

Kan det verkligen vara så?!!


onsdag 13 januari 2010

Baby, I'm back!

Idag har jag världens tråkigaste jobb. Idag sitter jag på min rumpa och försöker göra en powerpointpresentation. Om ni inte redan vet kan jag berätta att det är ungefär det värsta jag vet. För att vara det gör jag otroligt många powerpointpresentationer.

Nåväl. Att sitta på sin rumpa och göra powerpointpresentation leder till två saker:

1. Min rumpa blir ännu större

2. Jag har plötsligt en massa tid att tänka att imorgon är det dags att testa. Har jag mensvärk? Är det där ömmande bröst eller inbillar jag mig? Kommer jag att ligga och PMS-lipa i soffan ikväll? Eller är det så att jag får ett positivt resultat imorgon bitti?

Jag som tyckte att jag var så cool. Det är jag inte.

tisdag 12 januari 2010

Transformation

Då: spänd förväntan, många tankar, ofokuserad på jobbet, dålig sömn och stor nervositet

Nu: ingen förväntning, glömmer bort att det har skett, fortfarande ofokuserad på jobbet, sover som en gris och är inte ett dugg nervös

Två dagar kvar tills det är dags att testa.

måndag 11 januari 2010

En känsla

Jag hade planerat att berätta, men jag kunde inte. Jag försökte, men orden om inte över mina läppar och då bestämde jag mig för att det inte var rätt tidpunkt helt enkelt.

Det fick bli känslan som styrde. Kanske en känsla grundad i feghet?
Vad tror ni?

fredag 8 januari 2010

Lager på lager på lager

Det som förhoppningsvis ska bli mitt barns rum en dag håller på att målas. Vitt vitt vitt och det blir fint, även om jag får måla många lager. Hade jag vetat att jag hade såna anlag för att måla hade jag haft ett helt annat karriärsval där i slutet av 80-talet.

Men just nu sitter jag och målar naglarna. Lager på lager, för ikväll ska jag ut och festa som jag vore tonåring igen.

onsdag 6 januari 2010

Stimulerande åkturer

Den här göra barn-resan har tagit mig på åkturer jag inte riktigt räknat med. Jag har ändrat mitt förhållningssätt till att gå ut och festa. Inte för att jag har varit så mycket för att stå och bli full i en bar någonsin. Eller jo kanske, men ärligt talat, i längden är det inget kul. Jag kan tänka mig att gå ut på konsert, eller för att dansa på ett bra dansgolv. Men bara prata med folk som blir fullare och fullare. Inte min grej.

Nästan lite sorgligt har jag nog supit fulla människor uthärdliga förr. Nu blir de bara outhärdligt fulla när jag är nykter.

Jag trodde att jag skulle sakna alkoholen mer när jag la ner att dricka, men till min förvåning är jag idag inte särskilt intresserad av att bli onykter. Visst kan jag bli sugen på det där glaset gott ripassovin, men inte alls i den utsträckning jag förväntade mig.

Sedan har jag lärt mig att låta mig själv vara besviken när jag är det. I början, innan jag började med allt det här, så var jag övertygad om att jag skulle bli gravid direkt. Nemas problemas liksom. Såg på de där som fick göra om och om som lite stackare. Nu är jag där själv. Mitt femte försök. Vågar jag ens hoppas? Jag är övertygad om att mina ägg är slut, men jag kan ju inte veta så jag fortsätter i alla fall. Jag har lovat mig själv att ge det här två år. Hittills har ett halvt gått.

Varje gång blodet kommer går jag i sank. Varje gång gråter jag och tycker synd om mig själv och fattar inte hur jag ska orka ta mig igenom den här resan. Särskilt inte om slutet blir att jag köper mig en katt (för er som inte vet så gillar jag inte katter något vidare) och inte har något barn. Varje gång har jag kunnat lägga det åt sidan och fokusera på nästa gång efter en-två dagar.

Ytterligare en lärdom, som jag nog visste men som när man upptäcker den alltid blir lika glatt överraskad av. Hjälp finns att få där man minst anar det. Jag har fått erbjudande om att få hjälp med att ta sprutor av fem personer som inte känner mig särskilt väl. Dessutom kan jag få hjälp på min vårdcentral. Det känns lyxigt att få ha såna människor runt mig.

Människors reaktion på att man berättar. Den enda som reagerat negativt är min mamma, som när hon fått fundera lite på det också tyckte att det var positivt.

Utanförskapet är en annan lärdom. Att vänja sig vid tanken på att man har valt ett alternativt sätt att leva på. Jag märker att jag tränar framför spegeln på att säga: "Nej, det här är bara mitt barn. H*n har ingen pappa utan kom till genom insemination/provrörsbefruktning i Köpenhamn."
Rädslan för skvaller, att vara annorlunda och förmågan att söka och hitta stöd hos de runt en.

Sexdriften man får av äggstimulerande hormoner går inte heller av för hackor. Jag tycker just nu att varenda man som är inom visst åldersintervall är vandrande potentiella sexgudar. Nu har jag ätit piller i tre cykler och jag drägglar i princip när jag går ute bland folk. Därför har mitt umgänge plötsligt begränsats till tjejer. Det hade liksom blivit lite för bra annars.

Jag är rädd för hur jag kommer att bli om jag ska stimuleras i en cykel till.
Fast det får vi hoppas att jag slipper.

För idag hoppas vi att det finns en morula* som fäster i min livmoder så att jag får mitt hett efterlängtade PLUS om en vecka.




*morula = ägget som har börjat dela på sig.
Läs mer här

Berätta eller inte?

Idag kommer kära R hit. Hon är en släkting till mig. Som ni vet har jag inte berättat om mina planer för någon annan i familjen än min mamma. Nu funderar jag på att berätta för R. Hon ska vara här ett tag och det känns nästan bäst att berätta.

Smälta in det i familjen. En person i taget.

tisdag 5 januari 2010

Mardrömmar

Jag har fortfarande julledigt. Bara för att jag kan. Det är så skönt! Jag har dessutom tagit mig lyxen att vara totalt avstressad. Jag gör bara det jag känner för och det NÄR jag känner för det. Luther har fått gå och slänga sig i väggen.

Här agerar vi så att vi ska må bra förstår ni, så att senaste inseminationen ska ha bästa möjliga chans att lyckas.

Det gör ju att jag lite har vänt på dygnet. Sover SEEEENT om morgnarna, vilket gör att jag plötsligt minns mina drömmar. Det gör jag knappt alls annars.

Det trista med det är bara att jag drömmer mardrömmar! Inatt var det jordens undergång. Alltså, det hade ju varit juste med lite sex eller så, men jordens undergång, kom igen undermedvetna. Lite mer positivitet tack.

















bilden hämtad från

måndag 4 januari 2010

Sensuellt

I förra veckan blev jag kysst av en man.
Det förvånade mig stort att han var så dålig på att kyssas. Spända läppar och spänd tunga som liksom forcerade sig fram. Yaiks!

Hur kan vi gå genom livet till att vara medelålders utan att lära oss något som är en sån grund till njutning och närhet? Jag vet ju att han är långt ifrån ensam om att kyssas så.

Eller är det bara så att vi inte var kompatibla han och jag? Att den kyss som för mig var fel är helt rätt för någon annan?

Eller är det så att kyssar inte är lika viktiga för många andra som de är för mig?

Vad tror ni?

Relationsfobiker? Javisst!

I en av bloggarna jag följer har bloggaren idag lyft upp en kommentar från en förtvivlad läsare som blivit lämnad av sin man när hon är gravid i vecka 20.

Innan du fanns

Jag blir så heligt förbannad när jag läser det. Arg, ledsen och bedrövad. Jag gick själv igenom en stor separation för 10 år sedan och vet hur lång tid det tog för mig att komma igenom den, OM jag ens har gjort det. Hur klarar man något sånt samtidigt som man bär sitt barn? Svaret är väl ganska enkelt, man gör det bara. Man tar sig igenom kriser med de medel man har. Och oavsett om man vill eller inte kommer krisen att lämna spår. I mitt fall har den gjort mig till relationsfobiker. Jag har försökt, tro mig, jag har försökt att ta mig igenom det, men så händer det om och om igen. Det låter kanske bittert, men ärligt talat: Hur många relationer har ni i er närhet som ni är avundsfriska på?

Så även om jag känner sorg över att jag kommer att bära och föda mitt barn ensam, utan en pappa, så är jag samtidigt glad över att slippa oron och kanske det konkreta i att bli sviken.

I Lindas svar till Susanne, som skrivit kommentaren, skriver hon att det kommer att bli bra, bara ett annat bra än det som Susanne har förväntat sig.

Just nu läser jag en bok som heter "Snubbla på lyckan", med undertiteln "varför din hjärna sätter krokben för dig". Jag har inte kommit så långt i den, men jag har hittills förstått att vi människor gärna föreställer oss framtiden (gärna på ett positivt sätt), men vi kan inte föreställa oss hur vi kommer att känna när vi är där. Vi kan inte verkligen veta om vi blir lyckliga av det där jobbet, den där bilen, den där resan, förrän vi verkligen är där.

Det gör mig lite rädd samtidigt. Tänk om jag inte alls kommer att vara lycklig i rollen som mamma. Tänk om det bara är en vanföreställning jag har i mitt huvud? Samtidigt så ger den en förhoppning, en visshet om att vi alla kommer att hitta lyckan, bara inte där vi har förväntat oss att hitta den alla gånger. Kanske borde vi släppa våra föreställningar om lycka för att slippa skapa sorger för oss själva och vara mer öppna för att släppa in lyckan när vi väl snubblar över den?

Jag får återkomma när jag kommit längre i boken.

Idag tänker i alla fall jag vara lycklig över att jag har möjligheten att skaffa barn utan en man. Relationsfobiker som jag är.

söndag 3 januari 2010

Mitt decennium

I flera av bloggarna jag läser har det gjorts en sammanfattning av 00-talet, så jag kunde inte låta bli att göra en liknande grej.

Mitt decennium började turbulent med att jag flyttade 120 mil och började plugga. För att följas av separationen från helvetet och mitt i allt det kaoset fyllde jag 30 år. Jag gick igenom en kris som hette duga och vägde 20 kg mindre än jag gör idag.

Sedan följde år av studier och jag lyckades sluta röka. Det jag fortfarande är mest stolt över av alla mina bedrifter. När jag tog min kandidatexamen, som var det jag strävat efter bestämde jag mig för att fortsätta och även ta en magisterexamen.

Under hela min studietid så jobbade jag och när jag slutade röka så blev jag även ett träningsfreak.

2004 tog jag min magisterexamen och flyttade till Malmö. Struntade i att doktorera utan sökte jobb istället. Hamnade som projektledare på ett företag jag inte alls trivdes på och fick erbjudande om att åka till Sudan och jobba.

Sagt och gjort. Men först åkte jag till Libanon och när jag kom hem därifrån blev jag jättesjuk och inlagd på sjukhus.

2005 var jag i Afrika. Mitt livs största äventyr. Lärde mig massor om mig själv och min omvärld. Fick Malaria och Tyfus och åkte hem igen.

2006 var jag på Maldiverna och dök. Blev lämnad 35 m under vattenytan och klarade att ta mig till ytan på eget bevåg utan att få dykarsjuka. Jobbade för Pete i UK och fick jobb genom arbetsförmedlingens hemsida.

Jag fick till slut flera jobberbjudanden och valde det företag jag jobbar på idag. Något jag har funderat på om jag valde rätt flera gånger sedan dess. Att gå den trygga vägen är inte riktigt min melodi!

2007 träffade J och hans dotter M och vi inledde en relation. Det tog tid för mig att bygga upp känslor och förtroende för honom. Vilket han under 2008 helt förstörde.

2009 var året jag bestämde mig för att bli förälder på egen hand, vilket jag pausade p g a en kille, något jag ångrar idag. Jag köpte och sålde min lägenhet och köpte min nuvarande lägenhet och flyttade in här.

Ja, som ni ser så hände det en del i mitt liv under de här åren. Jag undrar vad 10-talet har i bagaget för mig. Det är inte utan att jag hoppas att det kommer att vara fyllt av massor av spännande saker.

Plus som håller i sig tack!

Nu har ytterligare en av mina vänner mist sitt barn efter att ha fått plus och jag börjar förstå att jag kommer att vara orolig de första tre månaderna av min graviditet om jag nu någonsin får ett plus. Nu har jag börjat tänka förbi det där plusset. Det där Positiva testresultatet som känns som att det är slutmålet just nu, fast jag vet ju att det bara är början.

I vilket fall så börjar det kännas som att alla jag känner har problem just nu och jag vill att det kommer att finnas något positivt som håller i sig snart.

fredag 1 januari 2010

Jag ljuger så bra

Igår var det nyårsafton.
Igår var det mina föräldrars guldbröllopsdag.

Igår ljög jag konstant för min familj. Det är jobbigt att ljuga. Jag hatar att ljuga, samtidigt kan jag inte förmå mig att dela det som jag gör med någon annan än mamma.

Det kan bero på kommentaren om att om man blir gravid runt 40 så bör man göra abort. Det kan bero på kommentaren om att det är märkligt att få barn när man är äldre. Att det inte är normalt.

Det kan också bero på att när jag tidigare gick igenom mitt livs största kris så fick jag inget stöd från dem, så jag förväntar mig inte det nu heller. Förväntar mig snarare att jag skulle behöva argumentera mina val inför dem och det vill jag inte. I alla fall inte nu.

Så jag ljuger. Dricker inte för att jag mår "illa" och håller mig tyst i barndiskussionerna, för att inte provocera.

Jag ljuger så bra, men när jag gör det så förlorar jag samtidigt, för avståndet till min familj växer med varje lögn. Samtidigt uppfattar jag inget större intresse från deras sida att faktiskt ta reda på vad som försiggår i mitt liv.

Vilket fantastiskt bra sätt att inleda året på.
Undrar om jag får några julklappar nästa jul?