torsdag 27 februari 2014

Magi

Jag läser det här

Kristian Gidlunds brev till sitt ofödda barn

Och lägger mig sen nära din tunga sovvarma mjuka kropp. Drar in doften av dig och bara känner en så ofantligt stor tacksamhet över att jag får vara din mamma. 

Min magiska unge.

onsdag 26 februari 2014

När man tigger beröm

Häromdagen gjorde vi ju Strump och en Strumpis (se här). Dagen efter fick Mini ta med sig båda till förskolan och det visade sig att de tagit in dem till avdelningen från hans hylla och haft jättekul med dem. Efter det har jag fått höra vilka fina dockor jag gjort, vilken bra mamma jag är och att de behöver skärpa till sig med engagemanget från förskolan (nä, Mini har en toppenförskola där de hittar på genomtänkta och pedagogiska övningar mest hela tiden, utifrån vad barnen visar att de är intresserade av. Jag är så sjukt stolt, nöjd och imponerad av dem.).

Det är inte ofta jag och Mini pysslar, vilket är lite konstigt med tanke på att jag är fd illustratör och grafisk formgivare.

Men berömmet gillar jag. Det kanske ska pysslas lite mer i Viljahemmet hädanefter.

tisdag 25 februari 2014

Hejaklacken

I bilen på väg hem från förskolan ropade Mini:

"HEJA MAMMA HEJA MAMMA HEJA MAMMA HEJA MAMMA!!"

Hela vägen. Pepp med egen hejaklack. :)

måndag 24 februari 2014

Tillbaka på ruta ett

M är inte längre en del av våra liv. S u C k

Jag låter tiden ta udden av det för Mini. Vi har en normal M-fri vecka framför oss. Tänker att det blir mer naturligt för Mini om M liksom trappas ned ur vårt liv. 

I min nästa relation vill jag skratta. I alla situationer. Om det nu blir en nästa relation. 

Med Mini är det ändå nästan alltid skrattläge. Ljuvliga barn. 

fredag 21 februari 2014

Strump

"Mamma, de andra barnen ( annan avdelning) fick göra Strump! Det vill jag också göra,"


tisdag 18 februari 2014

Yta

Mini och jag bor i en bostadsrätt, en trea på 74 kvm, relativt centralt i Malmö. Jag blev förälskad i den här lägenheten första gången jag gick in i den. Det är en gavellägenhet vilket gör den ljus, trots att de flesta fönstren vetter mot norr och lägenheten ligger på första våningen.

När jag flyttade hit var det från min 1,5:a på 44 kvm. Lägenheten ekade tomt första tiden och jag funderade på vad jag gett mig in på. Tänk om det efterlängade barnet uteblev? Skulle jag kunna fylla alla de här kvadratmetrarna då? Under Minis första år var det andra sovrummet mest en förvaringsplats. Även för mormor när hon var på besök. Sedan sin tvåårsdag har Mini bott på heltid i sitt rum. Han älskade det från första stund när vi flyttat in hans grejer där. I tre dagar fick jag lyfta ut ungen för att han skulle äta.

I dagsläget skulle jag vilja påstå att den här lägenheten är perfekt för oss. Visst vill man alltid ha mer förvaring. Mer garderober. Men åh, vi bor på promenadavstånd från allt (utom mitt uppdrag), vi har fina grannar, vi har balkong som är ljuvlig på sommaren, vi har gratis parkeringsplats och gratis internetuppkoppling. Bra tvättstuga. Allt är som det ska.

Jag tänker att min etta nu hade känts väldigt liten. Även utan Mini.

Så händer då det där som har med M att göra. Varannan vecka bor han mer eller mindre här och aaaaaargh, vad trångt det plötsligt blir! Men herregud? Vad hände? Jag var en gång i tiden sambo på 19 kvm och jag skulle vilja påstå att under vår 10-åriga relation var åren i den där lägenheten våra lyckligaste. Våra grannar bor 4 st i motsvarande lägenhet, men de har nu lagt bud på ett större boende (vilket jag kan förstå).

Sväller ytbehovet med åren eller är det bara jag som har fått ovanor? Någon som känner igen sig?


Miniskidor kanske

"Mamma mamma titta! Gubben har fått nya fötter." följt av en lång uppräkning om vad de nya fötterna är bra till. Hoppa högt, hoppa långt, springa fort, skymma utsikten. Men det där med skidor har Mini ingen koll på. Vi bor i Skåne och mamman håller sig helst så långt borta från snö som det bara går. 

Viktigt

Vet inte om det blir en länk på telefonen, men viktigt blogginlägg. Läs!

Den tabubelagda fittan

måndag 17 februari 2014

Från badkaret

"Duscha fötterna om du är riktigt glad
Duscha fötterna om du är riktigt glad
Du kan också glädja andra
Som på denna jorden vandra
Duscha fötterna om du är riktigt glad"

Klurig kille


Vi var ute runt lunch idag. Väl hemma tog Mini sin tid på sig att fixa med skorna. Plötsligt utbrister han: "Kolla mamma, Turning Torso!"

Rätt nöjd med sig själv. 


Efter pannkakslunch firade vi E som fyller nio. Ganska mycket saft i kombination med studsmatta fick mig att locka in Mini med Lego. Väl inne studsade Mini lite sådär som gör det svårt att avgöra om han är exalterad eller i behov av potta.

"Är du kissnödig?" frågade jag

"Nej mamma, jag är Legonödig" svarar Mini.

Det är särdeles svårt att ha tråkigt med Mini i närheten. 




lördag 15 februari 2014

Det här med lego


Mini ÄLSKAR lego. Han trånar och tjatar och längtar. Han har redan massor av lego och vi har jätteroligt ihop med det. 

Förstår ni hur angripen av längtan jag kommer att bli nu när vi har den här katalogen hemma?!

Det värsta är att jag tycker att det är lika kul som Mini. 

fredag 14 februari 2014

Själv hade jag bläddrat bakåt

Mini tjatade sig blå om Lego Star Wars under nattningen. Jag sa att det är från 6 år. 

"När är jag det?"
"Om 2,5 år"

"Då bläddrar jag fram 2,5 år nu mamma"

Saker jag tror att jag gjorde rätt

Mini är en underbar unge. Jag har haft tur som har fått ett så enkelt barn, men en mjuk och go personlighet.

När jag ser tillbaka på den tid vi har haft tillsammans är jag glad och tacksam över att jag gjort saker på ett visst sätt. Det har inte varit en uttalad strategi (alla gånger i alla fall) utan har mest blivit så. Här är några av de saker jag tror att jag gjort rätt.

1. Gå ut. Mini skrek sig igenom sina första månader i livet. Från hans tredje dag och framåt såg jag ändå till att åtminstone gå ut en gång om dagen med honom. Trots snörik vinter och trötthet. Att gå ut i dagsljus hjälper till att sätta hormoncyklerna som styr vakenhet och sömn. Det är min personliga övertygelse att det är en starkt bidragande faktor till att Mini sov i princip hela nätter från det att han var tre månader gammal.

2. Hålla konversationen igång. Det är allmänt känt att jag är snacksalig. Att gå hemma med en liten bebis gjorde att jag tidigt pratade med Mini och det mycket. Jag tror att det har betalat sig på två sätt. Dels är Mini delaktig i allt. Han vet alltid vad som händer och har gjort det sedan tidig ålder. Den andra fördelen är att han var tidigt med sitt tal, vilket lett till att han tidigt kan förmedla sina åsikter, utan att bli frustrerad och inte har uttryckt ilska i fysiska åtgärder som att slåss, särskilt mycket, om alls.

3. Sjunga. Sjunga är väl kanske 2,5 i den här listan. Men jag upptäckte tidigit att sång lugnade Mini oerhört bra. Dessutom har han utvecklat ett tonöra. M reagerade tidigt på hur duktig Mini är på att hålla ton och sjunga hela sånger.

4. Läsa mycket. Jag hatar att gå och lägga mig på kvällen. Trots att jag vet att sängen är skön och att jag gillar att sova när jag väl är där. Mini är inte annorlunda. Mitt bästa knep är att låta honom välja vilken bok vi ska läsa och sedan inträder dagens bästa stund. Läsningen. Vi är nära, hans huvud mot min arm och skuldra. Jag kan lätt sticka näsan i hans hår och bara känna doften av Mini. Vi pratar om bilderna, innehållet i texten och kan lätt glida in i samtal om vad som hänt på förskolan, något som hänt tidigare, personer vi känner/saknar/älskar etc. Det är min absoluta favoritstund på dagen, som dessutom får Mini att dra på sig pyjamas, kissa och borsta tänderna utan allt för mycket motstånd.

5. Konsekvent. Det finns många nackdelar med att vara ensamstående förälder, men så finns det fördelar också. En av dem är att man kan vara kompromisslös (ja i alla fall så som man behövt kompromissa med en andra förälder). Jag lärde mig att vara konsekvent på brukshundsklubben på 1980-talet. Mini vet att när jag säger nej så ändrar jag mig inte. Eller jo, det händer att jag inser att jag fattat fel beslut och visst kan backa, men Mini vet att det hjälper inte att gnälla, tjata, gråta sig till saker. Har jag sagt nej så gäller det.
Detsamma gäller om jag har lovat något, då blir det så också. Vilket Mini ofta kommer tillbaka till. Jag tänker att det också ger en hel del trygghet. Han vet vad som gäller helt enkelt.

6. Nyfikenheten. Det är lätt att vara den där vuxna som ska ordna allt. Laga mat, städa, betala räkningar. Men åh, det är ljuvligt att hänga med i Minis nyfikenhet och värld. Och ärligt, att göra det gör också att jag fått lära mig att leva här och nu i mycket högre utsträckning. Något jag uppskattar enormt. Tack Mini!


Trots allt ovanstående är jag framförallt övertygad om att Mini är som han är helt av egen kraft. Min ljuvliga unge. 

tisdag 11 februari 2014

Självkänsla

Jag är som de flesta mammor antar jag. Jag oroar mig för Mini. En av de saker jag önskar skicka med honom ut i livet är en bra självkänsla. Hur säkerställer man det?

Men så ikväll. Vi pysslar inför kvällstunden i sängen. Jag röjer lite i köket och sjunger en tramssång vi hittat på vid ett annat tillfälle. Då gick den ut på att han skulle klä på sig sin pyjamas.
Texten på tramssången gick så här:

"Kära söta lilla Mini
Kan du inte klä av dig
och ta på dig pyjamas
så att vi kan gå och kraaamas"

Och så upprepas den i all evighet

Ikväll var det bara lek med ord, men så tog Mini över och sjöng så här:

"Söta kära lilla mamma (här svarar den andra "ja")
Vad jag tycker mycket om dig
Och så tycker jag jäääätte
myyyycket om mig"

Vi kan väl konstatera att han inte har så stora problem med självkänslan min kära son.

Pasta med pesto


Kvällsmat om Mini själv får välja

lördag 8 februari 2014

Allt är inte vad det ser ut att vara

Vi ligger i sängen och läser Ludde och alla djuren. När vi kommer till kråkan säger Mini:
"En fågel är en kråka", varpå jag lite korrigerande sa. 
"En kråka är en fågel"

Mini svarar: 
"Inte kråkan i näsan"

Mini - Mamma 1-0

måndag 3 februari 2014

Tiden och kärleken


Vänner, jag har alldeles för lite tid att blogga. Jag vet inte vad som hände. Inlägg efter inlägg susar förbi i mitt huvud. Julen, nyårsaftonen och hela januari. Jag hinner knappt med familj och flera av mina vänner undrar nog var jag blivit av.

Det är inte det att jag jobbar mer. Eller jo, det gör jag nog. Jobbet och livet i övrigt tar plötsligt lite mer tid. Men åh, jag njuter. Jag njuter av mitt jobb, som är roligt och utvecklande. Även om det också är frustrerande och irriterande.

Jag njuter av Mini, världens coolaste, mest underbara unge.

Jag njuter av att operationen jag gjorde i höstas lyckades och att jag nu försöker hitta tillbaka till en kropp där jag kan röra mig som folk igen. I helgen åkte jag t ex pulka. Det hade varit förknippat med ångest tidigare.

Jag njuter av M. Det är inte enkelt att ha en relation som småbarnsförälder. Kanske särskilt inte som ensamstående småbarnsförälder. Vi försöker hitta balansen i allt. Något som kräver mycket. Inget är självklart och att bli kär, låta någon ta plats, är jobbigt. Inte bara för mig.

Men så finns det magi i vår relation. Och då inte bara det där mellan honom och mig. För i vår relation finns det tre personer till. Därför är det så extra magiskt när vi umgås alla fem och det fungerar. Det är faktiskt de stunderna som är allra bäst. Tro det eller ej! Det stora i det lilla i en pulkabacke med bullar och varm choklad. Underbart.

Där befinner vi oss nu. Inte just i pulkabacken, men i det stora lilla. Jag älskar det.

Tänk att jag hittade en man som tycker om mig som jag är. Som tycker om Mini precis som han är. En man som är som bäst i långkalsonger tändandes en brasa. Avslappnad och glad. Med två flickor som accepterar och släpper in både mig och Mini. Med glädje.

Tillsammans har vi tre klocka vackra barn.

Tänk att jag vågar stå kvar trots att vi haft våra tuffa stunder. Trots att jag känt att livet skulle vara enklare utan. Men det handlar inte om att livet ska vara enkelt. Det handlar om att det ska vara värt det.

Och även om jag svårt försummar bloggen så är det värt det. Jag är lycklig.