onsdag 30 december 2009

Tummhållning tack!


















Nu har jag varit i Köpenhamn igen.
Nu är det dags för tummhållning igen.

Jag vet en som håller tre. Själv har jag bara två.

Passar på att önska er alla ett riktigt gott slut och ett gott nytt år!
Hoppas att alla era nyårsönskningar slår in.

tisdag 29 december 2009

Snopen

Ibland händer det att man träffar någon som får världen att tilta lite och till och med att skimra på ett nytt sätt.

Det hände just mig och oj vad snopen jag blev.

Upp och ner och om igen

Hemska och jobbiga saker händer. En av de jag lärt känna på den här resan har fått veta att fostret hon burit på, bebisen hon skulle föda i sommar, inte lever längre.
Det gör mig så ont. Jag gladdes så åt att hon faktiskt blivit gravid. Att hennes lille son skulle få ett syskon.

Samtidigt sker små under. En annan vän som blivit min på den här resan testade negativt på självaste julafton. Bara för att upptäcka att mensen inte kom igång och sen har testat positivt. Det kan hända. Man kan knuffas ner i avgrundshålet och ändå komma upp med livet i behåll.

Imorgon är det dags för mitt femte försök.
Om två veckor vill jag ha det där plus-tecknet på testet.

onsdag 23 december 2009

God jul!

Nu ska jag packa bilen och köra till Småland.

Önskar alla som läser här en riktigt god jul.




(och tomten om jag önskar mig något är det kommentarer från de som läser så att jag vet vilka de är!) ;)

tisdag 22 december 2009

Sprutor

När jag var liten var jag sjuk och fick en spruta kontrastvätska vid ett tillfälle. Det visade sig att jag inte tål kontrastvätska. Det visade sig så att jag höll på att dö.

Det har gett mig en liten egenskap. Så fort någon sticker mig med en nål så tuppar jag av. Vilket i det stora hela inte är så farligt. Jag vet ju om det och lägger mig ner innan.

Men nu har det ställt till problem.
Det ser ut som att jag kommer till en punkt där jag kommer att behöva ge mig själv sprutor.

M lovade att hjälpa till, men med tanke på att hon inte längre verkar prata med mig så får jag förlita mig till andra.

Mamma kanske kan komma ner om det krisar.

Eller så får jag helt enkelt ge mig själv en nålfobibehandling i julklapp.

Tillägg: Ibland ska man prata om sina problem så finner man en lösning. Det har visat sig att man kan be sin vårdcentral om hjälp! Funderar på att höra med kliniken min gyn finns på också, för de ligger på gångavstånd härifrån.

måndag 21 december 2009

En kärleksgåva?

Igår var jag nere i hålet som barnlösheten skickar mig till emellanåt. Om det här bara är en fix idé så är den väldigt påtaglig. Så påtaglig att jag fick erbjudandet att få en pappa till mitt barn. Eller snarare så att någon erbjöd sig att skaffa barn tillsammans med mig.

Det värmer mitt hjärta så, men jag kan inte ta emot det. Inte mer än som ett bevis på att det finns någon som verkligen bryr sig om mig.

Jag fortsätter min resa ensam. Jag har inte ens fått svar från kliniken ännu. Så just nu blir det inte många barn gjorda. Kanske ska jag ta jul och nyårshelgen till ett uppehåll, samtidigt som den tanken gör min själ gudomligt rastlös. Jag vill försöka NU.

fredag 18 december 2009

igår - idag - imorgon

Igår testade jag negativt på graviditetstestet. Idag kom mensen och tårarna. Nu väntar jag på mailet från kliniken om vad om är ett lämpligt nästa steg.

Jag hade en mental bild av hur Glitter skulle komma och hälsa på mig i min nya lägenhet. Hur vi skulle gå på Eddie Izzard på nya arenan och jag skulle sitta där bredvid honom och veta att jag är gravid.

Så blev det inte.

Istället har jag blivit tröstad av honom. Den bästa tröst som går att få i hela världen. Han ligger och sover i min säng. Timo Räisänen sjunger "I can't live if living is without you" i köket. Utanför singlar snöflingorna. Och inne i mig vilar ett sorgsamt lugn.

måndag 14 december 2009

Magknip

Inatt vaknade jag med magknip. Förfärligt magknip. Jag försökte med alla knep i boken men inget hjälpte. Till slut släppte det och jag däckade. Men gå till jobbet efter en sån pärs var det inte tal om, så idag har jag legat här i soffan, alternativt sängen, alternativt suttit i köket. Och så har jag lagat mat. Mat i min UGN. För er som inte känner mig så väl, så har jag bott 5 år i en lägenhet med gasugn. Gasugn går inte att använda för den har ingen övervärme. Min nuvarande ugn har allt jag kan tänkas behöva och jag känner frihet att jag har möjligheten att välja.

Så idag blev det lax i ugn. Supergott. Funderar på att baka en sockerkaka bara för att jag kan.

Är det det som kallas vardagslyx?

söndag 13 december 2009

Viol










I veckan får jag fint besök. Så jag städar lite. Första gången jag faktiskt städar i min nya lägenhet. Jag har just gjort rent badrummet och i köket brusar diskmaskinen sådär hemtrevligt under en ren diskbänk.

Jag fejar och känner hur det drar lite i magen. Är det PMS eller är det gravidsymptom? Hur ska jag veta skillnaden? HUR egentligen?

Kvinnan som bodde här innan mig hade lite fixa idéer för sig. Bland annat hade hon barnlås på toalettstolslocket. På ytterdörren och i ett av förråden sitter hur man agerar om det börjar brinna eller om man sväljer ngt som är giftigt. Hon lämnade efter sig luftfräscharspray och doftblock med jasmindoft i hallen. Sånt använder vanligtvis inte jag.

Nu när jag gör rent toaletten inser jag att blocket som sitter där i doftar, viol.
Ja, mina kära vänner. När jag går på toaletten så doftar det faktiskt viol! Den som påstår något annat ljuger.
:D

fredag 11 december 2009

Tjuvkika?

Det är jultider. När jag växte upp innebar det att vi snokade runt och klämde på klapparna. Runt Lucia var det dags att leta rätt på den av mamma väl inplastade och undanställda pepparkaksdegen och snylta.

I år klämmer jag, men på min mage. I år vill jag tjuvkika och veta om det är något som fäst där inne. Igår var det dags för det lilla krypet att fästa i livmodern. Hände något? Fäste något?

Jag skulle så väldigt gärna vilja veta, men jag får allt hålla mig i nästan en vecka till.

torsdag 10 december 2009

Män vs kvinnor

Det här inlägget skrev jag på en resa och publicerar lite i efterhand

Jag jobbar med en kund som har ett utvecklingskontor i Schweiz. Mitt jobb är att lära dem hur man använder ett system på bästa sätt och också att hjälpa dem att få systemet att passa deras behov på bästa sätt.

Två gånger har jag varit här nere nu. Schweiz ska vara ett utvecklat land, men jag märker tydligt hur vissa män har svårt att jag är kvinna och kan mer än de. Att jag struntar i att de är män som VET hur saker ska vara. Det är frustrerande att se en sån kvinnoattityd leva kvar. För det gör den, även om den säkerligen är avrundad nu mot för 10-20 år sedan.

Samtidigt sker flörtandet på ett annat sätt här. Jag ser att jag får uppskattande blickar i tågkupén. Män håller upp dörren. Ger komplimanger och ja, jag gillar det. Gillar att bli behandlad som en kvinna och bli sedd av en man, eller flera män för den delen.

Fast om jag får välja, taskig jobbattityd och härlig uppvaktning eller svensk nolluppvaktning (för den som finns räknas knappt i de här sammanhangen) och jämställdhet på jobbet, så väljer jag det senare.

Det bästa hade naturligvis varit att få det bästa av båda världar.

onsdag 9 december 2009

Kärlek

Just i detta nu ligger mina gamla kära föräldrar och snarkar ikapp i min soffa med armarna om varandra.

Det är fint.

fredag 4 december 2009

Slott och koja

Om du lever som du gör får du inte bli besviken om det inte tar, sa någon klokt till mig för ett tag sedan. När hormonerna rasade i min kropp och jag var i stresstillstånd över att inte ha mitt eget boende, jobbresor och infektioner som härjat min kropp.
Jag har funderat på det där. Om nu livet skickar saker i min väg och även om jag väljer vissa delar som inte är optimala för att faktiskt bli gravid, så blir jag ändå lika ledsen och besviken när det inte tar. Det är inte förutsättningarna som bestämmer känslorna. När de kommer så kommer de och jag har lärt mig alltför mycket av läxan att inte låta dem komma.

Nu börjar jag komma på plats i mitt nya hem. Det ekar fortfarande tomt i vardagsrummet. Kläderna är fortfarande i kaos och det står flyttkartonger bakom ryggen på mig när jag skriver. Det är hål i väggarna och alla prylarna från IKEA är inte monterade.
Men jag känner ett inre lugn. Även om det inte är perfekt. Även om det är en massa saker i görningen. Jag har en stabil plats att vara på. Även om det skulle visa sig att jag inte kommer att ha råd att vända mig om efter att ha betalat ränta och avgift.
Tänk att ett eget boende kan betyda så mycket. Mitt hem. Det är inte perfekt. Det är egentligen för dyrt, men det är mitt. Så jag passar på att njuta. Känna efter hur skönt det är att vara här. Hur skönt det är att planera och genomföra. Och också att få gå och lägga sig i sin egen säng. Öppna sin egen kyl. Stänga ytterdörren och bara få vara precis den man är. Utan att någon har några åsikter om det. Precis lika ledsen som jag var sist min mens kom, precis lika glad har jag varit idag. Och det har jag också lärt mig, att känna igen och njuta av glädjen när den kommer.

Mitt hem och min borg.
(ja och bankens då)

torsdag 3 december 2009

Fyra - ett bra tal?

Idag har jag genomfört mitt fjärde försök. Jag har hela dagen ledigt och håller på att fixa i min nya lägenhet, men jag tar inte ut mig direkt. Mina föräldrar är här. De hjälper mig att komma iordning, men de håller också tempot nere. Nu är det till exempel vilostund. Ikväll ska jag bjuda dem på ett fantastiskt julbord på ett slott.

Men tillbaka till mitt försök. Jag är optimistisk den här gången. Fick se mina äggblåsor och det finns en liten liten risk/chans att det faktiskt blir två barn. Men vem är jag att önska eller inte önska det. Jag är glad bara jag får ett.

Det är ändå konstigt hur jag samtidigt som jag jobbar så hårt på att få till det här inte är så upptagen av tanken på själva barnet eller barn generellt. Det är som en hinna mellan mig och alla de känslorna. Eller är det så att jag faktiskt inte har så stark barnlängtan som jag trott? Nä, så kan det väl inte vara ändå.

Jag längtar tills de här två veckorna är över och jag vet om känslan jag har i magen just nu är befogad. Just nu känns allt så bra. Jobbet, nya lägenheten och förhoppningsvis förhoppningsvis det lilla knyttet i magen.

måndag 30 november 2009

Ett nytt steg

Imorgon börjar en ny era.
Den har jag firat genom att köpa maskindiskmedel idag.

Imorgon lånar jag MYCKET pengar av banken och sen kör jag över sundet och mäter äggblåsor.

Tråkigt att en vän och jag inte är sams. Jag vet inte hur jag ska nå henne eller få henne att förstå vad som gick fel. Men just i detta nu. Just här och nu så kan jag inte ta tag i det och reda ut hela situationen. Och det verkar inte hon heller kunna göra.

söndag 29 november 2009

Kära dagbok

Idag hade jag en bra diskussion med J. Vi pratade om vad man förväntar sig och vilken inställning man har till tillvaron. De senaste dagarna har som ni vet inte varit så bra. Livet, hormonerna, bostad, jobb allt som pågår runt mig just nu och all energi jag lägger när jag är på jobbet bara fällde mig som en fura.

Jag behövde bara få vara ifred. Eller bara få vara jag. Mitt lilla jag ett tag. Och när det inte fanns utrymme för det ja då såg jag livet svart och ville bita huvudet av allt och alla. Hakade upp mig på jobbiga saker och jobbiga tankar.

Men samtalet med J. Det påminde mig om vem jag egentligen är och vilken inställning till livet jag har i grund och botten. Jag vill vara den som fokuserar på positiva saker.

För ett tag sedan läste jag om en undersökning i DN. Undersökningen hade gått ut på att mäta hur tankarna påverkar vår uppfattning om omgivningen och oss själva. En grupp människor delades in i två grupper, där den ena gruppen varje dag fick fokusera på positiva saker och den andra gruppen fick skriva ner saker de retade sig på.

Gruppen med positiva saker mådde såklart bättre än den negativa. Men det intressanta var att man mätte hur de mådde även 6 månader efter att undersökningen avslutats. Det visade sig att den positiva gruppen fortfarande mådde betydligt bättre än den negativa gruppen.

Om en undersökning som kanske varar en månad ellet två har sån påverkan på hur vi ser tillvaron, hur ska inte en negativ barndom påverka? Ett par år på fel skola eller arbetsplats?

De här tankarna fick en hel del av min rastlöshet att försvinna och så började jag känna tacksamhet och glädje för en hel del saker i min tillvaro.

Jag är glad för min nya lägenhet - det har jag inte känt på ett par veckor, men nu är känslan tillbaka. Jag är så glad för att jag ska få flytta in och bo där.

Jag är glad för mitt jobb - det jag gör är uppskattat, mina kollegor uppskattar mig och jag är omtyckt av kunden

Jag är glad för att jag vet vad jag vill - jag vill ha ett barn och jag jobbar faktiskt på det. På riktigt. Jag är handlingskraftig nog att faktiskt agera på egen hand för att nå mitt mål.

Jag lever ett rätt spännande liv - jag kan göra val min mamma eller mormor aldrig hade möjlighet att göra. Och jag gör dem, hela tiden.

Listan skulle kunna göras lång, men nu faller mina ögon ihop.

Sov gott, det ska jag göra. Imorgon börjar en ny fantastisk vecka.
Det är första veckan i mitt nya hem. Och veckan för mitt fjärde försök.
Det är en spännande vecka!

lördag

Jo, nog spottade jag upp mig. Klädde mig och följde med på middag. Bara för att inse att de jag skulle gå ut med inte ville ngt hellre än gå dit jag absolut inte ville gå. Så jag släppte av dem där och fick inte ut något av det jag behövde av kvällen, mer än ett långt samtal med en god vän.

Just nu mår jag dåligt och vill helst av allt bara få försvinna. Istället för att försöka vara någon andra vill att jag ska vara nu, ska jag bara lyssna till mig själv och fokusera på vad jag behöver.

lördag 28 november 2009

frustrerande

Försöker leva sunt för att maximera mina chanser i mitt barnskapande. Fast å andra sidan lever jag ett stressigt liv. Just nu har jag så mycket stress runt mig på alla fronter att jag borde ligga gungandes i fosterställning i sängen.

Men det gör jag inte. I alla fall inte bara.

Jag försöker spotta upp mig och vara social, fast jag inte vill. Försöker spotta upp mig och le och vara intresserad av andra, men jag har svårt för det. Försöker se positiva saker med det som sker, men just nu går det inte. Vet inte om det är hormonerna, livssituationen, kombinationen, rastlösheten, eller vad det är som spökar, men shit vad det är jobbigt.

Mina vänner vill gå ut ikväll. De har båda två varsina män att jaga. De vill klä upp sig, flörta, dricka och dansa och sedan hångla sig ner i sängar och bli bekräftade. Jag vill krypa ihop och gråta. Inser att jag borde fixa till mig och bara göra, agera, att livet inte blir roligare av att vara hemma. Men gud vad jag längtar till framtiden när den här limbokänslan är borta. Ja, jag ska sluta vänta och inse att livet är nu. Jag ska fixa till mig. Jag SKA gå ut och le och vara intresserad och vara nykter när alla blir fullare och fullare. Jag SKA.

För jag vet ju att livet egentligen är härligt. Det är bara lite mindre härligt just nu.

r a s t l ö s h e t

Det kryper i mig. Kliar under huden. Inget är sådär precis som jag ville ha det.

Allt är lite obekvämt och det finns en tanke som jag levt med ett tag nu. Uppbrott. Att bara bryta mönstret jag hamnat i som inte tar mig någonstans. Jag känner inte att jag utvecklas på jobbet. Jag upplever inte att jag rotar mig mer i Malmö. Mitt kärleksliv är dött, om man inte undantar Glitter. Och en liten helt oskyldig flört.

Men jag har just köpt en lägenhet och jag försöker skaffa barn. Själv.

Samtidigt som jag går och fantiserar om att dra iväg och jobba i Afrika eller hitta ett fantastiskt jobb i Berlin, Schweiz, Oslo eller var som helst där det går att få ett fantastiskt jobb för mig.

Men just nu är jag bara så less och rastlös på hela min situation och att jag faktiskt inte ser någon väg ut. Det är nog det. Inlåstheten som får mig att vilja slå mig lös till fullo. Hur kommer jag att uppleva ett liv med barn då? Kommer jag att känna mig ännu mer inlåst? Eller är det jag som sätter begränsningar för mig själv nu?

Release me.

Se där, en annan tanke och nu en sextanke.

Godnatt

fredag 27 november 2009

Sex

Jag äter nu hormoner. Hormonerna gör saker med mig. Jag vill ha sex. Mest hela tiden.

Just nu tänker jag som en man. En tanke på en sak och sen tänker jag på sex, en annan tanke, sen sex.

Såhär borde man alltid ha det.

torsdag 26 november 2009

Nyttigt för hyn?

Jag är på tjänsteresa. En hastigt påkommen tjänsteresa. Flyga till västra Jylland och stanna över natten och sen hem igen. Helt okej för mig, men jag bor ju inte hemma just nu. Jag bor hos min väninna, så jag fick lite packproblem.

Att vara borta över en natt innebär att man inte checkar in väskan. Vilket i sin tur innebär att man inte kan ta med sig förpackningar med mer än 100 ml vätska i. Vilket gav mig bryderier om hur jag skulle få med mig min ansiktsrengöring och min hårprodukt.

Min vana trogen så packade jag naturligtvis inte kvällen innan utan på morgonen. Somnade som ett barn i visshet om att jag nog skulle komma på en klockren lösning på morgonen.

De av er som läser här med jämna mellanrum vet att jag har haft problem med urinvägsinfektioner. Något som obönhörligt innebär att man får problem med kärl att lämna prov i. Alltid ett krux.

Men så insåg jag att jag hade såna kärl hemma. En gång när jag var på Fertilitetskliniken så hittade jag såna rör i det ljudisolerade badrummet. Stora, breda med fina blå milliliterstreck på. Perfekt, tänkte jag och tog med mig två.

Precis vad jag behövde i morse. Ner med hårguckamucka i ett av rören. Ner med ansiktsrengöring i andra röret. Ner med rören i 1-liters återförslutningsbara påsen. Till flygplatsen, passera incheckning och till säkerhetskontrollen. Av med jackan. Upp med väskan. Ut med laptop.
Ut med 1-literspåsen.

Bara för att inse att där ligger det två "runka"-rör med innehåll som otveklöst ser ut som sperma. Killen framför mig i kön började skruva generat på sig och inte heller säkerhetskillen såg helt bekväm ut med synen.

Nästa gång ska jag ha mer produkter i rören.
Ha ha ha ha!

söndag 22 november 2009

Min inre röst är syndig

Det fanns en tid när jag gärna var mittpunkten på dansgolvet. Glittret på festen. Flörtade med allt och alla. Drack som en hel karl och rökte som en borstbindare. När jag tränade varannan dag och jag vet att det fanns tider när jag även var en player. Minst två killar åt gången. När jag hade en älskare som cyklade två mil i regnet för att träffa mig.

När jag sa sanningar som inte borde sägas, när jag var på vippen att köra in i parkerade bilar på min cykel, när jag försökte övertala ett par vänner om att jag faktiskt bodde i tvättstugan. En tid när jag var rolig, dynamisk och emellanåt kanske lite patetisk.

Den där människan var det ett tag sedan jag såg. Nu är jag den som går ut och beställer en Ramlösa. Jag är den som står och himlar med ögonen kl 00.30 för att alla nu har blivit så korkade att det inte går att föra ett normalt samtal med dem. Jag är den som är lite stel i ena hörnan av dansgolvet, som inte alltid är ett dansgolv. Och som inte självmant börjar prata med andra. Jag är den där som är lite tystare och som faktiskt tänker att det nog är dags att gå hem och sova.

Jag har blivit tråkig. Shit vad jag är tråkig.

Nuförtiden vågar jag inte flörta öppet. Jag äter mig fet och trött och osexig på godis och chips. Det enda fokus jag har är att jag nästa månad ska slippa använda mensskydd.

Emellanåt är det som att jag inte ens längtar efter barnet längre. Jag längtar barar efter att plussa på ett graviditetstest. Det är mitt mål och jag är målinriktad.

Igår drack jag 2 glas vin. Jag var rejält lullig efter ett. Det var så skönt att få glida in i den där avslappningen som bara alkohol kan ge. Ikväll har mina inre röster pratat med mig. De har sagt åt mig att gå ut. Gå på krogen. Gör dig snygg. Drick drinkar. Flörta hejdlöst, dansa som att det inte finns någon morgondag och se till att få älska natten lång med någon yngling som kan bekräfta att du är det kvinnligaste av det kvinnliga.

Min inre röst har begärt att få vara en prinsessa, en glad lycklig sprudlande och framförallt onykter prinsessa.

Som vill omfamna hela världen och känna sig vid liv.

Istället tar jag en penicillintablett och ett chips till och går sen och lägger mig.
Tyst på dig dumma inre röst. TYST! Jag kan inte sova när du pratar sådär.

fredag 20 november 2009

3 centimeter hög

"Kära Frk Vilja, Du är ett nöje både att arbeta och resa tillsamman med. Tack för de senaste dagarna. Hälsningar Kunden"

"jag tycker du är en fantastisk person, som har SÅ mkt att ge" bästa P

"men jag struntar i om du är trött och slut, jag vet att du säger smarta saker i alla fall" chefen

"Jag saknar hela dig"

Men hela jag. Hela jag känns som att jag är tre centimeter hög idag. Det är inte mycket kvar av Frk Vilja idag. En hektiskt resvecka sluta med bredspektrum-penicillin på en jobbresa i Europa. Jag reste sjuk hem och däckade i sängen. Idag kom blodet. Exakt två veckor efter tredje försöket och med blodet tårarna. De forsar nerför mina kinder.

Allt det som är så bra och fantastiskt med mitt liv spelar just precis i det här ögonblicket en väldigt väldigt liten roll. Just nu är allt bara svart. När hoppet släcks, så fattar jag att jag måste sörja för att orka gå vidare, orka fokusera på nästa steg, men vad det är tungt att befinna sig där jag är just nu.

söndag 15 november 2009

Hud

Tänk att känslan av hud som möter hud kan vara så fantastisk.
Läppar mot läppar.

Och ändå är vi inte ett par på riktigt. Eller så är vi ett par på riktigt och bara låtsas att vi inte är det. Kanske är det så det är.

onsdag 11 november 2009

Ska det va så ska det

Jag läste i ett forum idag. Jag läste om känslan av att vara misslyckad för att man är singel. Visst har de tankarna letat sig in i mitt huvud också en av de dagarna när man målar svart och slår på sig själv.

Men oj, vad jag tycker att det är tvärtom. Få räknade är de relationer jag faktiskt är avundsjuk på. Det är de relationerna som bygger på ömsesidig respekt och omtanke. De relationer där man kan se en hårlock kärleksfullt strykas ur pannan. Ansvar lyftas från någons axlar. Stolthet över sin respektive.

Sen har vi alla de där andra relationerna. De där en trycker ner den andre. Där det blir ställningskrig. Där man ljuger och bedrar. De där man bara bryr sig om sig själv och sina egna behov.

Jag är inte avundsjuk på dem.

På nyår har mina föräldrar varit gifta i 50 år. Det är ett halvt sekel.
Om jag ska vara i en relation vill jag ha det de har och har haft.

Jag kanske framstår som kräsen, men det här är MITT liv och ingen annans.
Så det så.

måndag 9 november 2009

Jag, ett hormonpucko...

Igår gjorde jag årets mest onödiga investering. Igår köpte jag ett par svindyra stövletter på impuls. Eller nja, de jag har har nötts på skinnklackarna att jag skäms att ha dem på mig hos kund och eftersom jag ska resa nästa vecka ville jag försäkra mig om att jag har ett par justea skor med mig. Min bedömning var att de jag redan äger var i för dåligt skick för att skomakaren skulle klara att fixa dem innan torsdag, när jag behöver dem senast.

Jag köpte de här alldeles för dyra (men väldigt fina) stövletterna och åkte direkt hem och för att inte ångra mig slet jag bort lappar och impregnerade dem. Allt på impuls.

Idag skulle jag ta med mig de gamla stövletterna och lämna in dem till skomakaren. Men jag glömde dem hemma. Glömde dem, glömde att ta mina vitaminer, glömde att ta min medicin. Det känns som att jag glömde hela huvet hemma. Så efter att ha krånglat mig till jobbet genom trafiken på E22an så beslutade jag mig för att göra tidrapporteringen och sedan åka hem och fixa allt jag glömt.

Sagt och gjort. Två mil tillbaka hem. Två mil tillbaka till Malmö. In på skomakaren med de gamla stövletterna. Det tog 5 minuter för honom att putsa upp klackarna. 5 minuter, svart skoputs, en maskin och inget betalt.

Jag är ett hormonpucko...

Det här är precis sånt jag gör när jag har PMS. Kan berätta skräckhistorien om när jag beställde mig en säng för 40 000 kr. Jo, den hann jag avbeställa.

Som ni också förstått (om ni läst nedan) har jag haft en helg full av funderingar. Lite skrämselhicka har jag för att bli helt ensam med en bebis eller två. Lite panik över vad det är jag håller på med. Kan man verkligen göra så här och komma undan med det? Vad gör jag om ditten och datten händer? Vad ska pappa säga, vad ska chefen säga, hur kommer det att gå med jobbet, lånen, bilen, tänk om jag inte kan yada yada etc etc.

Men så händer små saker som får allt att kännas bättre. Bara en sån sak som era kommentarer på mitt förra inlägg. Det fick mig att må så bra plötsligt. Bara att det finns andra där ute som läser, som hör och som peppar mig. Även om jag inte känner er alla IRL.

Så jag mitt hormonpucko fick en klump i halsen och en tår i ögat. Av glädje.
Tack!

söndag 8 november 2009

Tredje gången gillt?

I fredags var jag i Köpenhamn igen. Hormonerna gjorde sitt och enligt min kropps signaler så ägglossade den rejält. Jag kunde inte låta bli att spana på sötnosen hos kunden. Kunde inte låta bli att skicka SMS med sexanspelningar till Glitter. Det är jobbigt att assistera på kurs när man i princip bara tänker på lakanstango hela tiden.

Efter jobbet körde jag direkt till CFC. Det visade sig dock vara lite problematiskt, då min livmodertapp gått och gömt sig. Läkaren hittade den inte och sa därför att han behövde dra i den. AJ, det var obehagligt och jag började blöda.

När själva inseminationen var avklarad sa han till mig att jag borde gå och kolla upp om jag har problem att få blodet att koagulera. Han disktuerade det här och plötsligt känner jag hur jag håller på att svimma. Sätter mig på stolen i omklädningsrummet med huvudet mellan knäna, men det hjälper inte.

Reser mig upp och säger att jag håller på att svimma och så faller jag. Tack och lov har läkaren redan greppat mig och jag leds in till en brits och där blev jag liggandes. På ett sätt ska det väl vara bra, för det finns studier som säger att man ska ligga ner i 15 minuter efter inseminationen.

Efteråt började jag bekymra mig om det läkaren sagt om koaguleringsproblemen (han konstaterade det genom att fråga om jag lätt får blåmärken, jag som får blåmärken om någon tar i mig för hårt!). Tänk om det påverkat mina chanser att bli gravid?!

I lördags vaknade jag och upptäckte att jag var på väg att få ännu en UVI. Först anade jag den bara för att sedan uppleva den starkare och starkare. Jag skickade ett mail till CFC (kliniken i Köpenhamn) för att få veta hur det står till med koaguleringsproblemet och fertiliteten och sedan tog jag reda på vart jag skulle vända mig med min UVI. Gissa om min lördag var kul. 3 h på vårdcentral och oro för mitt blod.

Jag fick antibiotika och sen fick jag svar från kliniken. Ingen fara på något håll. Tack och lov.

Så nu mina vänner är det bara tumhållning som gäller för hela slanten. Hela vägen till den 20 november. Vilken trevlig tidig födelsedagspresent ett plus på en sticka skulle vara.

tisdag 3 november 2009

swooosh

sa det i äggledarna tidigare idag. Fri passage och stora fina äggblåsor.
Imorgon är det sprut-time igen och på fredag dags för insemination.

Det känns som att allt går rätt fort den här gången. Har jag fått rutin? Snabbsörja och enkelt att räkna dagarna i cykeln. Eller snarare, jag har inte totalkoll hela tiden. Kanske kan jag göra det här utan att vara helt fokuserad på det?!

söndag 1 november 2009

Jahapp

Lite bakis. Eller tja, jag har ju varit vit sedan ett halvår tillbaka så bakis är väl fel uttryck. Jag lider i alla fall av den delen av bakis som beror på att man gick och la sig alldeles för sent och sen gick upp alldeles för sent, men ändå inte sovit tillräckligt. Det är söndag. Det är 1 november och ute är det grått. Jag befinner mig i den där stiltjen som infinner sig när man har haft MASSOR att göra och det sedan plötsligt tar slut. poff borta

Det är som ett vemod som sänker sig över tillvaron. Ett stort "jahapp"

Jag antar att det är så söndagar i november bör vara. Grå, lite kulna, dammsugning på agendan och ett jahapp.

Imorgon drar veckan igång. Imorgon är det överlämningen av nycklarna till gamla lägenheten och den är då officiellt inte min längre.

På tisdag är det dags för nästa besök till kliniken. Jag har nu ätit mina hormoner i tre dagar, men inte märkt någon större skillnad mer än att magen är lite svullen kanske. Det jag ska göra på tisdag kan göra lite ont och jag märker hur jag går och är lite nervös för det. Lite nervös för att de ska hitta något som är fel, samtidigt som det kanske är bra om de gör det, för då kan man hantera det. Som det är nu är det ju mest en gissningslek. En slump. Precis som det alltid är när man gör barn, eller hur?

En slump att man träffar de människor man gör när man gör det. En slump att man förälskar sig i en människa och går till sängs med dem. En slump att det tar just då. Jahapp, så blev en ny människa till.

Samtidigt är det mindre lyckad slump för andra. Prinsen kom inte ridande på den vita hästen, kanske har jag fel attityd till kärleken. Fel uppfattning om vad det är som ska hända och jahapp, så var jag ensam.

Egentligen är jag en sån där människa som inte gillar slumpen. Den gör mig frustrerad. Jag vill ha kontroll över det som sker. Slumpen är oftast inte förknippad med något positivt. Jahapp, så var man tvungen att byta lampa i bilen. Eller jahapp, så hade man trampat av klacken på skon.

Så här i bakistecknen den här grå söndagen så tillåter jag mig faktiskt att vara lite grinig för att slumpen inte spelat mig i händerna. Minns så väl när min mamma sa till mig att jag var "född med silversked i mun" och syftade på saker jag kämpat för som en blå. Och jag fortsätter att kämpa. Betalar dyra pengar för det som andra får utan att ens vilja, utan stora kärleken att dela det med.

Jahapp, då var det dags att dammsuga då.

Jahapp.

onsdag 28 oktober 2009

Action!

Här händer det saker. Idag har jag tömt det jag måste tömma, tagit hand om det jag måste ta hand om inför min flytt. Imorgon halv åtta står det flyttgubbar och bankar på dörren och då måste jag och det bohag jag tänker nyttja den närmaste månaden vara ute ur lägenheten.

Så idag har jag fixelixat och trixelixat. Satte mig ned, det var en dålig strategi. Jag måste ju upp på vinden. Knarkarvinden och gå igenom mitt förråd. Lär ta några timmar. Blä...

Men sen, om en månad, då flyttar jag in i min nya lägenhet med plats för barnet jag förhoppningsvis redan väntar då. Idag har jag nämligen hämtat ut mina hormoner. Det ska bli spännande. Märkligt nog är jag uppåt och förväntansfull. Trots att jag var så nere för bara någon dag sedan. Har jag lärt mig att attacksörja?

tisdag 27 oktober 2009

En lite bättre dag

Idag är det en lite bättre dag. Idag har jag pratat med kliniken. Det blir lite behandling och en undersökning och så kör vi igen.

Att prata med läkaren gör mig alltid så otroligt lugn. Först vill jag bara storgråta och sen vill jag bara gå och lägga mig. Känna tryggheten av att vara i experters händer sjunka in.

Men jag har inte tid att gå och sova. Jag håller ju på att flytta!

Ja, så som ni ser har jag gjort som vi alltid gör. Bryter ihop och kommer igen.

Risken med allt det här kämpandet är att jag glömmer bort vad det är jag vill ha ut av det. Det känns just nu som att jag kommit i mål bara jag blir gravid. Men att bli gravid, det är "bara" början!

söndag 25 oktober 2009

dålig dag

När jag vaknar och det första som händer, innan jag ens är medveten om min omvärld är att tårarna droppar ner på kudden. Det är då man bara vill få dö och slippa slå upp ögonen och möta verkligheten.

Idag är det ingen bra dag.

Känner hur jag bara vill isolera mig. Inte bara idag. Jag vill isolera mig och ha total fokus och kontroll tills jag har nått mitt mål. Att träffa andra människor. Höra deras problem ta in dem, engagera sig, lyssna, ge respons. Det är för mycket och jag märker att jag inte är någon sympatisk person. Eller jo utåt är jag nog det. Utåt sett ler jag och pratar och överkompenserar min brist på engagemang. Inuti vill jag bara be hela världen (nästan i alla fall) att dra åt h-vete. Bara hela den proceduren tar ju massor av energi från mig.

Men jag kan ju inte göra det. Sluta interagera med andra. Och så länge jag inte vill ösa över min sorg över att jag inte lyckas, att jag inte har barn, inte är gravid, att blodet kommer som en klocka, forsar ur mig och gör mig så ledsen. Ja då är det spelet jag får spela.

Hur gör man det utan att bli galen?

lördag 24 oktober 2009

Blodet




Blod är liv, eller hur? Blodet är det som rinner i våra ådror, som logistiknätverket i våra kroppar. Levererar näring till våra celler som bygger upp oss. Blod är tjockare än vatten. Symbolen för att vår familj alltid står oss nära hur arga vi än kan vara på varandra.



Sedan i måndags har dock blodet betytt att jag nog inte är gravid i all fall. Lite lite, varje dag i snart en vecka. En hel vecka för tidigt.

Inombords känns det som en del av mig håller på att dö. Inombords börjar jag ge upp hoppet om att en dag få bära mitt eget barn under mitt hjärta. Låta mitt blod ge näring till min avkomma. Vad händer den dag jag ger upp? Hur kommer jag att må då?

Men jag är inte där än. Jag har inte givit upp än.

Just idag har dock inte blod någon positiv betydelse för mig.

torsdag 15 oktober 2009

MEN


















Jag går och funderar och hoppas och så vaknar jag mitt i natten av ont ont i magen. Det visar sig att jag har en kraftig UVI. S U C K

Kan det inte bara få gå på räls. Tjipp tjopp och så tog det och nästa steg kan påbörjas? Va?! Kom igen nu kroppen. Nu gör vi det här.

Äter penicillin och ligger under täcket i soffan. Ska ta en tupplur. Bara för att göra kroppen till vilje.

måndag 12 oktober 2009

när verkligheten flåsar en i nacken

Idag har jag gjort försök nr 2. Jag vaknade på morgonen och det kändes jättebra. Dagen har varit ganska bra jobbmässigt. Och vid tretiden var det dags att bege sig. Med hjälp av GPSen tog jag mig till Nörrebro och på en kvart var det över.

Det kändes rätt. Det kändes inte stressat eller fel på något sätt. Jag körde hem och har tagit det superlugnt hela kvällen. Inte orkat prata i telefon ens. Bara slöat, först orkade jag inte ta upp datorn. Tända ljus, te och fantasier.

Så loggade jag på. Loggade in på Femmis. Och hittade en länk till personer som är skapade genom donator insemination. De letar efter sina biologiska fäder.

Shit. Tungt. Är det vad jag kastar mitt barn in i?

Sedan, som för att spä på overkligheten lite började min livvakt från min tid i Sudan chatta med mig på Facebook. Hur skulle jag förklara för honom vad jag har gjort idag? Hur förklarar jag för en rättrogen katolik att jag skaffar barn på egen hand? Att jag sätter barn till den världen där han har gått tillbaka in i armén för att slåss för sitt land? Där barnadödligheten är över 50% innan 5-årsåldern?
Platsen där jag har fått avstå från att ta med mig barn. Där jag har tvingats lämna barn till hemska öden. Minnen som får mig att gråta bara genom att tänka på att jag har dem, utan att ens gå in i detalj.

Plötsligt känner jag mig som att jag har lyxproblem och att jag är självisk utöver det vanliga.

Men snälla unge, bli till och kom ut om en sisådär nio månader.
Jag längtar så efter dig.

lördag 10 oktober 2009

Kärlek

En bekant till mig som känner till mina planer frågade mig om jag tänkt på att mitt barn kan bli handikappat. Särskilt med tanke på min ålder.

Jag sa att om det är så är jag säker på att jag kan hantera det och att jag får agera precis som jag gjorde i Afrika, man får ta det som det kommer.

Det är vad mamman i den här bloggen gör
Honungspojken

torsdag 8 oktober 2009

12 mm + 10 mm

















Idag har jag varit på kliniken. Idag har jag pratat med den danska läkaren. Idag har jag fått veta att på höger sida har jag en 12 mm stor follikel och min slemhinna i livmodern är 10 mm.

"Alt ser godt ud, virkelig godt" sa den danska läkaren och så fyllde han i "Jeg skal nog godt få dig gravid."

På lördag så ska jag få en ägglossningsspruta och på måndag så är det insemination igen.

SEN kanske jag får bli mamma.

onsdag 7 oktober 2009

ouch

Idag kniper det i hjärteroten. Jag vill ha hela paketet. Kärlek och barn. Varför ska något som känns så självklart vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt att skilja på att skaffa barn från en kärleksrelation?

söndag 4 oktober 2009

Sömn

Inatt har jag sovit sovit sovit. Det var så skönt. Idag känner jag mig utvilad. Kroppen börjar landa efter hormongalenheterna efter den uteblivna ägglossningen och två långa samtal med Glitter gör livet lite behagligare. Skönt. Kan man få lite mer helg tack?

Bara lite mer.

måndag 28 september 2009

2 steps forward - 1 step back

Så känns den här resan ibland. Jag vill rusa framåt, veta hur det blir, får jag bära mitt eget barn eller inte?

Samtidigt förstår jag ju att jag inte kan stressa fram något. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Jag vet ju att det här är en såndär otäck del av livet som jag inte kan ha full kontroll på. Där min grad av vilja inte har ett smack med att göra om vi når slutresultatet eller inte. Jag måste bara slappna av och hitta någon ro i att åtminstone veta vad jag vill och att jag är på resan dit.

Idag är det ett steg framåt. Dags för nästa cykel och scanning inbokad för att se att äggblåsan är på plats och kunna tajma allt perfekt.

söndag 27 september 2009

Black is black

Allt är kanske inte så svart ändå. Jag närmar mig den riktiga mensen och inser att den verkar bli bra tajmad den här gången.

Den senaste veckan har varit förfärlig. När jag förra lördagen bröt ihop i bilen efter samtalet med läkaren på klniken, var det startpunkten på en riktigt tung vecka. Jag insåg att jag inte haft någon ägglossning och så fick jag typ mensvärk och andra symptom som skrämde mig (tänker inte ta upp dem här). Slog upp dem på nätet och det visade sig att det var typiska symptom på att ägglossningen uteblivit. Det kickstartade en massa känslor hos mig. Har jag kommit in i övergångsåldern? Tänk om jag inte har några ägg kvar? Vad gör jag då? Vad är det jag vill? Är det att bära ett barn? Är det biologiska barn?

Men så igår så var det som att något klickade i mig. Om det här är symptom på att jag inte haft ägglossning så har det inte hänt särskilt ofta innan. Vilket ju betyder att jag tidigare måste haft ägglossningar som vanligt. Och Det vore ju riktigt märkligt om jag nu inte skulle ha ägglossning igen. Dessutom är jag nu kund på en klinik som hjälper mig att hålla koll på det.

Med andra ord så behöver inte en utebliven ägglossning vara slutet på tillvaron, även om det känts så hela veckan.

Så märkligt nog så känns det helt okej att sitta här med mensvärk och ömmande bröst. Nu är jävliga veckan över och jag kan fokusera framåt igen.

Tack och lov!

lördag 26 september 2009

Vattenverk








Sista tiden har jag varit så förfärligt känslig. Trött och känslig. Varje dag tittar jag på Idol eller vilket annat TV-program som helst. Det räcker med något lite känslosamt så sätter det igång. Tårarna trillar och jag gråter som om jag hade betalt för att göra det.

Alla tankar som snurrar i mitt huvud. Det är så jobbigt. Just nu tänker jag på allt hela tiden.

FlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamiljFlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamiljFlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamiljFlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamiljFlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamiljFlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamiljFlyttJobbBarnKärlekFamiljVännerPengarJobbFlyttBarnÄgglossningVännerFamilj

Kanske kanske skulle jag bara ta och supa mig riktigt full bara för att få en paus i huvudet. Fast det har jag inte tid med. Jag får fortsätta tänka och gråta och tänka och gråta och när jag behöver en paus spelar jag Quadrapop. Tack gode gud för Quadrapop

tisdag 22 september 2009

Små små ord

Det finns kommentarer som gör mig galen. Som jag inte vill höra.

En av dem är: "Men det är väl inte så svårt att hitta någon som du kan lura på krogen heller. Det verkar så krångligt att åka till Danmark!"

Om jag hade tyckt det, hade jag inte gjort det då? Jag vill inte lura mig till mitt barn. Jag vill inte utsätta mig själv för risker. Och jag vill skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas som jag bara kan.

Vad är det som är så svårt att förstå med det?!

En annan är: "Lite kan du ju dricka, en väninna till mig blev gravid när hon var aspackad!"

Din väninna betalade inte mellan 3-6000 kr per försök heller.

En tredje är: "Men vill du inte hellre bara ha en man."

Vänta här nu, när blev man ekvivalent med barn?! Eller tja, det kanske de som har en man tycker att de är.

Vad är det som är så svårt med att fråga vanliga frågor och sen önska ett glatt lycka till?

måndag 21 september 2009

f*ck

Alla dessa dagar. Ingen ägglossning.
Alla dessa test. Ingen ägglossning.

Jag får inte ens börja göra det här. Jag får bara vänta och vänta.

Ringde kliniken och blev till slut uppringd av läkaren på väg hem till min syster i lördags. Han sa att han inte vet varför jag inte fått någon ägglossning, men i nästa cykel ska jag komma in till dem och bli scannad, äggblåsan mätt och sen ska jag få en spruta så att det lossnar som det ska.

När vi lagt på började jag stortjuta där bakom ratten. Stortjuta och köra bil på motorväg går inte riktigt ihop. Så jag fick köra av och gråta ut vid en Sibylla och prata med bästa M i telefonen. Hon grät också en skvätt.

Shit... lite läskigt, men skönt att det finns saker att göra.

Att efter veckan från helvetet och det samtalet hade jag svårt att hitta energin att verka lycklig och glad tillsammans med min familj. De verkar oroliga för mig.

Jag vill bara gå och lägga mig i fosterställning. Helst tillsammans med Glitter och bara försvinna från världen tills den dag jag faktiskt är gravid. För vad händer om jag inte har någon äggblåsa. Vad händer om jag inte har några ägg? Vad händer om mina äggledare är helt igenkorkade? Vad händer om min livmoder inte är som den ska?

Jag vill bara sova mig igenom allt och vakna lycklig på andra sidan. Kan man få det?

torsdag 17 september 2009

FRUSTRERANDE

Ja, den förb dj-vla P-datorn slog om. Det hade ju varit trevligt om ägglossningsstickorna också gjorde det.

Men nej.

Jag testar och testar men stickorna visar en tom d-vla cirkel. Om det slagit om. Om LH-hormonet drar iväg så får jag se en smiley. En f-cking dj-vla smiley, men det händer inte. Och kära vänner. Det här är INNAN det ens har tagit fart. Jag får liksom inte ens börja den här resan och det som sätter stopp är min egen kropp.

Min kropp saboterar för min längtan och önskan. Det är som att allt har gått i baklås och jag börjar bli mer och mer övertygad om att för mig blir det nog inga barn. Min kropp är gammal, uttorkad och kommer inte att producera någon avkomma.

Det får mig att vilja lägga mig i fosterställning och gråta, men nä, se vi ska jobba och åka på familjetillställning och flytta. Det går inte. Imorgon är en ny dag. Enligt alla ägglossningsberäkningar är fönstret för ägglossning den här månaden över för min del, men jag fortsätter att testa. Jag vill inte tro, även om jag gör det, vill inte ge upp, vill inte tro att min kropp inte kommer att klara det här.

tisdag 15 september 2009

Omslag

Nu.
I morse.
För mindre än en timma sedan.

... slog min p-dator om och visade ägglossning! Imorgon slår säkert ägglossningsstickan om och då mina vänner susar en grå Pärla över Öresundsbron.

lördag 12 september 2009

Telefonsamtalet

Det ringde från långtbortistan och mitt hjärta hoppade nästan ur bröstkorgen.

fredag 11 september 2009

Igång

Japp, nu har jag ägglossningstestat ett par dagar. Är igång med rutinen, men den här gången testar jag bara en gång om dagen. Så skönt. Dessutom är det skönt att ha mycket att göra på jobbet, då blir det inte så mkt tankar på allt annat, men så kommer fredagen och jag stupade hem och i nattlinnet och sov kl 18.30. Sov en och en halv timma bara sådär.

Det är trist att komma hem till en tom lägenhet. Inga att hänga med. Ingen att pussa på, laga mat till, fixa hemmet för. Allt det där slog över mig och jag fick en dipp. Vad ska jag med hela 73 kvm lägenhet till? Det kommer bara att vara TRÅKIGT att gå runt där hemma själv och försöker jag bara få barn för att fylla tomrummet? Hur kul mamma kommer jag att vara?!

blä
Kan jag få gå och jobba igen?

måndag 7 september 2009

Here we go














Idag är dag sju i min cykel. Min mens behagade komma 1 september, så idag är dag sju och jag ska börja testa för ägglossning dag 10. Så idag har jag köpt ägglossningstest igen och den här gången tänker jag följa läkarens råd och BARA testa en gång om dagen. Okej, två gånger om dagen då. Jag har också kört igång p-datorn, så att jag har lite koll via den också.

Har ett dilemma. Vi har en stor konferens i Stockholm den 16:e september. Tänk om jag får min ägglossning då! Ska jag strunta i att åka? Jag kan verkligen verkligen slingra mig ur med lite list och finess. Samtidigt kan det vara bra att vara på plats.

Vad skulle ni gjort?

lördag 5 september 2009

Projektmänniska

Jag gillar att ha saker på gång. Gillar när det händer saker och att nå mål. Inser att jag har många små mål på gång samtidigt.

Att köpa en större lägenhet är ett stort mål som jag nu har uppnått.
Att gå ner i vikt var också ett stort mål. För lite mer än ett år sedan, när jag separerade från J vägde jag över 85 kg. All-time-high för mig. Imorse vägde jag 72,5 kg. Det är 0,5 kg under målvikten jag satte upp för mig själv för några månader sedan.

Det innebär att jag är normalviktig. På riktigt normalviktig nu och då har jag inte ens ansträngt mig särskilt för att nå dit. Små små förändringar i vardagen räcker långt.

Jag har slutat dricka alkohol. Det vet jag inte riktigt hur jag ska se som ett mål, men jag dricker inte och det fungerar bra.

Sen har jag skalat bort annat som tagit en massa energi från mig. Jag har slutat jaga en man och inser att jag trivs rätt bra som jag har det. Det finns massor av kärlek runt mig, så jag är trygg i det. Jag vet att jag är attraktiv (idag i alla fall) och jag njuter av att befinna mig precis just där jag är. Visst kommer det att komma dagar när jag känner mig som en våt pöl och inte vill annat än att bli älskad av en man och visst VILL jag det egentligen, men jag har det bra som jag har det.

Nästa mål är att få rätsida på min ekonomi. Den liknar berg & dal-bana lite för mycket just nu.

Och sen ska jag få rätsida på min flytt. Det närmar sig med stormsteg trots att 1:a december känns långt borta.

Efter det ska jag få ordning på min lägenhet.

Och allt det här? Varför gör jag allt det här? Jo, för att få plats i mitt liv för mitt barn. Skapa absolut bästa förutsättning för min son eller dotter.

Jag längtar.

fredag 4 september 2009

En omprogrammerbar hjärna












Ibland, eller kanske till och med ganska ofta, är jag som en målsökande missil. Sätt ett mål i händerna på mig och jag kommer att kämpa tills jag nått det. Som med lägenheten. Jag har letat och letat och inte riktigt kanske inte riktigt nej inte den, men hmm... jag har slammat Hemnet och varit i det närmaste besatt av att hitta den perfekta lägenheten.

Nu är det klart.
Men min hjärna, som letat strukturerat och bearbetat lägenhetsinformation, min stackars hjärna fick en utflipp och kaos inträdde. I tre dagar har det varit kaos.

Återhämtningen är dock genomförd och nu är hjärnan omprogrammerad. Inredningsgrejer, måleri, flytthjälp etc står på agendan.

Undrar när jag bara ska ha bebis kvar att tänka på. Tror ni att det någonsin kommer att hända?

onsdag 2 september 2009

Julgran


Det slog mig precis att i år kommer jag att ha plats för en alldeles egen julgran. Jag ska ha en JULGRAN!

Någonstans i min alldeles nya råångest över att jag inte kommer att ha råd att vara mammaledig så värmer den tanken mig. Kan det inte vara december snart?

1+1(3-2)+3x*54pbb...

Jahaja... igår undrade jag i min stillhet vad jag skulle ägna min tid åt nu när jag inte längre behöver slamma Hemnet efter ett nytt boende. Idag har jag hittat lösningen. Idag har jag börjat slamma Internet om information om föräldraledighet och ekonomi.

Jag förfasas. MEN vi ska inte glömma att jag har levt snålt förr. Väldigt snålt. Så det kan jag nog roa mig med igen.

Hur klarar alla andra ensamma mammor av det?

tisdag 1 september 2009

Dagen

Dagen började med att jag skrev på för lägenheten. Nu blir den verkligen min.
Dagen ökade med att jag fick min mens och nu börjar nästa cykel. Sen blev det mer sen blev det ett nytt företag som vill anställa mig. Nya möjligheter, en ny jag som inte är förknippad med allt det gamla.

Så just nu, när jag sitter här med ilkset röd hals och kall näsa så känns det som att idag är startskottet på något nytt. Något spännande. Något utmanande.

och det känns väldigt väldigt väldigt bra

måndag 31 augusti 2009

Imorgon är en annan dag

Idag har jag genomfört ytterligare ett steg på min väg att leva ett annat liv. Jag har köpt en lägenhet! En fantastisk trea med balkong i söderläge en halvtrappa upp. Perfekt för mig och mitt barn (om jag nu får ett barn).

Jag kommer inte längre att ha en sunklägenhet med gasugn och ingen diskmaskin utan balkong. Jag kommer att ha en STOR och FIN lägenhet som har diskmaskin, spotlights i taket, golvvärme i badrummet, trägolv genomgående. Fönster åt tre håll och Alldeles alldeles bara MIN! Wohoooo!!

Min dröm är att jag är gravid när jag flyttar in om tre månader.
Vill vill vill!!

Imorgon skriver jag på köpekontraktet. Imorgon är en annan dag, för den här delen av mitt liv. Den som den här lägenheten symboliserar, den är över nu.

torsdag 27 augusti 2009

Smålänning

Idag tvättar jag och jobbar hemifrån, men ärligt talat. Mycket jobb blir det inte. Istället har jag gjort lite annat. Jag har tränat och känner mig duktig. Jag har tvättat 6 maskiner tvätt (nåja, de sista två snurrar just nu) och känner mig präktig. Dessutom luktar det ju sååå gott. Jag har lämnat in bilen och insåg att det jag ska fixa där kostar mig lika mycket som ett bebisförsök på en barnmorskeklinik. Huvaligen...

Ikväll ska jag ringa och gratulera min kära pappa, som fyller en himla massa år idag. Ikväll ska jag ringa och önska Glitter en ljuvlig resa till sin mamma. Ikväll ska jag ringa en läkarklinik för ett journalsamtal. Jag är trots allt smålänning och förnekar mig inte. Jag hade kunnat göra tre bebisförsök på läkarkliniken för de pengarna min bil kommer att kosta på reparationen. Eller ja två i alla fall och det kan det ju vara värt! Mer värt än lack och plast.

Dessutom gör läkarklinikerna ultraljud för att se att det finns ägg på plats och sånt. Det känns betydligt mer gediget än fluffiga kuddar hos barnmorskeklinikerna. Inte för att det är ngt fel på dem. Snarare tvärtom, men läkarklinik passar hela min person så mycket bättre.

Jag har väl berättat att jag är hypokondriker?

söndag 23 augusti 2009

Idag är jag stark... eller?
















Just nu knarkar jag, jag knarkar styrka, självständighet och så lite sol. Jag cyklade runt hela stan och tittade på nya lägenheter (nej, jag hittade ingen jag ville ha) och blev lite kompis med en kvinna som letade nytt boende till sig och sina två söner. Igår var jag på fest. Jag har kommit underfund med att det är fantastiskt skönt att vara nykter på fest. Det var en stor fest där jag i princip inte kände någon. Det var dessutom maskerad. Jag och min bästa M var upp-/utklädda till tänderna och vi dansade som vi alltid gör (som om det var den sista chansen att dansa någonsin!). Under kvällen blev jag uppflörtad av inte en, två utan minsann tre män. En bar guldring på vänsterhanden, så det var ju mest smicker, men OJ vad det kändes skönt att få vara så uppskattad och omtyckt.

Men jag körde hem ensam i bilen. Det är som att behovet av en man fattas mig. Eller är det Glitter som spökar?

En god vän till mig mår dåligt. Mitt i allt mitt egoknarkande ringer jag till vännen och upptäcker att denne mår dåligt och jag bara känner hur jag inte kan göra absolut någonting. Frustration!
Jo, jag vet att jag kan göra någonting. Jag kan lyssna, men det är inte alltid som orden kommer eller den som mår dåligt faktiskt vill berätta.

Tanken slog mig, om jag känner så här nu, hur ska jag då inte känna när mitt barn har det jobbigt och jag inte kan fixa det? Hur står egentligen alla föräldrar i världen ut med att emellanåt vara maktlösa?

Om det är något jag önskar just nu så är det superkraften att kunna göra livet fantastiskt för alla jag älskar. Alla som står mig nära. Alla andra också faktiskt.

fredag 21 augusti 2009

Känslor man inte vill ha













Sitter på jobbet och är trött. Ögonen vill gå i kors, men jag har massor att göra så jag kan inte med att gå hem, fast jag vet att egentligen är det rätt sak att göra. Gäspar käken ur led och försöker övertyga mig om att jag inte alls är trött.

I morse berättade min kollega om en vän till henne som är en bekant till mig. Hon berättade att hon är gravid. Då hände det som händer emellanåt när jag får höra sånt. Jag får ett stort stygn av avundsjuka och tänker "Varför får HON och inte JAG?!"
Det är inte något jag är stolt över, men likväl så finns känslan där. Precis som tröttheten och jag får inte bort den. Eller jo, kanske försvinner tröttheten om jag sover och kanske försvinner avundsjukan om jag också får bära mitt barn.

Tills dess får jag fejka mig pigg och glad.

måndag 17 augusti 2009

Dagen i bilder














Det är festival i Malmö. Över entrén till Folkets Park hänger de här orden, som jag tycker någonstans lite beskriver det jag skrev om kärlek igår.

Idag har jag fått kila till läkaren och uppleva att jag blivit ifrågasatt på ett sätt så att jag tog lite illa vid mig. Kanske är det bara ytterligare ett symptom på något som händer inne i mig just nu, där jag upplever att jag har taggarna lite mer utåt än vanligt. Saknar mitt happy go lucky-jag och beslutade mig för att unna mig det där som är nyttigt för själen, men inte för kroppen. Gott.

söndag 16 augusti 2009

Nejje

Jag är trött trött. En lång dag och irriterad är jag också. En god vän sa till mig att jag är irriterad på alla just nu och kanske är det så. Jag orkar inte diskutera, dividera, utan vill ha enkla lösningar på allt.

Jag vill ha enkel lösning på skrapningarna jag har på bilen. Jag vill ha en ny lägenhet fort. Jag vill VETA var jag ska bo. Jag vill veta att jag faktiskt blir gravid. Jag vill veta att jag lyckas sälja in mig själv ordentligt till kunden.

Men mest är jag irriterad på att jag har ignorerat den uvi som legat och puttrat i kroppen ett tag. Nu blommar den ut och jag tror inte att det blir någon insemination. Det blir nog en penicillinkur istället.

Just shoot me.

Kärlek

Idag har jag tvättid. Vaknade i ottan och har redan gått några varv upp och ner i tvättstugan. Det är något kontemplativt över att tvätta. Idag har kärlek följt mig i mina tankar. Jag läste två bloggar om kärlek igår.

Jag ska se om jag lyckas reda ut mina tankar om kärlek här.

Min första tanke är att jag har i många år försökt vara så perfekt jag kan. Ni vet, kämpat med vikten, försökt vara framgångsrik, visat upp mig i min bästa dager och verkligen kämpat. Jag vet att mitt ex sa i stora separationen att han inte orkade leva upp till min perfektionism. Men så har det slagit mig, varför jobba så hårt på det? När vi älskar någon så älskar vi ju allt med den personen. Det är nästan så att vi älskar det som inte är så perfekt mer än det som är det. Och när vi verkligen känner oss älskade så vågar vi släppa fram alla sidor av oss själva. Även de där skavankerna, dåliga sidorna. När jag tänker på de jag älskar så inbegriper den känslan allt hos de personerna. Villkorslöst.

Min andra tanke är att kärleken inte är logisk. Med det menar jag att hjärnan kan inte styra över känslorna. Det kan ju låta självklart, men för någon som styrs så mycket av hjärnan som jag gör så är det inte alltid det. Men när man bara låter sig svepas med av känslor, eller snarare tar sig till platsen där man verkligen bara känner, så spelar all logik i världen ingen roll.

Ytterligare en tanke är att kärleken är handlingar och inte ord. Att vara där när det behövs. Att ringa när man saknar. Att stryka bort hårlocken, laga frukosten, öppna sitt hem.

Så till bloggarna om kärlek. I den ena ställdes frågan varför vi inte bara dyrkar marken våra respektive går på. Varför är det så svårt att bara älska?
Är det våra barnjag som är rädda att bli sårade att vi sluter oss som ett skydd? Är det så att våra respektive trampar på våra känslor tills de försvinner? Vad är det som gör det så svårt att hålla ihop en relation? Varför slutar vi älska varandras fel och brister och sluter oss inom oss själva igen?

Den andra bloggen handlade om att älska på sitt eget vis. Jag känner att jag gör det just nu. Jag älskar på mitt vis, visar det på mitt vis och öppnar mitt hjärta för min omvärld på mitt vis. Och jag är bara så fantastiskt glad över den kärlek som jag får tillbaka. Villkorslös, ologisk och så mänsklig.

Så hur älskar du?

lördag 15 augusti 2009

1 2 3 action

Jahapp... första veckan efter semestern är avklarad. Den avslutades med ett 14 h sovpass. 14 h, då är man trött. Nu är helgen här och jag har en del på agendan, men jag upptäcker att jag ägnar mig åt en sak endast (förutom att surfa runt då). Jag väntar på min ägglossning. Vill pricka in den precis, så i stället för att testa 2 ggr om dagen testar jag 3 ggr, med påföljden att jag nu har förbrukat 250 kr ägglossningstest utan att LH-hormonet har gått upp än. Gör jag kanske saker lite för grundligt för mitt eget bästa?

Funderar mycket över hur man ska förhålla sig till att skaffa barn på det här viset. Jag tror att det är enkelt att förvilla sig in i ägglossningstest, donatorer, dieter, hormoner och allt annat som kretsar runt det. Forumdiskussioner som förvisso är bra, men lätt att fastna i. Det känns som att semestern jag tagit varit bra för mig. Det har inte varit så stort fokus på att skaffa barn och jag känner att jag har ett helt liv med många bra vänner. Jag velar mellan allt jag vill göra, men egentligen är det nog normalstatus för mig. Jag har alltid en massa alternativ i mitt liv. Skillnaden mot tidigare är kanske att jag inte agerar lika fort och därför inte ändrar mitt liv lika ofta. Det gör också att förändringar känns lite läskigare än tidigare. Ungefär som det var jobbigare och med mindre rutin jag åkte till Spanien.

Nu är jag ensam hemma och har inget planerat för helgen och upptäcker att ägglossningstesten blir fokus. Att mina städ- och fixarplaner hamnar i skymundan för väntan på att ett hormon i min kropp ska säga "time-to-go-to-Denmark". Jag vill inte bli så fokuserad så nu är det dags för lite action. Diskbaljan nästa!

måndag 10 augusti 2009

Ny årstid - nya tag

Jo, jag vet, det är sommar fortfarande. Jag sitter ju här i min rosa sommarklänning och skriver mitt i natten. Idag har jag börjat jobba igen. Om några dagar börjar jag testa inför nästa ägglossning. Allt det som var jobbigt med första förösket har liksom slipats av under en ljuvlig och behövlig semester.

Dessutom har jag hittat ett fint flicknamn på en skylt i Spanien. Nu gäller det bara att ordna någon att fästa det vid. ;)

fredag 31 juli 2009

Kärlek?

Jag märker ett nytt drag hos mig själv. När jag tänker på framtiden har jag slutat att föreställa mig att det kommer en man in i mitt liv. Jag tänker att jag är ensam med mitt barn. Jag planerar min ekonomi för att vara ensam med barn. Jag planerar mitt boende efter det.

Det verkar inte bättre än att jag har slutat att tro på att det finns en man för mig att dela mitt liv med. Samtidigt har jag börjat märka när män flörtar med mig. Det gjorde jag inte tidigare. Livet kan verkligen spela en spratt emellanåt!

torsdag 30 juli 2009

Förändrade förutsättningar

Jag har nått en stor milstolpe på min väg. Äntligen har jag sålt min lägenhet och nu tar jag ett steg mot en ny framtid. Nu vet jag vad jag har att lägga i handpenning till ett nytt boende och det känns bara så otroligt bra.

Framtiden, se upp, för här kommer jag!

söndag 26 juli 2009

Vilja på riktigt

Tre dagars kärleksboost. Ömhet och närhet och nu har jag snurrat runt hela min skaffa-barn-karusell en gång till och jag är faktiskt ännu mer övertygad, stärkt i min beslutsamhet att genomföra det här. :)

På riktigt

Jag minns min långa relation. Jag minns att jag inom tio minuter från vi möttes visste att jag ville vara med honom. Jag minns också känslan av att se honom efter att ha varit ifrån varandra ett tag, värmen i magen och saknaden när vi var skilda från varandra. Jag minns att jag vid ett tillfälle kände att jag skulle kunnat dö för honom.

De relationer jag har försökt bygga de senaste åren har varit som bleka kopior. Falska, men med förhoppningarna om att det skulle komma efter hand. I senaste separationen så fällde jag inte en tår under separationen. Det kändes som en befrielse att slippa honom. Jag hade redan gått vidare och själva separerandet var bara en formalitet. Separationen innan jobbigare, där jag kämpade för att lyckas och dessutom fick en bonusdotter som jag skapade en stark koppling till. Men ändå långt ifrån den där längtan, saknaden och önskan om att vara nära. Faktum var att jag aldrig ens ville att han skulle ta i mig. Jag äcklades av honom mot slutet, men jag ville så gärna. Bah...

Idag stod jag på stationen och såg Glitter hitta sin plats i tåget och kände tårarna välla upp i mina ögon och saknaden i hela kroppen.
Men jag har dansat den här dansen förut med honom. Jag har haft diskussionen och den får vila. Den här gången är det han som får ta upp den. Han andas den och när han ringde för att berätta att han kommit fram, så sa han att han hade känt sig ledsen över att lämna mig när han satt på tåget.

Vi fungerar så bra tillsammans. Allt är enkelt och jag känner mig attraktiv, levande, omtyckt, fantastisk och mänsklig. Vi är helt olika men ändå samma. Vi har samma värderingar, samma rakhet. Men han har en värme och en känslomässighet som slår min med hästlängder. Han var den som köpte ett telefonkort och ringde mig på min satellittelefon på min födelsedag i Afrika (ringa till satellittelefon är superduperdyrt). Han är den som märker när mina tårar börjar rinna trots att jag försöker dölja det för honom och som håller om mig och säger att det är okej att gråta trots att jag är uppfostrad att låta bli. Han är den utan att tänka på det rättar till mitt hår, pillar bort damm från mina kläder eller bevakar att ingen rotar i min väska när jag förälskar mig i småprylar på en marknad.

Han skrattar åt min klumpighet, min fåfänga, mitt sätt att uttrycka mig och kysser mig sen vimmelkantig.

Egentligen är jag bara så glad över att han är här, genom min tid i Afrika och två förhållanden senare. Jag är glad över att ha fått spendera tiden tillsammans med honom. Men framförallt är jag glad över att jag faktiskt på riktigt blev ledsen över att han åkte idag.

onsdag 22 juli 2009

telefon

Igår satt jag i parken och väntade. Passade på att ringa till föräldrarna och följande konversation ägde rum:

"Är det verkligen jobba du ska göra i Danmark imorgon?"
"Ja"
"Ja, jag trodde nästan att det var det där andra du vet."
"Nä, jag ska verkligen jobba, det är försent att göra det andra den här månaden"
"Jag tror jag reagerade lite märkligt när du berättade, men jag blev bara så himla chockad!"
"Ja, när du sänker två whisky efter kommentaren 'är du inte klok i huvet' så förstod jag nog att du var lite chockad! Det är helt ok för mig"

"Men jag ville bara att du skulle veta att jag tycker att det är jättespännande och ska bli så kul och att jag vill att det ska gå bra!"

Nästan lite banalt, men oj vad det kändes bra.

I övrigt har jag lite semester från barnalstrandet just nu. Det behövdes efter den känslomässiga berg och dalbana förra månaden erbjöd.

söndag 12 juli 2009

Att ta bladet från munnen...

Jag berättade det för mamma. Vi stod i köket och hon frågade mig om jag var gravid när jag inte ville dricka alkohol och jag sa "Nej, men jag tänker bli". När jag berättat allt så tittade hon på mig och sa: "Är du inte klok i huvudet?!", sen tog hon två raka whisky och konstaterade att ja varför inte, en man verkar överflödig och onödigt jobbig i alla fall.

Sen dess har hon stöttat mig och planerat för mig.
Och jag älskar henne ofantligt mycket.

Min mamma.

torsdag 9 juli 2009

Stanna eller gå?

Jag funderar på att byta klinik. Kliniken jag varit på hittills är en barnmorskeklinik. Den ligger centralt i Köpenhamn och allt är fint ljust och gulligt med kuddpuffar och så. Men den har nästan dubbla priset mot en läkarklinik. Inget gullgull, bra parkering och halva priset. Där kan de också göra ultraljud och IVF och det är en läkare som gör själva inseminationen och rekommenderar behandlingar. Om jag behöver spola äggledare gör de det där.

Ja, det känns faktiskt mer rätt att gå dit. Valuta för pengarna liksom. Jo, jag är från Småland!

tisdag 7 juli 2009

Om att ljuga och om att berätta

I vanliga fall så älskar jag mat och dryck. Ni vet, jag är den där som liksom smackar när jag får en meny i händerna för att sedan beställa in det röda köttet som är så blodigt att kon nästan råmar när jag sätter gaffeln i den. Jag är tjejen som kan dricka whisky och har en samling hemma. Hon som har en trave vin i köket och mer än gärna tar en öl på puben.

På morgonen är det jag som släpar mig ut i köket och gör dagens första svarta kopp kaffe för att ens orka med resten.

Nu är jag inte den tjejen mer och hur i hela friden ska jag hantera det?!

Jag är tjejen som tittar storögt på biffen på din tallrik och själv försöker njuta av fisken jag beställt in. Nu är jag hon som ler lite blekt och säger "nej, jag dricker inte", samtidigt som jag inte vill annat än känna vinet fylla min gom och min mun och glida ner i min mage och göra min kropp avslappnad och hjärnan lätt. Och eftersom den enda koppen kaffe som kommer i min kropp om dagarna intas till frukost får jag snällt tacka nej till kaffet till avecen också.

Det suger faktiskt. Jag saknar alkoholen mest. Det låter illa. Är jag alkoholiserad? Knappast. Det är över en månad sedan jag senast drack, och suget har inte varit så stort. Inte ens när jag dansade av mig sorgen över mensen som kom som en syndaflod. Men nu, när livet är pest och mitt hem är kaos, då hade det varit skönt att få slappna av med vin.

Köttet är okej, jag gillar fisk för det mesta och det serveras mycket och god fisk ute nu. Kaffet är också okej. Jag klarar mig utan.

Det som är värst dock är att ljuga. Jag kan inte gärna berätta för alla vad jag håller på med. Det hade blivit olidligt. Tackar man nej till alkohol så finns det dock en förväntning på en förklaring. Varför inte?
Jag är kass på att ljuga. Speciellt som jag har ett inre som säger att en GT, ett glas vin, en öl... bara EN.

Och nu har mannen som jag flörtade med på ett bröllop nyligen satt kurs mot Malmö och här sitter jag och vet att jag kommer att behöva ljuga för honom.
En gullig kille. Helt oanandes. Samtidigt vill jag ju inte tacka nej till att ses bara för den sakens skull. Vem vet? Det kanske inte blir något barn i Danmark och då har jag avfärdat någon på helt fel premisser.

Min mamma kommer hit på fredag. Vi ska städa tillsammans. Jag är så glad över att hon kommer hit och hjälper mig. Min älskade mamma, som jag så hoppades bara få berätta ett faktum för. Nu känner jag dock att jag inte orkar det. Jag kommer att berätta för henne vad jag planerar. Det känns rätt skönt. Just nu längtar jag bara tills allt det här är över och jag har en normal lunk igen. Utan jobbiga ex, jobbiga förväntningar och jobbiga situationer att ljuga mig ur.

söndag 5 juli 2009

Att vilja och mentalt skydd

När jag gjorde min insemination hade jag ingen aning om vilken psykologisk centrifug jag skulle hamna i. Jag var så oförberedd. Första veckan var förfärlig. Jag kunde inte annat än tänka på vad jag gjort, om det skulle bli ett barn om det trillade ett ägg och delades inne i min äggledare. Jag kunde inte sova. Hjärnan jobbade med allt samtidigt. Kan jag? Var ska jag bo? Hur ska det gå med jobbet? Även om det var saker jag tänkt på innan kändes det plötsligt som att jag fattat ett överilat beslut, bara för att jag inte varit beredd på att jag skulle tänka ALLT en gång till fast i överljushastighet.

Då slog hjärnans försvar till och jag upplevde plötsligt att jag helt distanserad till kärnan i mig själv. Helt plötsligt gjorde jag planer för att åka till Kongo eller Bangladesh och jobba. Jag var osäker på om jag ska köpa en 2:a eller 3:a. Allt var helt uppåt väggarna i relation till att jag kanske blir mamma och den viljestyrka jag känt tidigare och plötsligt kände jag inte igen mig själv.

Men när graviditetstestet visade negativt och när mensen började forsa ur mig, då släppte all känslokallhet och all smärta kom på en gång. Sällan har jag känt så mentalt ont av att få mens. Just då omgiven av människor som fokuserade på sig själva. Tack och lov för bästa bästa M som tog mig ut och dansade.
Idag är jag trött, men det är det värt.
Idag har jag insett att viljan och drömmen är kanske inte bara lika stark utan starkare än tidigare och jag måste inse att hoppet inte är ute för mig.

Jag är också tacksam över att jag har chansen att göra det här. Om jag vore ensamstående man hade jag inte haft en chans att skaffa barn själv.

Nu är det semester och ta hand om mig själv-tid. För viljan finns här och jag ska genomföra det här på bästa möjliga sätt.

Tungt

Igår morse gjorde jag första graviditetstestet. Det var första dagen som det kunde ge utslag. Igår eftermiddag kom mensen. 4 dagar tidigare än beräknat och med en smärta som inte var så mycket fysisk som psykisk. Mitt barn finns inte i mig. Allt var bara drömmar och fantasier. Nu måste jag gå igenom allt en gång till. Alltihop helt och hållet från början till slut. Jag är så trött. Jag har inte sovit ordentligt och min kropp rasar i vikt utan att jag ens anstränger mig nu.

Jag funderar på att ta en paus i det här. Vänta på att kroppen och psyket stabiliserar sig. Sälja min lägenhet och köpa en ny och hoppas mycket på visningen i veckan. Åka på semester och vila upp mig och känna att livet och kroppen och jag är vänner igen.

Just idag är vi inte det.

fredag 26 juni 2009

Vad har jag GJORT?!

Ångest. Inte kan väl jag bli mamma?! Jag sover oroligt och funderar mycket. På sistone har det varit en hel del runt att barnet kan vara handikappat. Vanligtvis minns jag inget av mina drömmar, men inatt drömde jag att min dotter föddes. Hon var jättefin och slog upp sina ögon mot mig och så var de ljust bruna. Min donator har BLÅ ögon, så min första kommentar var att jag skulle reklamera säden. Lite sent för det kanske?!

Det finns inget jag heller skulle göra nu än knäcka en flaska vin och glida in i alkoholens ljuva töcken och kunna somna, för sova ordentligt, det gör jag inte nu.

onsdag 24 juni 2009

frustration

Okej, jag erkänner att jag inte tänkt på hur det skulle vara. Och att jag inte var förberedd. För er som inte kände mig innan Afrika kan jag meddela att jag är en hypokondriker big time. Hon är inte så aktiv längre, men ligger alltid och ruvar inne i mig. Den här väntan har kickat igång henne rejält. Jag hade inte tänkt på att jag skulle känna efter varje rörelse i kroppen, att jag skulle behöva gå 2 veckor och bara vänta på att få veta om det finns en liten i min livmoder eller inte.

Som jag längtat efter det här är det här ren tortyr för mig. Jag vill veta och jag vill veta NU!

Ja, jag är rastlös och ivrig och har svårt för att vänta. Jag VET! Lägg en hypokondriker på det så har ni mitt tillstånd just nu.

måndag 22 juni 2009

Fladdrande vita gardiner

Många år har jag haft en dröm, eller om det kanske är en fantasi. Jag ligger på en säng i ett rum i en stor stad. Utanför är det varmt och soligt. Fönstren är lite öppna och låter stadens brus sippra in. Man hör trafiken utanför på gatan, människor som pratar och porslin som klingar. Framför fönstren hänger vita gardiner. De är fördragna men så tunna att dagsljuset nästan förstärks i det ljusa ljusa rummet. De fladdrar lite av vinden. Då slår det mig plötsligt att jag nu håller på att bli gravid och jag sträcker ut handen och känner på den sovande mannen som ligger bredvid mig i sängen.

Idag låg jag på en bädd i ett rum i Köpenhamn. Jag hörde trafiken utanför, människor på fiket nedanför. Framför fönstren hänger vita gardiner som rör sig sakta i vinden och jag har just lämnats av barnmorskan, eller jordemodern, som det heter på danska. Just i det här ögonblicket simmar mitt första försök att bli mamma i min livmoder och det slår mig att den här stunden på något konstigt sätt har levt med mig i flera år och när jag inser det stänger jag ögonen och somnar.

Allt är i harmoni.

Nu så

Nu visar Clearblue att LH-hormonet är på topp. Imorgon bitti ringer jag och bokar tid, tar bilen till jobbet och är såååå glad att jag inte har bokat möten imorgon eftermiddag. :D

Håll tummarna!

söndag 21 juni 2009

Näeee

Men vad i hela friden. Här gick jag igång på alla cylindrar och så när jag väl får Clearbluetestet att fungera så visar det att LH-hormonnivån är för låg. Personan ger utslag lite för tidigt och på för låga nivåer och eftersom mina kvalitetssäkrade köpespermier inte är lika livsdugliga som "färska" så är det för tidigt. Så trippen till Köpenhamn är avblåst, i alla fall för nu, men imorgon eller i övermorgon kanske det sker!

Nu ska jag åka och titta på lägenhet och söka jobb istället. Så kan det gå!

Ägg

Idag gick jag upp och tänkte att "idag ska jag göra mitt första ägglossningstest". Sen kissade jag på både min P-datorsticka och sen kissade jag på ägglossningstestet. Konstaterade att stickorna var desamma, så de funkar säkert likadant.

Lite grinig blev jag när testet jag köpt på Apoteket inte verkade fungera särskilt bra. Nåja, jag ägglossar ju ändå inte förrän i dag 14 tidigast och nu är vi bara på dag 12. Eftersom testet bara innehöll 7 stickor kommer jag ändå att behöva köpa fler, så det gör ju inget om jag testar fler än 2 ggr per dag.

De var dyra de där testen, så det här lär ju bli ett kostsamt påhitt.

Gissa vem som blev förvirrad när P-datorn visade ett ägg i displayen. Jag har ägglossning!

Ringde kliniken och idag ska jag genomföra det största jag någonsin gjort!

lördag 20 juni 2009

6 dagar

6 dagar var den lilla flickan jag fick hålla i igår

om

6 dagar kan en liten flicka vara på väg att växa i min mage!

fredag 19 juni 2009

Journalsamtalet

I förrgår var jag på Vitanovakliniken och pratade med barnmorskan som ska inseminera mig. Om vi håller tummarna hårt och min kropp är på gott humör så kan första försöket ske redan nästa vecka!

Besöket var bra, det stärkte mig i mitt beslut. Det finns ingen chans att jag inte skulle genomföra det här längre.

Nu kör vi!

tisdag 16 juni 2009

Hål i huvet?

Idag har jag bestämt mig för att söka ett nytt jobb. Ett jobb som inte går ihop med att skaffa sig en liten bebis. Ett jobb som innebär att jag kommer att behöva resa 30-50 dagar om året.

Men jag tänker så här: OM jag inte blir gravid, så VILL jag ha det här jobbet. Jag måste kanske utgå från situationen som den är just nu och inte från hur den kanske kommer att bli? Eller har jag hål i huvet och tänker helt galet?

måndag 15 juni 2009

dåliga vanor

Jag har så länge letat efter en man att dela mitt liv med att jag har svårt för att bryta den vanan. Jag är van vid att flörta, leta, försöka, kämpa och nu ska jag inte göra det längre. Hur kan det vara så svårt att bryta ett sånt mönster? Det är knepigt för det gör ju att jag funderar på om jag verkligen vill det här. Letar jag fortfarande efter mannen? Tja, jag gör väl det, men borde jag leta så målmedvetet just nu?

Jag läste på en hemsida att man måste sörja klart att man inte får kärnfamiljen innan man drar igång inseminationsprocessen. Har jag verkligen gjort det? Måste man verkligen göra det?

söndag 14 juni 2009

Längtan och rädsla

Att längta så mycket efter ett litet kryp som jag gör känns både märkligt och naturligt på samma gång. Det är skrämmande att tänka tanken att vid den här tidpunkten nästa år så kanske du finns till. Mitt alldeles egna barn. Samtidigt skickar den tanken fantastiska ilningar genom min kropp. Det känns som att det är förnimmelsen av lycka. Samtidigt som det är glädje är det skräck, ska jag? Och ska jag göra det alldeles själv?

Bilden jag har levt med hela mitt liv har varit att bilda en familj tillsammans med en man. Min man. Livet ser ju dock inte ut att skicka honom i min väg. Mannen. Jisses vad jag har letat och försökt. Jag har lyft på stenar och kysst grodor till förbannelse, utan att han visat sig. Han som skulle bli din pappa.

Igår var jag på bröllop. Jag såg kärleken mellan två personer. Såg löften bytas och välsignas. På ett sätt vemodigt för mig. Jag kommer antagligen aldrig att få uppleva den där stunden. Aldrig lita på den blinda kärleken som de gjorde igår. Jag försökte tänka positiva tankar, men tänkte på de två paren som inte kom till bröllopet för att de separerar.

Sen träffade jag en man, som jag faktiskt tror var intresserad av mig. Jag pratade med honom till fördrinken, fick honom till bordet och dansade och pratade med honom under kvällen. Men jag kunde inte förmå mig att ge mig hän åt flörten. Jag kunde inte förmå mig att lura honom åt sidan, lura ut honom på trappan eller någon annanstans. Jag kunde bara förmå mig att dansa, prata och skratta. Känna den ljuvliga stämningen på festen. Så har jag kommit till en punkt nu där jag inte längre är intreserad av män? När framgångsrika och trevliga män visar intresse så förmår jag inte att besvara det längre?

Det andra stora skräckmomentet är mitt jobb. Nu börjar finanskrisen visa sitt fula tryne och vi säger upp människor. Jag vet inte om jag får vara kvar. Även om jag tror det, vad gör jag om min trygga inkomst försvinner? Ska jag välja bort dig då? Frågan är nog egentligen dum, för jag förstår ju att känslan och saknaden av dig gör att jag aldrig skulle förlåta mig om jag inte försökte bli mamma till dig.

Så i matchen mellan Längtan och Rädsla leder Längtan med 1-0.

måndag 8 juni 2009

Lite mer verklighet

Jag borde kanske inte agera just nu. Jag har PMS och en diskussion med mannen jag för bara en vecka sedan sa ja till att leva tillsammans med som håller på att krossa mitt hjärta. Men jag har funderat i över en vecka nu på den tidsfrist som jag satt upp för mig själv. Jag sa att jag skulle vänta med allt till efter sommaren. Sen tänkte jag plötsligt att sommaren nog är slut i början av augusti och sen tänkte jag att det var ju synd att jag skulle resa till Spanien just DEN veckan.

Så jag bestämde mig för att prioritera det som är viktigt för mig. Det är inte viktigt för mig att försöka leva med någon som inte vill kommunicera med mig. Det är inte viktigt att göra allt enligt regelboken. Så idag bokade jag tid för ett inledande samtal på Vitanovakliniken. Samtalet som är steget före inseminationen. Jag har redan beviset på att jag har äggstockar, äggledare och livmoder utan anmärkning. Jag har redan beviset på att jag inte har HIV, gonorré eller klamydia.

Jag har redan tänkt igenom alla tankarna och kommit fram till att jag vill göra det här. Visst är det otäckt, men om jag inte provar att bli mamma nu kommer jag att ångra mig i hela mitt liv. Och det är just det jag har ju inte massor av tid. Så det är hög tid för mig att sluta försöka vara andra till lags och vara lite mer egocentrisk.

Vad gör jag här?

När jag var liten lekte jag med dockor. Jag föreställde mig hur de var de barn jag skulle ha när jag växte upp. När jag var 20+ valde jag att göra uppror mot allt jag var uppvuxen med. När jag blev 30 så rämnade min värld. Vid 35 hade jag blivit en äventyrare.

Nu är jag snart 40 och jag saknar mina dockor. Kärleken ser inte ut som i sagan och allt är lite ställt på sin kant. Det jag trodde skulle vara enkelt visade sig vara det som skulle vara svårast.
Så vad gör jag här? Jo, jag tänkte låta den här bloggen bli min kanal, bli min ventil under min resa att eventuellt bli förälder. Jag skriver eventuellt, för jag inser att det inte är något jag kan räkna med även om längtan river och sliter i min kropp och faktiskt driver tårar ner över mina kinder i skrivande stund.

Jag har funderat och längtat i många år. Jag har stått på savannen i Afrika och fått tacka nej till att ta med mig barn som antagligen inte lever idag. Jag har fått neka en 5-årig pojke att få följa med mig. Jag har undersökt, funderat och fått välja bort adoption. Jag har öppnat mitt hjärta för den 5-åriga dotter mitt ex hade och även om hon var ett bortskämd snorunge, så saknar jag henne oerhört.

Så, i början av 2009 bestämde jag mig för att jag skulle testa insemination i Danmark, när en man tog plats i min tillvaro och jag bestämde mig för att vänta. Nu känner jag att det går inte. Jag kan inte anpassa mig efter andras nycker och godkännanden längre. Nu tänker jag genomföra det här. Och jag tänker dela det med den som vill och orkar läsa.

Välkommen hit.