torsdag 29 november 2012

Det här med jultomten

Mini har en fascination för skägg (som han faktiskt delar med mamma, men det är en helt annan historia). Han älskar att titta på män med skägg. Kommentera. Peka. Han pratar om skägg och går och kliar sig på hakan och pratar om sitt eget (imaginära) skägg. Vid ett tillfälle pratade han även om mammas skägg, men det gör han nog inte om.

Ni kan ju förstå vilket Mecka Mini har nu när det finns jultomtar överallt. Alla med skägg. "Titta skägg" "Titta tomten! Titta tomtens skägg mamma!"

Det är lite sött och jag har väl inte uppmuntrat det, men samtidigt inte hyssjat honom. Det är bara bilder.

Tills igår. Vi var på IKEA och på väg mot kassan får Mini syn på en man med vit stor mustasch som är vaxad uppåt sådär ni vet och lite kortare skägg på hakan. Jag såg hur Minis ögon växte till tefat. Det lilla knubbiga pekfingret for ut och Mini utbrister: "TIIIITTAAA MAAAMMMAAAAA! Titta TOMTEN MAAAAAMMMAAA! TOOOOMTEEEEEEN!! Tomtens SKÄÄÄÄÄÄGG!"

Mannen går precis bredvid och jag ler lite urskuldrande mot honom samtidigt som jag försöker tysta ner Mini lite. Varpå mannen säger direkt till Mini:
"Jaså, du kände igen mig? Ja det är jag som är tomten och snart kommer jag hem och hälsar på dig." Han ler med snälla ögon och ger Mini en klapp på kinden.

Jag säger: "Har du varit en snäll pojke Mini?"
Varpå mannen svarar. "Jaaaa då han är ju så snäll, det har jag fått höra!"

Åh, underbara människa! Vi utbytte glittriga glada blickar över Minis huvud. Han vinkade hejdå och gick. Mini har sedan dess pratat andäktigt om tomten.

Och om tomtens skägg förstås.

onsdag 28 november 2012

Dagens garv


Åh vad jag skrattade. Varken Mini eller mammarelaterat. Förlåt. Men efter förra deppiga inlägget så.

Uppryckning

Jag är förkyld, trött, det är mörkt, jag har fattat en massa korkade beslut. Min telefon är trasig. Advent och jul står runt hörnet och jag som brukar ÄLSKA att köpa julklappar och pyssla tycker att det mest känns som en påfrestning just nu.

Dessutom har jag av en hel radda anledningar som jag inte riktigt orkar gå in på, börjat dejta. Vilket i och för sig är rätt trevligt, men när den där första glansen lagt sig och man inser att alla har vi våra kors och öden att bära och jag vet inte om jag orkar med att släppa in någon annans kors i våra liv.

Ja då känns tillvaron rätt beige, eller grå, eller nästan lite gråsvart ni vet så där.

Dessutom känns jobbet inte alls inspirerande just nu.

Så.

Vad tycker ni att jag ska göra för att rycka upp mig? Quick fix efterfrågas!

tisdag 27 november 2012

Ljusets tid

Mini är förtjust i Lucia, stjärngossar, tärnor och luciatåg. Han pratar mycket om det. Sjunger sångerna. Ber mig att sjunga dem.

Han har hittat en reklambild på Lucia som han bär runt på här hemma.

Därför var det lite extra sött när kommentaren helt oväntat kom i köket när det lagades middag här ikväll:

"Mamma, Luciatåget säger tuff tuff"

Stor

I helgen hade vi mormor och morfar här. Mysigt om det inte vore för två saker:
  1. Jag fick 38 graders feber och sanslöst ont i halsen
  2. Jag fyllde 42 år, jag är så sanslöst GAMMAL (nåja, det är så det känns i alla fall)
Jag trivs i alla fall med mina föräldrar. De är så fina, även om de visst kan driva mig till vansinne emellanåt. I söndags var vi till nya köpcentret Emporia här i Malmö. Stort! Men åh, i källaren hittade vi en ny härlig leksaksbutik och Mini är ju bara så duktig när man går runt. Han vill gå själv, är helt fascinerad, men ställer tillbaka allt när mamma säger: "Åh, den var fin, men vi ska inte köpa en sån idag"

Mini har också charmat oss alla genom att sjunga. Han har sjungit länge, men i fredags så passade han på att sjunga hela Blinka lilla stjärna, rakt igenom, med rätt text och rätt melodi. SÅÅÅÅ gulligt! Sedan har han sjungit sig genom hela helgen och det är förvånande vad han kan. Melodi efter melodi kan han hela texten och rätt melodi till.

Det är inte klokt hur fort han håller på att växa upp till en stor pojke!

Så till nattens nyhet. Inatt har Mini sovit (eller ja han sover faktiskt fortfarande) i eget rum i en vanlig 90-säng. Själv. För första gången.

Det kändes jättekonstigt och samtidigt fantastiskt. Nu är den där bebistiden verkligen över. Det är dags att fälla ihop spjälsängen och lämna tillbaka den till syster.

Mini är nu en storsängsovare. 

fredag 23 november 2012

Nyttigt

Mini fick följa med mamma till systemet igår. Där tjatade han läppen ur led om att mamma skulle köpa äkta champagne. Han kommer att göra succé hos flickorna en dag.

Efter handlandet åt vi på "Mackdållans", där Mini fick kontakt med en tjej i fyraårsåldern som satt vid bordet bakom. Herregud, som han flörtade. Hon var så gullig och busade tillbaka, vilket resulterade i att de båda skrattade så att de kiknade.

Varken Mackdållans eller Systembolaget är särskilt nyttigt, men det där bubblande porlande skrattet mellan två barn som kommunicerar ordlöst måste vara ren medicin för en trött själ.

Hela stället lyste upp av det ljudet.

tisdag 20 november 2012

Kärlek

Vi har en ny nattningsrutin. Det är någon som uppenbarligen behöver sin mamma mer än förr, så vi ligger på sängen och sjunger, läser, gosar, pratar.

Ikväll berättade jag hur Mini kom till mig och hur mycket jag älskar honom. Hur glad jag är att jag har honom.

Han låg med sitt huvud tungt mot min mage, så vrider han huvudet tittar på mig och säger mjukt:
"Jag älskar dig mamma"

Och innan han sagt meningen klar så blir halsen helt tjock. Hjärtat sprängs nästan.

Att han strax därpå ger mig en dansk skalle så att det sjöng i hela huvudet och jag fick fläskläpp är ju bara en petitess i jämförelse.

För att riktigt jämna ut det så ställde han strax efter till med pusskalas. Båda ögonen, näsan, munnen och håret blev rejält pussade.

Jag brukar säga att handlingar säger mer än ord, men åh, bäst är ändå ord som förstärks av handling.

"Jag älskar dig mamma"
Jag älskar dig också Mini. Min Mini!

måndag 19 november 2012

Måndag morgon

Idag ska jag bryta min sjukskrivning. Nåja, det är bara en dag tidigare än själva intyget, så det är inte så tidigt. Jag har sovit, magen bråkar inte som den gjorde för två veckor sedan. Ute är allt frosttäckt. Det är mörkt.

Men livet känns ändå rätt gott.
Jag har ett jobb jag trivs med. Mitt hem är min borg. Goda goda vänner. En underbar son. Jag står nära min familj.

Visst finns det en del områden man kan önska mer av, men vet ni vad som gör det uthärdligt? Jag jobbar på det. För har inte ni samma erfarenhet? Så länge man bara har offerkoftan och inte agerar på de områden som kan bli bättre så är det så mycket värre än om man åtminstone agerar så gott man kan för att det ska bli bättre?

Så visst. Min kropp fallerar på vissa fronter, men det finns en plan som jag följer och just nu så är det faktiskt drägligt.

Och visst, jag har inte mitt livs kärlek bredvid mig. Mannen. Men jag flirtar åtminstone.

Många av er som läser här är på Barnresan. Den där jäkliga stretiga resan. Jag beundrar er. Ni är så starka, kämpar. Ni är hjältar och hjältinnor.

Vilka andra områden är ni ute och agerar på?

Vägra vara offer. Idag är första dagen på den här veckan. Första dagen närmare en ännu bättre tillvaro.

Godmorgon på er!

söndag 18 november 2012

Mat

Tack och lov för förskolan. Mini vägrar äta riktig mat hemma och såhär söndag kväll är det tämligen gnälligt och mamma går med på att barnet tömmer majsskålen helt själv. Vad gör jag för fel?!


Söndag

Vi har redan gjort en hel del. Varit ute och promenerat och gungat lääänge. Nu sover Mini middag lite sent, efter lässtund i sängen.

Och här sitter jag och inser att jag har nattlinnet på mig fortfarande. Men vad sjutton. Det är ju söndag.

Hoppas att ni också har lata sköna söndagar.

fredag 16 november 2012

Den där doften

"Jag måste fråga dig, vad smörjer du in Mini med? Han luktar alltid så gott!" sa en av lärarna på grannavdelningen när jag lämnade Mini i morse.

Men sanningen är att jag smörjer sällan in Mini med någonting alls. Det enda är schampoo ett par gånger i veckan. Men han är oftast inte torr i huden, så krämer behövs inte.

"ÅH, han luktar alltså så i sig själv? Förstå hur svår du kommer att bli med damerna!"

Och visst är det så. Visst är den där doften hos den potentielle partnern viktig? Jag kan fortfarande dra mig till minnes doften i mitt exs skägg. LJUVLIG.
Visst är det dessutom så att doftminnet är det starkaste?

I övrigt kan jag ju inte annat än hålla med läraren. Minis doft är ljuvlig.

Vilken doft har du speciella minnen till?

Vakum

Vi är på McDonalds innan ärenden ska uträttas på stan. Det är bokvecka, så Mini får Barna Hedenhös som leksak. Till lunch fick de ärtsoppa och Mini hade vägrat äta (jag förstår honom), så hamburgaren försvinner i ett nafs.

Och sedan experimenterar Mini med vakumeffekten genom att sätta muggen över munnen och dra inåt. Muggen täcker större delen av ansiktet under nästippen och ögonen får det där va-COOLT-gnistan. Han skrattar ner i muggen, men det dämpas så bra att det knappt hörs utåt.

Det triggar mig, jag skrattar, Mini skrattar och snart kiknar vi lite båda två.


Hos optikern

"Ja, nu får vi se hur det här går. Så små barn brukar inte tycka om när mamma förändras utseendemässigt."

Jag får de nya glasögonen, vänder mig till Mini och frågar: "Är mamma fin i nya glasögonen?"

Mini betraktar mig, skiner upp och svarar: "Ja, mamma fin!"

Och jag tror att optikern fick ett litet gullighetsslag.

onsdag 14 november 2012

Svart och svart

En gång i tiden jobbade jag med trycksaker. Ni vet, svärta och färg på papper. Jag var något så flashigt som AD assistent och originalare. Det sistnämnda är personen som går igenom alla filer innan de går till tryck för att se att allt är rätt, så att allt ser ut som det ska när det är klart.

En av de saker jag minns från den tiden är att om man i t ex ett dagspresstryck vill att svart verkligen ska uppfattas som svart så ska man inte bara trycka med svart färg, utan med alla. Ni vet väl vad färgläran säger? Om man blandar alla grundfärgerna (rött, gult och blått) så blir det svart.
Det man gör trycktekniskt är alltså att trycka svart med svart.

Att köra bil.
Utan bälte.
Med promille i kroppen.

Det är att trycka svart på svart.

Man måste älska Hanna Hellquist

Jakten på det perfekta livet

Den här kvinnan vandrar på gränsen till något som jag ibland kan irritera mig på, men åh, jag älskar henne och i det här avsnittet av Jakten på det perfekta livet är Hanna Hellquist på jakt efter det här med barn.

Se det.

Hurra!

Gissa vem som har sovit nästan 8 h i natt? Jo jag! Inte i ett sträck, men ändå. Så vad gör det att förkylning har brutit ut och jag snorar i ett.

Världens gulligaste unge och jag har dessutom haft en riktig mysmorgon. Hur jag lyckades skapa detta lilla söta under av mys, gos och finurligheter vet jag inte, men han kan verkligen få den tristaste dag att lysa upp rejält. Älskade barn!

Idag är det begravning av O. Kära O. Jag kommer alltid att minnas dig med stor värme. Dags att göra mig i ordning för att ta farväl av dig.

tisdag 13 november 2012

Utvecklande

Jag har blivit lurad rejält i kärlek två gånger i mitt liv. Båda gångerna blev jag djupt förälskad och båda gångerna visade det sig att han redan hade någon annan. I det första fallet var han fortfarande gift och levde tillsammans med sin fru, vilket kröp fram efter 3 månader. I det andra fallet visade det sig att precis innan han inledde en relation med mig hade han friat till sin flickvän och de var i full färd med att planera sitt bröllop.

Imorse fick jag frågan om jag ändå inte fått ut något av de två relationerna.

Den frågan har följt mig hela dagen och nu när jag har funderat på den ett tag kan jag ärligt svara nej. Nej, jag lärde mig ingenting mer än att det gör ont att bli så sviken och bedragen, men något fint fick jag inte ut av det.


Så, nu har jag fått det sagt.

måndag 12 november 2012

Skratta

Ikväll har jag njutit av att ligga nära Mini när han somnade och sedan bara ligga intill honom och ha det gott.

Sedan loggade jag på datorn och så fick jag mig ett så himla gott skratt åt den här att jag delar den med er.

Gay Men Will Marry Your Girlfriends

Have fun!

söndag 11 november 2012

Njutning och frustrationer

Jag har skaffat nya vanor. Jag sover! Inte tillräckligt tror jag, men ändå betydligt mer än tidigare. Åh vad det är SKÖNT.

Även om jag sover mer så har jag ändå svårt att inte bli provocerad av att leva med en tvååring som naturligtvis ska vara självständig och dessutom testa alla gränserna, gärna på en gång. Jag försöker ge utrymme och jag försöker att inte låta mig provoceras, men som igår, när han inte skulle sova för allt i världen. Då var det svårt. Det slutade med att jag inte var den där mamman som jag helst vill stoltsera med, utan snarare den som jag inte vill erkänna riktigt.

Efter en massa lirk och trix och försök till att vara pedagogisk och bra, så slutade det med att han åkte i säng så att det rök om det med orden: "Nu vill jag inte höra ett pip till från dig härinne!", varpå jag gick ut trött, hungrig och frustrerad. Hör och häpna. Det blev knäpptyst och när jag tittade till honom efter 5 minuter sov han som en stock. Så mycket för allt det där "bra" jag gjorde innan!

Ibland undrar jag hur det hade varit annorlunda med en pappa i ekvationen också. Idag är det dessutom fars dag. Facebook, butiker och reklam är översållade med Fars Dagspåminnelser och jag tänker att det här kommer Mini snart vara medveten om den här dagen. Så vi passade på att fira morFar istället.

Idag har vi bakat chokladmuffins, utan pappa att ge dem till. Jag hade någon idé om hur mysigt det skulle bli, eftersom barnet tjatat om att vi skulle baka muffins. Men tji fick jag. Trött grinig unge och smetig smet, samt flygiga formar är INTE, jag upprepar INTE en bra kombination. Men muffins blev det till slut, även om mamman var lite svettig vid det laget.

Så när allt var säkrat i köket (inga plattor och ingen ugn på) så tog jag min lilla trotskille och gick och la oss. Där gosade vi järnet till doften av nygräddade chokladmuffins. Finns det något härligare än att känna doften av sitt eget barns hår och hur han nästan kryper in i en för att komma nära? Jag älskar det.

En vän till mig verkar ha blivit religiös i sin senaste relation. Hon har plötsligt börjat tacka gud för saker och idag kom det upp en bild på psalmboken på Facebook. Var och en blir salig på sin tro heter det. Själv har jag svårt att se att religion skulle ge mig något i vuxen ålder, men åh, närheten och tillhörigheten med mitt barn. DET kan göra mig salig.

Vad går du igång på?

lördag 10 november 2012

Prosit

En del av att vara två är att härmas. Mini säger ofta precis likadant som jag, vilket emellanåt blir otroligt gulligt och lite lillgammalt.

Nu ligger vi i varsin säng och drar oss. Jag hör att han är vaken. Plötsligt nyser jag högt.

Nu hör jag Mini febrilt försöka härma den.

Ibland är livet inte lätt!

fredag 9 november 2012

Antiklimax

"Du får en tid till röntgen, det är någon förändring här. Vi kan känna något."

Det är inte det man vill höra när man är hos läkaren, men det var vad jag fick höra. Gårdagen jagade jag remisser genom sjukvårdsystemet och imorse var jag på röntgen.

Men det är inget där. Ingenting. Hurra!
Jag har inte C. Jag behöver inte opereras.

Men... vad är det som händer i min kropp då?!

torsdag 8 november 2012

Blickarna

Lämnade Mini sent på förskolan och gick direkt till optikern för att beställa nya glasögon. Passar på att handla när jag ändå har vagnen med mig. Kan ni föreställa er blickarna jag får när det här är vad som möter leta-efter-gulligt-barn-ögonen möter!

Jag bara ler tillbaks. Vad vet de liksom.


Dimensioner

Det här med smärtor och sömnlöshet har rätt många negativa sidor.

Men en dimension är bra, jag får höra Mini skratta i sömnen. Så mysigt ljud! Ett mjukt kluckande mellan snusningarna.

Undrar vad han drömmer om?

onsdag 7 november 2012

Vad var det jag sa

Idag fick jag äntligen träffa min läkare som hittade något i min mage. "Nej det är inte cancer för det gör inte ont". Fast har jag ont nog? Gör det "ont" på rätt sätt? Aaarrgh...

Men samtidigt. Det har gått 7 månader sedan min operation. 7 månader utan riktig sömn, med smärtor, med elände. Och idag har de upptäckt att det är något som inte är som det ska.

Det var ju det jag sa!

Fast ibland önskar jag faktiskt att jag inte hade rätt. Sjukskriven är jag också, för den sömnbrist jag har nu har gjort mig hudlös. Säger någon något snällt till mig så bryter jag ihop och gråter. Eller vänta, det stämmer inte. Så här är det. Säger någon något till mig så gråter jag.  2012, vi stryker det här året ur kalendern tycker jag.

Nyfunnet intresse

Aldrig är jag så intresserad av TV-Bönder som när jag är på vårdcentralen eller hårfrissan


tisdag 6 november 2012

Starten

Lagom till väckning av lilla Bus idag hade han vaknat av egen maskin och satt upp när jag gick in till honom. "Godmorgon!" sa jag varpå den direkta reaktionen var ett rungande "NEJ" och snutten kastades över huvudet. Min son har helt klart inte det bästa morgonhumöret! Men rolig ändå.

Själv genomlider jag helvetet just nu. Min mage har ballat ur fullständigt och jag vaknar vid halv fyra om nätterna med smärtor. Idag är jag så slut att jag bölar. Ont och trött. För första gången i mitt liv har jag hulkat mig genom ett telefonsamtal med vårdcentralen.

Allt annat är bra nu. Eller nä förresten, men plattityder om hälsan är sanna tyvärr, för vad hjälper andra framgångar när jag bara är trött och har ont. Fast trött är fel uttryck. Utmattad är bättre.

Jag vill också lägga snutten över huvet och säga NEJ!

Underhållning

Mini är lagd och jag är i full gång med kvällspysslandet som ofelbart kommer efter nattningen. Då hör jag Mini: "Maaammaaa, mammaaa kooom!"

Jag sticker in huvudet till honom. Han sitter upp i sängen och spärrar upp ögonen. Med händerna.

"Jag håller upp ögonen mamma!"

Då är det svårt att inte skratta. Och skrattar gör jag varje dag med Mini, även de tuffa som igår med sämsta dagislämningen nånsin och en traumatisk snuttetvätt på kvällen.

Dags att väcka underhållningen för dagen!

måndag 5 november 2012

"Jag har ingen pappa"

Så sa Mini igår och jag tror faktiskt att han för första gången förstod innebörden i de orden. Att det är något som många andra barn har som han faktiskt inte har. Även om jag har laddat för den här dagen. Nästan provocerat fram den genom att prata om det här med pappor och mammor så klack det ändå till inne i mig. Vi pratade om vilka mer som inte har någon pappa och vad Mini har. Jag berättade att jag letat efter en pappa åt honom överallt innan jag fick pappafrön från en snäll man i Köpenhamn. Jag berättade om hur mycket jag längtat efter Mini och hur lycklig jag var att få just Mini. Det bästa barn jag kunde få.

"Mamma leta pappa till mig", sa Mini då och hans sätt att formulerar meningar gör att jag inte vet om han bara egentligen upprepade vad jag hade sagt, eller om han ville att jag skulle fortsätta leta. Så jag frågade Mini om han ville att jag skulle fortsätta att leta efter en pappa åt honom och då sa han "Ja".

Det var kanske en dum fråga att ställa, samtidigt kände jag att jag ville veta hur han kände i den frågan. Kanske är det så att Mini saknar en pappa i sitt liv precis som jag saknar den där mannen i mitt.

En vän till mig har sagt åt mig att köra hundtricket med Mini. Låta Mini håva in hjärtat på killen och glida med på köpet. Kanske är det vägen att gå? För om jag nu hittar honom, så måste han MINST älska Mini lika mycket som han älskar mig. Minst.

Och Mini min lilla älskling. Jag lovar att fortsätta att leta efter en pappa till dig. Fast inte vilken pappa som helst utan den pappa som kommer att vara allra bäst på att vara just det. På den punkten kommer jag aldrig att kompromissa.

lördag 3 november 2012

Sötast

Gulligast idag var nog ändå Mini när han kämpade och kämpade för att blåsa ut frukostljuset.


Komplex

Jag håller på att uppdatera mig. Försöker i alla fall. Att handla nya kläder och byta stil är svårt, eftersom jag egentligen inte gillar att shoppa kläder. Håret håller jag på att spara ut och jag är lite chockad över att jag har lyckats. Jag har numera längre hår än jag haft sedan... 2005.

I dagarna provar jag ut nya glasögonbågar. Jesus amalia. Jag HATAR det. Inget får mig att känna mig så ful som att prova glasögonbågar. Det finns alltid typ bara ett par som faktiskt fungerar i mitt ansikte. Alla andra understryker de brister jag har. Huuu...

Nu verkar jag dock ha hittat de jag ska ha. Pris ske gud.

På tal om komplex. Imorgon ska Mini och jag till badhuset tillsammans med C. Jag ska alltså ha bikini på mig imorgon. För någon månad sedan föll rakhyveln bakom badkaret och jag har inte orkat plocka fram den. Så ni kan ju lista ut effekten av det. Jag har inte orkat bry mig och ärligt talat. Jag orkar inte nu heller. Dessutom har jag mörklila nagellack på halva mina tånaglar. Det var liksom ingen idé att ta bort det efter sommaren. Det var bättre att låta det skavas/växa bort.

Fast vem bryr sig. Imorgon ska Mini och jag till badhuset. Det är första gången för honom (om man bortser från babysimmet). Jag hoppas att han kommer att gilla det. Och vet ni, mina håriga armhålor och celluliter till trots, vet jag att Mini tycker att jag är finaste mamman som finns.

Ibland önskar jag att jag kunde känna så för mig själv också.

Tacksam

Idag har vi haft det ljuvligt min lille prins och jag. Badat badkar, promenerat, ätit på McD och fått en bok, handlat lite och så till Folkets Park för att fira Halloween med två goa kompisar. Fika, hälsa på vänner och bekanta, promenad hem, handla lite till. Sova, äta soppa och så mysa tillsammans i soffan, skönt syrefyllda av en dag i det vackra höstvädret.

Till sist en sago- och sångstund på sängen med tända levande ljus i rummet.

Jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Och nära mig vandrar O som nyligen lämnat oss. Han är fortfarande nära, även om sorgen är betydligt mer stilla nu.


Normal

Samtal i dagarna med singel kompis i mitten av 30.

"Jag ser fortfarande barn som resultatet av en relation. Jag är inte där än, om någonsin, att skaffa barn på egen hand."

Och jag känner igen tankar från förr. Hur jag sökte pappan till mina presumtiva barn. Nu känns tanken nästan lite främmande och plötsligt förstår jag vilken mental resa jag gjort med Mini. Dessutom förstår jag varför beslutet tog tid. Jag behövde helt enkelt sörja avsaknaden av relationen. Det var mitt största hinder i den här resan. Så även om jag vill flagga för hur fertiliteten dalar, även om jag vill berätta hur fantastiskt det är att få ha blivit mamma även utan relation, så inser jag att de här öronen inte riktigt är redo för den krassa verkligheten. Logiskt är hon där, men känslomässigt på en helt annan plats. Det är lite fint. Nästan naivt i min värld och jag inser att jag både önskar att jag också befann mig där, på samma gång som jag är så oändligt stolt och tacksam över min resa. Resan till ett helt annat normalt än för fem år sedan. Heja Femmiskvinnan, samtidigt, underbara romantiker!

fredag 2 november 2012

Nackdel

En nackdel som ensamstående är helt klart det här med allt jag måste ta med Mini till. Igår var det tvättstugan en lite trött kille fick hänga med till.