måndag 30 juni 2014

Om en pappa

Pappadiskuasionen har gnagt i mig det sista. Mini säger att pappa är död på förskolan. Hittar på historier och fantiserar. På ett sätt har hela den där: "jag har ingen pappa"-grejen blivit stor, men jag har turen att inte vara ha ett barn som tänker, han går även att prata med. Ikväll kom samtalet upp igen och jag testade ett nytt koncept med Mini. Vi pratade om pappafrön, dr Sven och donatorn. Jag frågade helt enkelt rakt ut: "Mini, skulle det kännas bättre att istället för att säga att du inte har någon pappa, säga att min pappa är en donator?"

Och hela ungen blev så glad! "Jaaa mamma!"

Så pratade vi vidare om att vi aldrig kan träffa donatorn, men att utan honom hade jag aldrig fått just Mini. Jag fick googla fram bilder på Dr Sven och nu får jag nog maila dem och höra om vi kan komma på besök. Det var Minis bestämda önskan. 

Så idag har Mini fått en pappa på ett vis. En donator. Var ska dessa samtal sluta?

Genus

Mini är snart fyra år. Han har koll på det här med snopp och snippa. Hittills är han dock härligt befriad från de könsroller och förväntningar vi har på flickor och pojkar. Jag gör vad jag kan för att hålla dem från honom, utan att för den skull aktivt göra något för att pusha Mini att gilla det ena eller andra. Jag försöker hålla mig neutral, men som med allt annat med barn är det något jag lärt mig om mig själv, för jag märker vilka förväntningar hur programmerad jag är själv på flickigt och pojkigt.

Mini är rätt mycket ”pojke” enligt traditionerna/föreställningarna. Han är stor för sin ålder. Han är en fixare. Han älskar att bygga saker och bilar. Samtidigt leker han mycket rollspel. Mamma, pappa, barn och i de lekarna kan han ha vilken roll som helst. Inga problem med det.

Star Wars har varit stort hemma ett bra tag nu. Samtidigt så var kommentaren när jag köpte en svart hoodie med Darth Vader i fejknitar på magen: ”Åh mamma, GLITTER!” när den plockades upp ur påsen.

Bilden är fräckt lånad från internet

Glitter-Darth är nu favorittröjan, ihop med polis-t-shirten. I kombination med nagellacket. Rött och lila. Innan var det rosa. Rosa och lila är favoritfärgerna. Jag som satsade på rött och blått den här säsongen (läs: storleken på kläder). Inte för att det gör Mini något särskilt. Han klagar inte. MEN i fredags fick jag möjlighet att köpa nya gummistövlar till lilla bus. Jag kilade in på Stadium och där stod det gröna, svarta och rosa gummistövlar i Minis storlek. Personligen hade jag föredragit svarta eller möjligtvis gröna. Mammahjärtat plockade dock de rosa och besvikelsen hos Mini när han tittade ner i Stadiumkassen: ”Mamma, de är ju ORANGE” som snabbt vändes till ren lycka när de plockades upp och visade sig vara rosa. Ja, den lyckan gick ju inte att ta miste på.

En av lyckobilderna hamnade på Facebook och där fick jag snart kommentaren om det bra genustänket. Och ja, kanske är det ett bevis på det. Jag känner inte att jag har gått särskilt långt i det tänket, mer än en poäng som genuspedagogen på förskolan en gång sa:

”Det handlar om att varje barn ska få vara sig själv.”

Minis fötter!

Och Mini är sig själv i sina rosa gummistövlar. Han är sig själv i sitt avskavda nagellack, sin polis-t-shirt. Han är sig själv när han överlycklig med sina gummistövlar springer in på förskolan och visar sina bästa kompisar.

På det viset försöker jag vara en genustänkande mamma. Inte låta Mini vara något jag förväntar mig. Inte låta mina förprogrammerade könsrollsföreställningar eller andra föreställningar om vem han är/ska vara färga honom allt för mycket. Framförallt försöka se mitt barn för det han är och låta honom vara det. Utvecklas i det han är mest intresserad av för tillfället. Bli den bästa Mini han kan vara och inte traumatisera honom allt för mycket.

I det tänker jag låta honom vara så mycket ”pojke” han vill, samtidigt som han får vara traditionellt "flickig" i det han också vill. Inom ramarna för vad som är okej för mig. Idén han har om ett rosa rum med lila tak får han realisera i sitt eget hem en dag om han fortfarande vill ha det då.

Vad är genus för dig?

Fredspipa treårsstyle

Här på bilden ser ni ett typiskt Minibygge i Lego. Notera hjälmen, brandmanshjälmen, den är central i den här berättelsen.

Minis granne A är ett halvår yngre, men framförallt har hon en lillebror. Det gör att hon inte kan ha små-Lego. Därför är det lite av ett Eden för henne att komma hit och pyssla med Minis Lego. Oh, Ah, titta!! Säger A och konstaterar att hon hittat en dörr, en mc-hjälm, eller vad det nu kan vara hon lyckligt fiskar upp. 

Mini och A kommer för det mesta otroligt bra överens. De är en fröjd att se tillsammans. Men så en dag i vabandet hände något. A hade plockat upp en brandmanshjälm och till Minis STORA fasa kallat den för en keps. Stor dramatik utbröt och jag tog tillfället i akt att försöka få Mini att förstå att man inte gråter krokodiltårar och ylar som argument i allt. Huj uj. 

Då blev A ledsen och ville till pappa. Jag fick Mini att säga förlåt och sen följde jag med uppför trappan. 

Det där åt på Mini. Han ville göra det bra igen. Av As mamma fick jag veta att A skämdes för att hon inte gett sig på att det var en keps. Mini kom fram till att det ju kunde vara en keps lika gärna. 

Igår kom A ner. Legot åkte fram. Jag satte mig intill för att kolla att inte en ny konflikt blossar upp. A plockar upp en brandmanshjälm och säger:
"Titta Mini, en brandmanshjälm!"

"Men du A, det kan lika gärna va en keps."

Så fint. 

lördag 28 juni 2014

Snuva

Jag blir aldrig frisk. Lunginflammationen som gick över i snuva, som bara fortsätter och fortsätter. Buhu. 

Spenderat morgonen i sängen. Hör någon enstaka fågel utanför. En duva kurrar. Och så försiktigt knarret från parketten i hallen, en dörr öppnas. Ljudet av pottan som fylls på och sedan töms. Spolningen. 

Små steg i hallen, men dörren öppnas inte. Istället hör jag pyssel och gnolande från vardagsrummet. En lång stund. Jag filosoferar. Så hörs ett frågande: "mamma?"

Mini kommer insmygandes och vi myser en stund, sen kommer han in med en teckning. Till kompisen A. Han vill skriva hennes namn på. 

Vi hjälps åt, sedan smyger vi upp och lägger den i hennes brevlåda. 

Snuva eller inte. Sämre morgnar har jag haft. 

Nu är Mini hos A. Jag pysslar hemma. 

Ikväll kommer M. Men det är en helt annan historia, till ett helt annat inlägg. 

måndag 23 juni 2014

Observationer

"Titta mamma, håller man ambulansen så här blir det Glassbilens symbol!"


"Kolla vi har ett A på golvet!"


"Mamma, koalan har glasögon!!" (Ok, den fixade han själv.)


En vecka fylld av sånt prat. Och annat prat. Konstant. Imorgon är VABen slut. Det är både tråkigt. Och så skönt. Skönt. 


söndag 22 juni 2014

Mardröm

Ett ögonblicks verk. Vanligtvis ger jag stränga direkta order, men han var inte direkt nära, jag öppnade luckan och 225 heta grader trillade ut, dessutom med hjälp av varmluftsfläkten. 

Mini skrek och höll för ögonen. Jag släppte allt och bar in honom i badkaret, där jag satte vattenstrålen mot hans kind. Den går att ställa om till vanlig vattenkransstråle. Uppföljt av kallt baddande av kind. 

Han är helt ok, men oj vad jag blev rädd. Livrädd. Det blev Mini med. 

Att han sen valde att sova i sin pepparkakspyjamas, som den ugnsgräddade goding han är, ser jag bara som en ironisk treåringspik. 

Kärleken

Det låter som en klyscha. Särskilt efter en trött och lätt irriterad midsommardag, men jag visste inte att jag kunde älska som jag gör Mini. Och så den där känslan av att den ökar. Han växer och visar fler sidor av sin personlighet och jag smälter för alla. Klurig, rolig, smart, envis och känslig kille.

För ett tag sedan var vi hos proffsfotograf. Jag ser bilderna därifrån och dör nästan lite över hur fin han är. 


Eller bara den där känslan när jag böjer mig ner över hans sovande avslappnade kropp, drar in doften av hans hud och kysser hans runda, mjuka varma kind. 

lördag 21 juni 2014

Referensramar

I tröttmans tecken tittar vi på film. Plötsligt utbrister Mini:

"Titta mamma, den onda JULTOMTEN!"

torsdag 19 juni 2014

Dåligt föräldraskap på display

Mini led igårkväll. Han kom inte till ro och kunde sova. Ont ont gjorde att han vaknade från slummer ända fram till midnatt. 

Imorse vaknade han illgråtandes över att han inte kunde se. 

Så det blev samtal till vc och recept. Fick hjälp med barnpassning och med lång inköpslista inför helgen drog jag som en avlöning till Mobilia. 

In i rykande fläng på Apoteket. Bara för att mötas av scenen av en mamma som desperat försökte ge sin son Kåvepenin. Stackaren klöktes och kunde bara inte svälja det. Fattar inte grejen varför ET skulle ske inför öppen ridå där. Killen var 8 år typ. Han hade tårar i ögonen och jag med. Det blev min tur vid receptdisken. Bakom mig hörde jag henne håna honom. "Bara SVÄLJ då, det är inte så svårt!!!" "Men mamma jag KAN inte! Det GÅR INTE"

"Då åker jag och lämnar dig på sjukhuset"

Varpå lilla killen hulkande kastar sig på golvet. 

Jag känner hur vreden växer i mig. Samtidigt får jag beskedet att Minis medicin är slut. Hon ska kolla på deras andra apotek. 

Bakom mig försvinner scenen bort. 

Jag får reda på att medicinen är slut. Ö V E R A L L T och får stresspåslag. En annan kedja finns på samma köpcenter. Halvspringer ut ur Apoteket och möts av synen hur hon står bakom honom och tvångshåller för hans mun. Tårarna forsar nerför hans kinder. 

Mitt fokus var på Minis medicin. 

Men åh som jag slagit på mig mentalt hela kvällen för att jag inte ingrep. @%%#>$$>$$$%#

Förlåt lilla fina unge!
Förlåt skärrade urkorkade arga mamman. 

Aldrig mer ska jag låta såna kränkningar passera i min närvaro. Mitt fokus var på Mini, som sjuk och sliten var bortlämnad. Men jag borde ha tagit mig tiden att bryta deras urkassa spiral. Få henne att byta taktik. Ställa Dr Phil-frågan "how is this working for you?"

Jag får förlåta mig själv och hoppas att klumpen i magen försvinner snart. 

Minis medicin? Sista flaskan lokaliserades på ett apotek på andra sidan stan, medan jag desperat storhandlade på Ica. 

Det var rallykörning genom stan och sedan hem och nu snarkar Mini tryggt bredvid mig i sängen. Mitt medicinälskande prickiga älskade barn. 

Tips från coachen

Ni vet väl att det finns vaccin mot Vattkoppor? Om jag vetat vad jag vet nu hade jag inte tvekat att ge det till Mini. 

onsdag 18 juni 2014

Klen tröst

"Men mamma, jag är inte lika prickig som han på bilden!"


Vårt Midsommarfirande, som vi båda sett fram emot så mycket, blev inställt. Ett tag hoppades jag på att vi kunde boka om, men nej, så blev det inte. Campingen gick med på det, men inte alla andra. Den väntan på svar var mentalt dränerande. Mini storgråtandes över att inte få följa med. 

Och sen kom en klen tröst till mamman. Klen, men ändå väldigt bra. 


Klockan är midnatt och Mini kan inte sova. Imorgon ber jag om Tavegyl. Lilla älskling!


onsdag 11 juni 2014

Mini min Ferdinand


I förrgår morse var jag på utvecklingssamtal på förskolan. Mini blev förra året kvar på småbarnsavdelningen när större delen av hans kompisar hamnade på mellanavdelningen (på Minis förskola har de två småbarnsavdelningar, en mellanbarn och en avdelning för de som börjar skolan nästa år). Först var Mini besviken och även jag med det här upplägget, men i efterhand kan jag konstatera att det har varit bra för Mini. Nu har han fått vara stor ett år och jag ser skillnad i att han gärna tar hand om sina mindre vänner när de är på besök.

Det sköna under samtalet var hur uppenbart det är att Mini är älskad av sina pedagoger. A var uppenbart missnöjd med att inte få flytta med Mini upp på nya avdelningen (en av pedagogerna följer alltid med) och uttryckte sig så fint: “Jag har redan Mini-abstinens!”

Men nu är det dags. Det är bra, för hans utveckling är sådan att han behöver stimulansen från de större barnen. A berättade hur Mini gärna leker med de andra barnen, men pratar med pedagogerna. Hon berättade även hur skönt det var med Mini, för när de andra pojkarna i hans ålder plockar upp pinnar och leker svärd och slåss, då sätter sig Mini i sandlådan eller hittar på annat. Han vägrar slåss med andra ord.

Minis problem är dock tendensen att ta till tårar och skrika sig till att få som han vill. Han loser inte konflikter själv utan söker vuxnas stöd direkt. Jag försöker stävja det hemma, men det är lättare sagt än gjort. Förhoppningsvis blir det enklare när han kommer upp med de lite äldre barnen som det går att diskutera med.

I vilket fall är han en charmig, glad och rolig pojke. A konstaterade att även om han funderar en del över det där med att inte ha en pappa så har han många runt sig som älskar honom.
Och det stämmer så väl. Jag tror inte att Mini har träffat någon som inte älskar honom. Efter sommaren blir det ingen småbarnsavdelning mer. Mitt stora barn!

söndag 8 juni 2014

"Jag har ingen pappa…

…för han är död." Kläckte Mini ur sig vid gårdagens poolparty. Grannarna förstummade att han ens kan begreppet. 

Jag förstummad över att han säger en sådan sak efter all tid vi pratat om hur han kommit till. 

Ikväll frågade jsg honom om det och då kröp det fram att det var en kompis på förskolan som frågat om hans pappa flera gånger och tyckt att det var konstigt att Mini inte hade någon pappa. Då hade det blivit enklare för Mini att säga att hans pappa är död. 
Lilla hjärtat. 

Vi pratade om hur man kan svara. Så pratade vi om alla vi känner som inte heller har pappa. Så pratade vi om alla som älskar Mini. Till sist avslutade jag med att om det var jobbigt att svara på såna frågor, så är det okej att hämta en vuxen, älskade A. Så löser hon det. 

Mini verkade lättad. Älskade unge. Jag önskar att jag kunde ge dig allt. 

Men det här kan jag inte ge dig. 

lördag 7 juni 2014

Sova

Här ligger Mini och jag. Klockan är nio och Mini sover. Han kom insmygandes för någon timme sedan. Jag vaknade till och tänkte att nu var det morgon, men nope. Mini somnade som en stock. 

Det är knappt man kan nämna för andra småbarnsföräldrar hur den här ungen kan sova. 

Om ändå bara mamman kunde samma!


fredag 6 juni 2014

Lyx

Jag har lagt mig på balkongen för att ta igen mig. Mini tycker att vi ska leka med Duplo. 

"Vilken lyx för dig att få så mycket lego mamma!"


Jag vet inte riktigt om jag håller med. 

Logistikövning

År ut och år in, varje vecka, har Mini tålmodigt följt med mig ner i tvättstugan. På sistone har han fått stanna vaken i lägenheten, när allt är förberett och jag bara ska mata i tvättmaskinerna (dvs inte hänga tvätt). 

Igår hittade vi en lösning. 


onsdag 4 juni 2014

Färg

Mini får oftast bestämma kläder själv. Jag gillar färg och brukar lyckas få på honom färgstarka kläder. Det har jag fått många komplimanger för dessutom. Vissa dagar misslyckas jag helt dock. 


Liksom med själva stilen. Här är Minis egenkomponerade tisdagsoutfit 
Grå T-shirt med rosa tryck
Grå mjukisbyxor
Grå strumpor med Angry Birds, UTANPÅ mjukisbyxorna
Blå sandaler med öppen tå
Smalrandig solhatt (nej mamma, inte KEPSEN!)
Rosa nagellack

Min lilla Stig-Helmer!

Fast inte SÅ liten, för sommargarderoben är urvuxen. Igår spenderade vi pengar på en ny. Tyvärr inte särskilt färgglad. Vad hände med färger på killkläderna? 😟


Får fixa en till keps helt enkelt. En rosa/orange/lila. 


söndag 1 juni 2014

Kärlek

Det bäddas för gosedjuren för fullt här i min söndagsmorgonslata säng och jag tittar på min ljuvliga treåring och hur fantastisk han är. Älskade älskade unge!

Vad jag är lycklig som har dig.