torsdag 31 maj 2012

Borta

Jag skulle egentligen fara runt som en virvelvind och städa just nu. Istället landade jag trött i soffan med datorn i knäet. Det är helt tyst i lägenheten. Nej, det är inte sant. Från sovrummet hör jag Mini sjunga på Broder Jakob, en av favoriterna för tillfället.
I normala fall hade jag nog slagit på TVn nu, men det kan jag inte. Eller jo, jag kan, men då måste jag lyfta från soffhörnet och det är alltför jobbigt.

Det råkar nämligen vara så att min fjärrkontroll är borta. BORTA. Den har varit borta i fyra dagar nu. Jag har letat överallt, men hittar ingen fjärr. Mini vägrar berätta var han har lagt det. Frustrationen är stor, men inte mycket jag kan göra åt det.

Och kanske är det lika bra att den är borta, för då får jag kanske energin snart. Den där som också är borta. Kanske får jag energin att städa som en virvelvind. Man kan ju alltid hoppas.

onsdag 30 maj 2012

Fashionista II

Gissa vem som fått ett till par sandaler idag. Nästa gång vi ska handla kläder är det till mamma!


tisdag 29 maj 2012

När livet förändras




Det händer saker i angränsning till mitt liv nu som fullständigt har slukat alla mina tankar sedan igår. Det handlar inte om mig eller Mini så jag kan inte berätta vad det handlar om här. Inte mer än att ibland är det enormt frustrerande att inte bara kunna få ställa allt tillrätta, eller att åtminstone vara i närheten när det händer saker.

Just nu känns det som att jag går med hjärtat på vid gavel.

måndag 28 maj 2012

Mr Fashion

Idag landade sandalerna från Brandos. Superfina och lagomt mycket förstora. Och på lunchen sprang mamman på superrea på jympadojjor. Ett tu tre, så hade Mini två par superfina skor att spendera sommaren i.

Både han och jag är nöjd.
Vad tycker ni? Fina?


söndag 27 maj 2012

Ljuvligt

Idag har vi haft det ljuvligt jag och min Mini. Han bjöd på sovmorgon, uppföljt av kaffe på sängen och fina kortet. Sen var det morgonmys, frukost och fix och trix och iväg till Ica Maxi och inköp inför veckan. Hem igen, lunch, kaos och så sömn. Jisses vad Mini har sovit i eftermiddag. Det var nog Femmispicnicen som tog ut honom. Det slutade med att jag efter lite övertalning av gode P också gick och satte mig. För att sluta på dynan ovanpå trälåren på balkongen och sovandes under filten. Så skönt. När Mini vaknade så tog vi lite mellis och sen ut på cykelutflykt. Åh det är så roligt när han glad pekar ut allt han ser. "Dääär, titta, däääääääääär!"

Och så pekar han på sadeln, "Mamma sitta"

Vi avslutade cykelturen på en lekplats där vi träffade en annan Femmis-mamma med son. Följt av en spontan hamburgarpicnic i Rönneholmsparken. Vid alldeles för sen tidpunkt. Men åh vad mysigt vi hade på gräset min lille son och jag.

Hem, bad, välling och i säng. Nu sitter jag trött i soffan och hör Mini sjunga i sängen trots att klockan passerat 21.

Enda smolket? Var är min fjärrkontroll. Försök tänka ut en ettårings logik där...

Jag skulle kunna se mina rekordskitiga golv som ett nederlag, men hey, de är skitiga imorgon också. Då kan jag ta ett tag med dem. Idag är det njuta som är melodin.

För ett år sedan

Så upplevde vi det här.

Så skönt att vara friska!

Kan själv

När Mini packar väskan inför turen till Ica Maxi blir det en cykelpump, en napp och en Hello Kitty-sko. Livsviktiga grejer


Mors dag

Idag börjar bra. Sommar ute, sovmorgon, kaffe på sängen med mors dags-kort som fick mammaögonen att tåras, igen.

Men bäst av allt är ändå det lyckliga lilla trollet som vaknade med orden: "åka cykel!"


lördag 26 maj 2012

Om anonyma donatorer

Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på anonyma donatorer. Att de är nödvändiga om det faktiskt ska bli en ändring så att barn blir till med donatorsäd även för ensamstående i Sverige.

Minis donator är anonym. Jag har valt att inte söka efter halvsyskon till honom. Den dag han är stor nog att fatta det beslutet kommer jag att hjälpa honom om han vill göra det. Som det är nu ser jag det inte som min plats att göra det.

Jag är inte intresserad av donatorn som person, vilket egentligen är märkligt, för jag är en otroligt nyfiken människa i allt annat. För mig är han ingen pappa. Han är en vänlig själ som gjorde Mini möjlig. Han bidrog med sin DNA. Sin presentsäd. Sina pappafrön. Jag hoppas innerligt att Mini får en pappa. En man som finns där för honom som en pappa ska. Som älskar honom förbehållslöst (och förhoppningsvis även mig!). Donatorn fyller inte den rollen.

Minis liv startade med min längtan efter Mini. En drivkraft som var så stark att jag valde att gå utanför ramarna, utanför lagarna och följa den. Jag tror att den tacksamhet och lycka jag känner över att han finns i mitt liv lyser igenom bland annat i den här bloggen. Han har i grunden förändrat mitt liv. Jag kan tänka mig många betydligt sämre förutsättningar att starta ett liv.

Det gläder mig därför extra att läsa den här artikeln: Det er ikke synd for mig

Två av styckena går rakt in i mitt hjärta:

Det falder mig for brystet af én simpel grund: Hvis det ikke var for den anonyme sæd, havde jeg måske ikke været her i dag. Anonymiteten garanterer nemlig, at vi har mænd nok, der rent faktisk gerne vil donere at vi har mænd nok, der rent faktisk gerne vil donere.

Det stycket stärker min poäng. Utan anonyma donatorer riskerar vi att det blir en teoretisk övning att även ensamstående har rätt att få barn genom donatorer i Sverige. Något jag personligen skulle tycka var riktigt tråkigt

Nästa stycke handlar om hur journalistiken ser på donatorbarn. Medias bild blir snabbt den generella synen, därför är den så viktig.
Det er ikke synd for mig, at jeg er donorbarn. Det er synd for donorbørn, at de skal gøres til ofre.

Jag fasar för att våra barn ska stigmatiseras av samhället. Tänk på alla dessa år och alla dessa dåliga samveten av skilda föräldrar för att deras barn ska må dåligt. Det har ju visat sig att barn i skilsmässofamiljer som bor halva tiden hos var förälder mår precis lika bra och dåligt som alla andra barn (önskar att jag kunde länka till undersökningen som släpptes tidigare i år här).

Precis på samma sätt har det visat sig att barn till öppna eller anonyma dontarorer mår precis lika bra och dåligt över det. Så låt bli att lägga personliga känslor och offermattor över situationen.

Min dröm är att vi ser liv som fantastiska. Efterlängtade liv som magiska och att vi som samhälle håller alla dörrar öppna för att skapa dem. Personligen är jag för all slags fertilitetshjälp. Visst kan vi ha begränsningar i vad vi som samhälle bekostar, men jag tycker att alla former ska vara tillåtna.

Vad är det för fel att skapa efterlängtat liv?!
Jag avundas de som får jobba med det och jag tänker dra mitt strå till stacken för att ändra förutsättningarna i vårt präktiga pretentiösa land.

Surrogatmödraskap. Dubbla könscellsdonationer. Embryodonation. Bring it on.
Det inkluderar att tillåta anonyma donatorer.

Picnic

Korgen är packad. Finkläderna är på. Solen skiner.

Mini snarkar.


fredag 25 maj 2012

Markus

Markus Schenkenberg tittar in i TVn med sorgsna ögon och säger att han drömmer om att ha familj och barn.

Markus, jag och Mini är tillgängliga. Ett färdigt kit!


La la la

"Gelock galopp pip tiiiiiiii iiiiiii mmmm ge ge ge ge aaah gå gå go oh ne ne ne"

Varför ska det vara så svårt att sova när man är skittrött och mamma behöver slinka ner i tvättstugan och upp på vinden?!
Frustration!


torsdag 24 maj 2012

Brev

Mini har uppenbarligen telepatisk kontakt med mormor. Det blir väl så när man är bästisar. Idag kom ett brev från mormor med ett kort från Mini att öppnas först på söndag.

Och jag älskade det så mycket att jag gått och smågrinat hela kvällen. Älskade mamma! Jag tror du fattat hur mycket den där dagen betyder för mig. Och den där trygga handstilen på det fina brevpappret. Åh så fint!

Kärlek.


Stolt

En mycket nöjd 20-månaders kille kom hem med sin första medalj idag. Ett varv runt "tallriken" i Pildammsparken. Han har pratat om att "pringa" hela kvällen.

Gulletroll!


Sandaler

Min son behöver sandaler. Vi letar desperat efter sandaler med stängd tå i rätt storlek med hyfsat rätt färg. Det är inte det lättaste att hitta.

Så som det är nu springer det runt en liten kille med väldigt varma fötter på förskolan.
Med en mamma med dåligt samvete...

onsdag 23 maj 2012

För mycket tid


Jag har för mycket tid. Jag har börjat irritera mig på att Minis leksaker är ÖVERALLT trots att han har sin babykorg att lägga dem i. En av mina bästa vänner tycker att jag borde ha inrett Minis rum för länge sedan. Nu har de planerna börjat ta form i Mamma Viljas huvud. En av anledningarna är att jag vill ha tillbaka mitt vardagsrum och slippa städa så förbaskat.

Nu har jag kommit på en bra lösning till Minis rum. Ni ser den ovan. Jag vet att det blå är lite konservativt, men vi har blå barnmöbler från min barndom och annan färg hade inneburit ommålning av dem och så aktiv är inte den här mamman.

Hur löser ni era förvaringsproblem? Har letat begagnat, men inte hittat något som är intressant.

Tystnad

Planeringensdag på förskolan, helgdag och klämdagar, så vi drog till landet i sex dagar ihop med bästa vännen från Stockholm.

Åh ljuvliga försmak av sommar!


tisdag 15 maj 2012

Bästa kompisar

Efter förskolan hade Mini häng med bästa A på temalekplatsen som är granne med förskolan. Oj, vad de hade kul tillsammans. Och Mini, han kan klättra i stege minsann. Det hade jag ingen aaning om!

Men jag måste säga att det glädjer mammahjärtat att se att Mini har byggt en relation med A. Enligt personalen på förskolan hänger de jämt ihop och hittar på saker. Polare helt enkelt!

måndag 14 maj 2012

På ett ben

Det händer att jag möter funderare. Ni som inte ännu har bestämt er för om ni vill ge er in på resan att skaffa barn som ensamstående. Ni står på perrongen med packad väska, köpt biljett och tvekar på att det här är resan för er.

Åh, vad jag vill baxa er upp i vagnen. Dra er med. Få er att sluta tveka.

Speciellt ni som längtar så att det värker, men låter drömmen vara oförverkligad av påhittade praktiska problem. För det praktiska löser man när man kommer så långt. Det går aldrig att förutse alla situationer i alla fall.

Det enda jag ångrar i resan till Mini är att jag väntade med att sätta igång. Jag tvekade helt enkelt. Hade jag förstått hur magiskt och fantastiskt det faktiskt är hade jag aldrig tvekat!

Så mitt budskap är, till försökare och funderare. Fastna inte stående på ett ben.

Ta klivet

Önskedröm

När jag var liten hade vi piano hemma. Eller ja, det står fortfarande i föräldrarnas villa. Jag älskade det där pianot. Jag fick gå i privat musikskola t o m. Någon lärare sa att jag var geni, men så bra var det ärligt talat inte. Eller jag inte.

Jag skulle så gärna vilja ha ett piano, men vi bor i lägenhet och det är inte riktigt funktionellt med en möbel som transporterar ljud i väggarna och som dessutom inte transporteras så lätt.

I sommar får jag en större summa pengar tillbaka på skatten. Ett par stora ekonomiska hål behöver fyllas efter föräldraledighet, sjukdom och bilreparationer. Men jag får faktiskt en slant kvar. Den förnuftiga hade kanske stoppat dem på sparkontot. Eller köpt sig nya såna här:




Men Mamma Vilja hon vill ha ett sånt här:


Ett digitalpiano som man kan spela med hörlurar. Samma känsla och inkänning som ett vanligt piano. Samma klang. Utan att vara stört otympligt eller störa grannar. Mini skulle kunna spela hur mycket (eller lite) han vill och mamman också.

Åh vilken dröm!

Rymmen

Nämen, vem är det som inte är hos kund och inte på kontoret.

Jo, Mamma Vilja!
Fast nästa gång jag rymmer ska jag inte gå till det här haket, utan något bättre.

Rymma kan Mini snart göra. Han kan öppna dörrar nu och ta sig nerför trappan själv. Övervakningen får helt enkelt trappas upp.


söndag 13 maj 2012

Oväntat

Jag sitter i soffan och letar energi att ta mig till sängen. Då hörs det ljud från sovrummet. Jag lystrar till, spänner kroppen lite för att göra en utryckning vid behov.

Då hör jag.

Mini skrattar. Han skrattar i sömnen!

Lyckliga goa unge.

Sovmorgon

Vi är på besök hos goda vänner och jag har fått sovmorgon. Så ljuvligt!

Tror ni det är okej att vänta med att gå upp tills imorgon bitti?


lördag 12 maj 2012

Lyx

Att leva med en ettåring innebär konstant plock och fix, men ändå alltid ha lite kaos. Å andra sidan kan man välja att strunta i lite fix och bara vila mitt på dagen. Så skönt.

Förr lyxade jag dagligdags med dyra krämer och smink. Efter Minis ankomst kostar min ansiktskräm i 40-kronorsklassen (en tiondel), Fenuril till händerna och body lotion använder jag inte alls. 

Men så fick jag ett ryck häromdagen och köpte favoriternas favoritkräm. Dryg, gudomlig och väldoftande. Får du chansen att prova, så gör det.

Välsmord väldoftande hud, lyx!


fredag 11 maj 2012

Inte stolt

Jag låg lite efter i schemat idag. Det har haltat hela veckan. Så när jag insåg hur trött Mini var bestämde jag snabbt om att inte springa ner i tvättstugan förrän han somnat.

Men hur trött han än var så var det som förgjort. Han stod och hoppade i sängen. Sjöng. Slängde grejer. Aaaargh...

Min tvättid åts upp. Stressnivån och hungern steg till oanade höjder och då tappade jag det. Jag skällde ut Mini.

Bara för att straxt efter be om ursäkt och gosa upp honom. Men åh, samvetet. Trött, stress och hunger är verkligen en dålig kombination.

När den här högen är borta är det natti natti för mamman.


Cykel

Det är fredag och idag har vi cyklat till förskolan till Minis stora förtjusning. Jag var dock inte lika imponerad. Herregud vad osmidigt att ta sig ur cykelkällaren med en femtonkilosklump bak på cykeln. Stänga dörren och få upp cykeln uppför rampen.

Ja, för det där bra som mamma tänkt ut, att Mini kunde gå genom dörrarna och uppför rampen själv, det gick liksom inte riktigt Mini med på. Han skulle sitta på cykeln OMEDELBART. Så var det med det.

torsdag 10 maj 2012

Dagishämtning

Håll ut Mini, mamma kommer. Hon har bara suttit i kö i tjugo minuter...


onsdag 9 maj 2012

Vill ha

Ett starkt habegär väcktes i Mamma Vilja när hon hittade den här hyllan här.

Helgen och halva veckan blev det visst

I helgen kom mina systrar hit och vi umgicks för första gången... ja så länge jag kan minnas. Bara vi tre. Ja och Mini då.

En dag i Köpenhamn. Öl och snaps i solen i Nyhavn. Världens snällaste unge som lycklig sprang mellan uteserveringarna (med mamma hack i häl). Och inköp av sommarens coolaste solhatt till mannen i hushållet.


Söndagen spenderades promenerandes runt parkerna här i Malmö i ljuvligt (men lite kallt) väder. Det var härligt att ha mina storasystrar på besök. Mini njöt dessutom för fulla muggar. Det finns inget bättre än att se honom knyta an till de jag älskar. Min ljuvliga lilla unge.

Och efter månader av plocka isär Duplobitarna han fick i julklapp, så har Mini nu börjat pussla ihop dem. Han fokuserar, får ihop dem och när han fått ihop några stycken kommer han stolt och visar vad han har gjort. Mammahjärtat smälter och jublar. Ser framför sig hur hon kommer att köpa byggsatser med Lego och bygga tillsammans med Mini. Vi bygger såklart tillsammans redan idag, men åh liksom, LEGO.

Kan ni förstå att min unge, han som flera av er väntade på tillsammans med mig, just det barnet, som jag trodde att jag såg dubbelt när jag såg två streck på graviditetstestet, han som låg i babysittern och upptäckte vänsterhanden. Han är så stor att han kan pussla Duplo och vara stolt över det!



Han har dessutom börjat klättra själv upp i sin stol i bilen. Att åka bil är poppis. Stackars liten, han får ju knappt göra det, men han älskar det likväl. Helst av allt skulle han vilja köra den, men mammas bilförsäkring täcker inte förare under 25, så det blir det inget med.

"Men jag kan mamma, jag looovar!"
Igårkväll var Mini på sin första årsstämma. Han skötte sig bra och sjöng bara lite högt under dragningen av årsredovisningen. Vi misstänker att de andra hörde något av vad ekonomen berättade, men vi är inte säkra. Jag frågade dock artigt om de ville att vi skulle gå, men de ville så gärna att vi skulle vara kvar, med orden "åh men nej, gå inte, det är så mysigt!"

I veckan har det hänt en del på min jobbfront, men inget som jag kan skriva om här. Både bra och jobbiga saker. Slutresultatet är bra. Även om jag fick en smärre chock idag. Ni vet sådär så att man kommer av sig helt.

Ikväll hävdade Mini å det bestämdaste att han ville ha ut det mesta för pengarna för cykelhjälmen. Mycket tid ägnades åt att sätta på och ta av den. Mamma fick både knäppa och knäppa upp spännet ett flertal gånger. Min son har stort huvud från början. Det ser minst sagt rätt komiskt ut när hans huvud blir en gigantisk blå nyckelpiga som kilar runt.



Och ikväll har mamman PMS, sömnbrist och det där med jobbet att fundera lite på. Ja och så lite andra spöken som jagar runt i tillvaron. Fast ärligt talat. Det är trevliga spöken.

Så ikväll har jag bara gett mig själv ledigt. Inget plockande, inget jobbande, inga stryktvättstankar. Bara sitta här och prata med er. Utan minsta dåligt samvete och nu ska jag nog gå och lägga mig.

tisdag 8 maj 2012

Så mycket

Jag vill berätta om helgen med härliga mostrarna. Hur Mini börjat bygga duplo och om kvällens årsstämma, men jag ORKAR inte.

Ni får en pausbild.


måndag 7 maj 2012

Utmaning

Jag har blivit utmanad. Nedan svarar jag på 11 frågor från bästa FC.
Nu får ni veta annat än det jag skulle skrivit själv om mig!

1. Vilka ord använder du om dig själv i en arbetsansökan?
Kreativ, kommunikativ, ordningssam och positiv.

2. Vilka ord tror du att din närmsta vän skulle välja istället?
Ni får fråga honom. Han kommenterar säkert här.

3. Om du fick ta med dig en enda sak inför en flytt utomlands, vad skulle det vara?
Nu är ju inte Mini en sak. I Afrika så gick jag inte en meter utanför campen utan min satellittelefon, passet, ficklampa och pengar.

Men jag antar att det skulle vara något hemifrån. Nej, jag kommer inte på något. Jag är rätt osentimental när det kommer till prylar, så jag tror att svaret får bli Mr Whopper, min stora Maglite-ficklampa. Förutom Visakort och pass, som jag antar är defaultgrejer.

4. Om du inte skulle ha valt det yrke du nu har, vad skulle du ha valt istället tror du?
Jag brukar säga att jag skulle vilja bli läkare. Fast jag tänker att jag inte är på slutstationen i jobbsvängen. Jag har gjort massor hittills. Allt från åldringsvård, via redovisning, grafisk form och illustration, till sekreterare, lärare, kravställare, databasadministratör, projektledare på en marknadsavdelning, till att numera kalla mig för verksamhetskonsult och förändringsledare.

Jag skulle gärna vilja testa att starta eget en dag, men det får bli när jag inte ensam ska försörja Mini. Tiden finns så jag har inte bråttom. Läkare tänker jag fostra Mini till (även om det verkar som att det är en liten ingenjör jag när)

5. Om du ser framåt 10 år i ditt liv – hur skulle du vilja att livet var då?
Åh, den där frågan är alltid så svår att besvara. För en sisådär sex år sedan svarade jag på den frågan om att jag om fem år skulle ha ett bostadslån. Det har jag. Den här gången vill jag svara roligare.

Om 10 år har jag allt som jag har nu, fast jag delar det med min själsfrände. Jo, så har jag startat det där företaget och så har jag skaffat hund, för då lever jag ett liv som inbjuder till det.

6. Kan du minnas hur du trodde att ditt liv skulle se ut idag när du funderade för 10 år sedan?
För 10 år sedan pluggade jag i Lund. Jag gick igenom en svår separation och pluggade och jobbade parallellt. Jag drömde om ett tryggt jobb, en bra man och söta barn. Emellanåt tittade jag på UR-programmet "Om Barn" och där var det 40-åriga kvinnor som adopterade kinesiska flickor. "Skiter det sig med män, så kan jag göra som de" tänkte jag.

Och nog sket det sig med män, men i stället för en kinesisk flicka, blev det en halvdansk pojke.

7. Händer det att du låtsas ha ett roligare liv än du faktiskt känner att du har?
För det mesta är jag nog rätt tokärlig. Fast samtidigt har jag en känsla av att livet blir lite roligare om man låtsas att det är roligt.

Men visst, jag kan ljuga rätt friskt för mamma, så att hon ska slippa oroa sig ibland. Märkligt att hon går på det förresten, för jag är världens sämsta lögnare och är det någon som borde se igenom det är det ju mamma.

8. Hur tror du att människor som läser dig uppfattar dig?
Oj, det har jag aldrig tänkt på. Hur uppfattar ni mig?
Jag hoppas att jag uppfattas som ganska positiv och galet kärleksfull.

9. Är bloggandet en viktig del av ditt liv?
Det har tappat i vikt nu när Mini och jag har det så bra. Det var viktigare som försökare och en länk till omvärlden under koliktiden.

10. Gråter du när du ser saker du berörs av?
Ja, det började när jag var gravid och nu kan jag gråta av både glädje och sorg åt de minsta saker i vardagen.

11. Vad kan du inte sova utan?
Att stänga ögonlocken. Annars kan jag sova genom det mesta. Tänt lyse är dock ett "big nono".

Nu är tanken att jag ska ställa 11 nya frågor och skicka utmaningen vidare till 11 andra bloggare. Jag får återkomma, för Mini står och hoppar i sängen.

fredag 4 maj 2012

Med smicker kommer man långt

"Gud vad du har blivit smal!" säger min frissa exalterad när jag kommer in på salongen.

1 h senare. Lite hår kortare och jag känner mig snyggare än någonsin. Hon är bara bäst min frissa. Väl värt spenderade pengar.

hörlurarna är superbilliga från Afrika och har hängt med under tiden som jag har haft 7 datorer

Himmel och helvete

Som ni vet har mitt liv varit kantat av jämmer och elände den här våren. Det är t o m mer elände än jag känner mig bekväm med att skriva här.

Ändå har jag sista två dagarna varit gladare än på länge länge. För mitt i allt som hänt så har jag också fått rätsida på vad jag vill på jobbet. Jag har verkligen haft lyxproblem där två bra kunder slåss om att få just mig in i deras projekt. I slutet av förra veckan insåg jag att hos den ena kunden har jag möjlighet att få göra massor av nya coola saker. Där får jag utvecklas! Och att de anpassar min tid så att mitt liv med Mini funkar är fantastiskt. Jag kommer att få en slitig men rolig höst. Jag har gärna mycket att göra så länge som det känns meningsfullt.

Dessutom har min sociala agenda har roliga aktiviteter inbokade. Först är det systerhelgen som börjar idag. Mina syorasystrar kommer hit i helgen. Jippi! Om två veckor firar jag Kristi Himmelsfärd med Mini och en av mina närmaste vänner på Öland. Roligt!
Jag agerar för att få det bättre. Små saker, som att ringa det där samtalet, testa outforskad mark och göra saker, lösa problem på Mamma Vilja-sätt. Det är underbart och livsviktigt för mig att slippa känna mig som ett offer.

I ett möte med en god vän, som befinner sig i barnlöshetsträsket, så blev något annat så tydligt. Hon har det där jag vill ha. En man som faktiskt är hennes stora kärlek och som älskar henne högt. De har den där relationen jag kan bli avundsjuk på. De är dessutom ekonomiskt trygga. Mitt i sorgen så är hon ändå trygg och lycklig över det hon faktiskt har. När det slog mig, slog det mig även hur lycklig jag är över det JAG har. Min fina lägenhet, mitt bra jobb och min nya chef, min underbara familj, mina fantastiska vänner, för att inte glömma den ljuvliga ungen som gör min tillvaro kaotisk men gudomligt rolig.

Jag är verkligen lyckligt lottad. Och i och med den känslan, glädjen som liksom spritter runt i maggropen, känns det som att Mamma Vilja är tillbaka. Pris ske gud!

Vad har du i ditt liv som får dig att må bra?

torsdag 3 maj 2012

Snutten

Jag borde gå upp. Dagen väntar och innan Mini vaknar måste jag vara jobbpresentabel. Men det är så skönt att ligga här och höra honom sova. Armen tryggt om snutten, som egentligen är en filt.

Snutten som plötsligt blivit så viktig att han kan tvärvägra att släppa den ifrån sig, trots att den är så stor att han emellanåt snavar på den. Nu har han lärt sig att samla ihop den i famnen när den är i vägen, så ofta kommer han knatandes med en stor filtboll i famnen.

Det är så gulligt. Opraktiskt, men gulligt. Mitt älskade barn. Snart vaknar du, en ny dag börjar och det är bäst mamman går upp och ser till att komma i ordning, så att hon inte missar en sekund av Minimys.

Ibland önskar jag att jag kunde byta plats med snutten.


onsdag 2 maj 2012

Berg flyttar in

Jag har TVn på i bakgrunden och Carina Berg flyttar in hos Pernilla Wahlgren. Hon fnittrar och flamsar. De pratar. Hon är ensamstående 4-barnsmamma och hon säger "Det jobbiga är att fatta alla besluten själv" och jag känner igen mig.

Det är det jag tycker är jobbigast med att vara ensamstående. Allt ansvar.

Sen pratar de vidare. Viker bebiskläder som hennes yngsta inte använder längre. Och plötsligt så börjar Pernilla gråta. Hon gråter över att hon delar vårdnaden över Theo (som barnet heter) och att hon inte alltid är där med honom.

Det är inte mycket jag känner att hon och jag har gemensamt sådär på rak arm, men hade jag varit tvungen att lämna bort Mini varannan vecka hade jag också börjat gråta när jag pratar om det.

Valborg - 1:a maj

Jag har två stora fysiska problem sedan graviditeten och förlossningen. Det ena har varit lite mer överhängande och det var den operationen jag gjorde i slutet av mars. Jag hade utvecklat gallstenar av storlek stora under graviditeten. Det är inte helt ovanligt att man får det, även om man nu inte är överviktig.

Jag hade inte jätteproblem med gallstenen, mer än att jag kände dem och i efterhand har jag förstått att jag hade rätt ont, men konstant smärta kan vara något som man inte reflekterar över förrän den är borta. Däremot har jag haft problem efter operationen. Jag har försökt tänka bort det. Skylla på allt möjligt annat, men faktum kvarstår att när det kommer till att jag känner konstiga saker och har ont så är det i princip status quo mot innan operationen.

Nåväl. Det andra problemet har fått vänta på att det första ska vara löst och efter operationen har jag lagt lite mer fokus på det. I måndags var jag hos en gynekolog för ett "Second opinion" som mest blev en prata-session där jag fick ösa ur mig hur eländigt jag tycker att det är att ha det så här.

Hennes slutsats var samma som den tidigare läkaren, med skillnaden att hon faktiskt lyssnade på och svarade på alla mina frågor. Det var skönt, men själva slutsatsen körde ner mig i skoskaften igen och valborgsmässoafton spenderade jag i självömkans land. För trött för att delta i det firande jag skulle försöka hålla Mini vaken till.

När jag tröttnat på att tycka synd om mig själv så gick jag och la mig, supertrött, och såg fram emot en god natts sömn.

Bara för att vakna efter 20 minuter med ondare i magen än någonsin tidigare. Jag fick en attack som varade i 1 h 20 minuter. Jag hade så ont att jag var helt vit i ansiktet och kallsvettades så att det rann om mig. Duschade mig igenom slutet av skovet. Tänkte att det var över och gick och la mig. För att vakna efter 30 minuter i ännu en attack. Nu ringde jag 112 och frågade vad jag skulle ta mig till. Jag hade så vansinnigt ONT. Smärtorna i samband med förlossningen var inte alls i samma dignitet (som referens för er som varit i den sitsen). Killen jag pratade med och jag kom överens om att om det inte blev bättre om 2 h skulle jag åka in till sjukhuset.

Skovet upphörde. Efter ytterligare 20-30 minuters sömn vaknade jag i ytterligare en attack. Den här var ännu mer intensiv än den första. Jag anade att det här inte skulle gå över så lätt som jag hoppats på. Så jag ringde in hjälp och bästa A dök upp här vid tvåtiden. Tur man har goda vänner. In i en taxi till akuten.

Där fick jag inte träffa någon läkare, utan fick ett stolpiller smärtstillande och taxi hem igen. Tilläggas ska väl att jag inte hade något skov just då.

Väl hemma tog jag pillret och under tiden som jag väntade på att det skulle verka så kände jag nästa skov byggas upp. Äckligt att känna hur det blev mer och mer intensivt. Turligt nog hade A insisterat på att vänta på att det skulle verka. Jag kan väl lätt konstatera att det inte hjälpte mig ett smack. Och 30 minuter efter att jag tagit pillret hade jag ett av de värsta skoven jag haft. Stackars A!

Men tur att hon var här, för nu blev det ambulans. Och den lite frånvarande sjuksköterskan i ambulansen gav mig medel som fick mig att tycka att ambulansen redan körde fast vi fortfarande stod stilla på gatan.

På stapplande ben tog jag mig ur ambulansen och till en säng och in på akuten. Tror jag. Kan säga att det är lite suddigt där. Fyra på morgonen däckar jag hög som ett höghus och sov till 8 på morgonen. Ljuvliga droger. Kl 10 var jag hemma igen med order om att ringa kirurgen och en hög piller i handen.

Mini då? Han var så lycklig över att få hänga med A. Följa med till henne äta Rice Krispies och klappa katterna.

Vi kan väl lätt konstatera att det inte är bra med mig och jag har väl fått inse att det här med besvären som så lätt skulle försvinna med operationen bara har blivit etter värre. Jag som alltid varit pinfrisk. Aldrig mer ska jag tycka synd om mig själv för något annat än att fruktansvärt ont. Fast om man ska vända det till något positivt, så har jag nu åkt ambulans. Alltid något!

Nästa Valborg ska jag titta på en brasa och äta en korv. Och vara fullständigt nöjd med det.

tisdag 1 maj 2012

Hej igen

Malmö nya akutmottagning och jag, vi har en nära relation.