onsdag 30 oktober 2013

Vardag


Nu har mormor åkt hem och vardagen knackar på ordentligt. I två dagar har jag nu lämnat Mini på förskolan och åkt till jobbet. Arla morgnar och sena kvällar. Mini surar över att inte få krypa upp i min säng och spela på iPaden på morgonkvisten. Ja, det surar egentligen jag också över.

Men vardagen med sina problem har också sin charm. Det är roligt att vara tillbaka på jobbet. Det är roligt att möta kollegor som tycker att det har varit förfärligt att jag har varit borta för det händer så lite när jag inte är här.

Och igår vid hämtningen var barnen inne, eftersom det var skitväder och Mini satt i soffan och blev läst för av en av praktikanterna. En invandrarkille, N. Han läste Alfons och jag slog mig ned bredvid dem, för jag ville inte förstöra stunden. N kämpade lite med orden, men tog sig igenom boken bra. Han satt med armen runt Mini och Mini var nöjd, det märktes.

Det är skönt som förälder att se att trots att Mini protesterar högljutt varje morgon att han inte vill till förskolan, så handlar det nog mest om morgontrötthet och önskan om att få skrota runt hemma, snarare än att han inte vill dit. För när jag väl hämtar vill han inte gå hem.

Efter att boken var färdigläst satt N, jag och Mini och pratade lite. Det märktes hur väl N tycker om Mini. ”Varför är du så gullig?” frågade N Mini varpå Mini klurade lite och svarade: ”För att du är här.”

Den här N har Mini pratat om hemma, men jag har inte haft någon riktig relation till honom. Knappt vetat vem han är. Nu har jag en upplevelse och en uppfattning. Som är positiv.

Vardagen knallar på och den är trots allt rätt skön.

tisdag 29 oktober 2013

Mmmalmö

Mini har börjat prata låtsasengelska. Det är roligt att höra honom leka med språket. "Yeah yeah" säger han. 

Men när jag frågar vilket språk han talar, svarar han treårstruligt: "SVONSKA!"


Det är i sanning svårt att ha tråkigt med den ungen. 

lördag 26 oktober 2013

Slå på stort

Det finns de som tycker att gårdagens tillslag på vantar till Mini var i underkant av firande. Som den rea- och kupongtant jag blivit med mödraskapet, köpte jag därför denna tekanna värd 800 kr för hela 440 kr idag. Åhléns kundklubb är helt enkelt bara den bästa. 


Säga vad man vill om mig, men jag vet allt hur man festar till det. 

fredag 25 oktober 2013

Oväntat

För att fira något jag inte kan berätta, och för att det var rea köpte jag de här till Mini idag. 

Ungen älskar stjärnor. Helt betagen. 
När han fick dem blev han så lycklig att han sa:
"Åh, mamma, vad du är SNÄLL. Tack!"

Och jag blev så paff över formuleringen att jag glömde stänga bildörren och tre grannar uppmärksammade mig på det. 

Så är det att bo i en liten förening och med en gullunge. 

tisdag 22 oktober 2013

På väg tillbaka

Nu börjar såren läka ordentligt. Smärtan är mindre när jag rör mig. En förkylning har slagit rot och gjort mig ännu mer stillsam, vilket säkert varit nyttigt. Min hjärna har också fått mer ro. Mamma och M har fått ta hand om mig. Och jag om dem. 

Mini njuter av att få vara hemma från förskolan. Vi njuter av Mini. 

Jag har tillförsikt. Livet är på väg tillbaka och det ser ljust ut, även om det är höst, dystert och regnar ute. 

Igår var jag på utflykt med M. Vi storhandlade. Han var mina händer och armar. Det låter kanske bisarrt, men det var en härlig stund på ICA Maxi. Framförallt bilturen dit och hem. Ensamma och vi kunde prata helt fritt om oss och känslor. 

Jag berättade om det som slagit mig. Att innan jag faktiskt släppte in någon (honom), så pratade vi teoretiskt om hur det skulle gå att släppa in en man i ens liv. Skulle han ha barn eller inte. Ålder på dem i så fall, etc etc. Jag har sett en nära väns ex bli en helt annan person mot hennes tidigare barn när de fick ett gemensamt. Så rädslan var egentligen stor.

Men när det kommer till M har det hela tiden varit så självklart. Det har fungerat så bra med Mini och med Ms två döttrar. Det fungerar så bra, att alla de där teorierna och tankarna innan fått sig en rejäl törn. 

Tänk om jag sorterat bort M pga hans ljuvliga flickor! Ibland ställer våra tänkande hjärnor till det för oss, när allt vi behöver är en välinkännande mage som kompass.  

fredag 18 oktober 2013

Fighterface

M kallar det för mitt fighterface. Det där när man biter ihop och kämpar vidare. Jag har tydligen en del av den varan. Vi skämtar om att han borde gästblogga om att dejta ett fighterface. I vissa lägen har han nött sig in till att få hjälpa till. Jag är så van vid att alltid få klara allting själv att jag faktiskt har svårt att låta andra få bidra. Det finns säkert en hel del av er som också är inbitna fighterfaces. Särskilt bland Femmismammorna kan jag tänka. 

Det är en tankeställare att få det presenterat för sig. Sitt fighterface och sitt kontrollbehov. Eller jag borde skriva JAG och MITT. Jag tror att jag är medveten om det och släpper garden, men oj något händer och så insåg jag att det jag släppt är ett lillfinger och övriga nio fingrar klämmer så att knogarna vitnar. 

Ibland rämnar fighterfacet av andra orsaker. Plötsligt blir det bara ohållbart. Jag har en teori, som jag tänkte kolla om ni känner igen. När det krisar så orkar fighterfacet i tre dagar. Så var det  t ex när Mini hade RS-virus och vi hamnade på Barninfektionsavdelningen. Dag tre orkade jag inte hålla ihop längre, utan grät floder med mitt syrgasgrimmade barn i famnen. Samma med babyblues, tredje dagen och störtfloden av rädslor och känslor. 

Idag är det tredje dagen efter min operation och alla rädslorna har legat på silverfat. Ute skiner höstsolen från en klarblå himmel, inne ligger fighterface under filten och har ont i huvudet av alla scenarios som paraderat förbi och alla rädslor och litenhet som kom i släptåg med dem. 

Garden är långt nere idag. Jag tror att jag t o m kanske har släppt efter på en tumme, eller tja, i alla fall ett ringfinger. 

Känner du igen dig?

Livets mysterier

Man vet att man antingen är sjukligt nyfiken, alternativt väldigt uttråkad om man som 42-åring (ja mer än en månad till faktiskt) spelar Toca Boca Tåg själv för att ta reda på vad som händer när vagnen är full av passagerare. 


Nu dör ni säkert av nyfikenhet. Jo, det finns fyra platser i vagnen. När tåget stannar för den femte passageraren skakar denne på huvudet och gör en uppgiven gest med armarna. Enda sättet är att låta någon av de andra gå av först. 

Så hade vi löst det livsmysteriet. 

Nu ska jag ansa ett snyggt skägg i Toca Boca Frisör...

torsdag 17 oktober 2013

Sprida budskapet

Igår när jag var tillbaka på KK för att bli utskriven och få träffa läkaren passade jag på att lämna en bibba Femmisbroschyrer. Nu var jag hög på ett och annat, men nog var åtminstone två av sköterskorna nyfikna på det här med donatorbarn och en av dem hade en väninna hon tyckte borde ge det en chans. 

Jag tycker att jag ändå rätt ofta hamnar i de här samtalen. Kanske är jag öppen och öppen om Minis tillkomst. Pratar ni andra ofta om donationsbarn och de här frågorna?

onsdag 16 oktober 2013

Dags att sova

Utskriven på riktigt efter återbesök idag. Kissa på beställning är inte alltid det lättaste, men till slut gick det. Och så en bra stund med läkaren som opererade mig. Gud så skönt att få veta allt. Få ställa alla frågor och så få svar. Det är en sak att googla och läsa, en annan sak att prata ansikte mot ansikte med en specialist. Som dessutom opererat på just mig. 

Samtidigt undrar jag, vill inte alla veta? Tekniken, hur funkar det? Var sitter ärren, hur långa är de? Vad är mina chanser att bli bra? Vad kan jag göra för att göra det optimalt? Om det inte fungerar, vad händer då? Hur länge håller det? 

Allt det där fick jag svar på och det var ljuvligt. Vill verkligen inte alla veta? Funderar på att göra iordning en trycksak, bara ett original, och ge dem som exempel på hur det skulle kunna se ut. 

Så fick jag veta en sak till. Jag frågade varför just jag drabbats och hon hade en lång utläggning om hur muskler fungerar och nervpåverkan till musklerna. När jag berättade om min förlossning som slutade med sugklocka i ansiktsbjudning slog hon ut med händerna och sa, "där har du svaret. Det går inte att föda barn med större påverkan på bäckenbotten än det. För musklerna handlar det om millimetrar i det läget."

Men VARFÖR har ingen sagt det tidigare? Morr...
Är jag verkligen så ensam om kunskapstörst? Jag kan bara inte tro det. 

Och barnmorskans kommentar: "du fick iaf en vaginal förlossning" My ass. 

Om ett par veckor kan jag svara på om operationen lyckats. Än så länge lovande, men jag måste läka i lugn och ro först. 

Kan inte sova II

Operationen gick bra. M skjutsade dit mig på morgonen. Bara att gå in i den där byggnaden får hela mitt inre att gå i baklås. Kom in på avdelningen och jag fick vänta 2,5 h innan jag fick gå in på operationssalen. Efter någon timma fick jag träffa läkaren, som berättade motstridiga uppgifter mot det jag hade fått hemskickat! När jag ifrågasatte det så sa hon att informationen jag fått var över ett år för gammal. Men ÅH hur svårt ska det vara att byta ut ett papper i ett utskick? På eftermiddagen kom de med ett nyare papper till mig med SAMMA information. Hå hå ja ja. 

Efter 2 h fick jag lugnande. Upplevde inte att de hade förståelse för mina specifika behov. Och trots att jag utförligt beskrivit mina magproblem fick jag berätta om dem för varje personal i sig, inklusive läkaren, som trodde att jag hade magkatarr (!!).

Narkosläkaren och sköterskan var underbara. Trots, eller kanske för att, jag grät mig genom narkosen. 

Vaknade med vansinniga magsmärtor. Och det var först när de såg det som de engagerade sig i mina speciella behov. Fast som vanligt var det ingen som hörde att problemet är magsyran i tarmen och inte gallgångskramper. Varför deras utbud av smärtlindring var väldigt begränsad. Jag fick dock bröd och mjölk mot magsmärtan, vilket hjälpte ihop med höjd sänggavel. 

När magen släppt hade jag fortfarande ont av själva operationen. Och fick smärtlindring mot det, som däckade mig totalt. Så skönt. Jag sov/slumrade i över två timmar och hallucinerade/drömde att M satt och höll min hand. 

Sedan var det daga att prestera för att få bli helt utskriven. Det gick sämre. Fick begränsat med tid, kände mig stressad, fast jag inte borde, och lyckades inte. Så jobbigt nog måste jag tillbaka imorgon. När jag fick veta det och förutsättningarna bröt jag ihop. Ensam kvar av patienterna. Nu frågades det om min historia och jag fick tårsammanbitet berätta alltihop. Det är alltid lustigt när jag kommit en bit in i förlossningsberättelsen och den som lyssnar reagerar med "jamen då förstår jag att du haft det tufft" och jag bara hunnit börja berätta. Hur blev det så här? Jag som alltid varit stark, frisk, pigg. Det är så jobbigt att plötsligt ha en massa bagage, smärtor och krämpor resten av livet. Att behöva medicinera och förklara sig. Och samtidigt i allt det försöka acceptera, förlåta och bara få komma vidare. 

"Du måste anmäla", var deras respons, men med allt som hänt har preskriptionstiden gått ut och ärligt talat, hur skulle jag orkat med det?

Hemskjutsad av M. Mat av mamma och somnade tillsammans med Mini. Älskade unge kom fram och sa: "Mamma vad jag har saknat dig" sedan var han så fin mot mig. 

Och just det; den där fina, kärleksfulla, lyckliga pojken. Han gör livet rätt uthärdligt trots allt.

Tack för era kommentarer och omtänksamhet. De värmer mycket. 

tisdag 15 oktober 2013

Att inte kunna sova

Idag är det dags. Operation. Jag var vaken sent igår för att äta lite så sent det bara gick. Sedan vaknade jag tidigt och kan bara inte somna om. Jag oroar mig, fast jag inte borde. Samtidigt är jag arg. Arg på kommentarer att jag ska vara glad att jag får operationen, när det är fel att jag ens behöver den. Arg för att jag måste fasta, när jag vet att jag får galet ont i magen av det. Arg för att det enbart erbjuds två mackor efter uppvak och den totala oförståelse jag mött över mitt behov av mer och mer riktig mat än det. Särskilt om jag måste ligga ner. 

Arg för att jag öht inte får ta emot besök under dagen, trots att jag bestämt mig för att sluta vara fighterface och ta emot hjälp när den erbjuds. Och arg över att jag, istället för att få träffa en läkare och verkligen prata innan, fick ägna en timme åt att fylla i en enkät online. Arg över att när jag igår äntligen fick prata med dem möttes av total nonchalans över mina speciella behov och att de inte alls verkar ha noterat att jag är traumatiserad av ett besök just dit där jag ska idag. 

Så nu ligger jag här i sängen. Magen gör redan ont och jag kommer att få äta något tidigast om 6,5 timma. Jag fattar inte hur det ska gå till. Har packat med mig extra kex och bananer och överväger att hälla mjölk i en termos. Jag hopas att jag blir sövd, för då slipper jag känna smärtan från magen. 

Jag oroar mig dessutom över att operationen ska misslyckas. Det är väldigt liten risk, men faktiskt ännu lägre att galloperationen skulle ge mig magsmärtor resten av livet. 

Sedan är jag också arg på mig själv över att jag inte bara kan uppskatta att möjligheten finns och att jag får den. 

15 minuter kvar tills klockan ringer. Jag tänker vända mig om och vara lite arg på andra sidan nu tills dess. 

fredag 11 oktober 2013

Tandläkaren II

Mini var fantastisk hos tandläkaren igår. Jag är så stolt! Han svarade på alla frågorna själv (rätt dessutom). Klättrade upp i stolen själv. Gapade stort och var allmänt charmig. 

Inga problem mer än att det är dags att fasa ut nappen. Något vi redan jobbar på. 

Underbara unge!

Då läser jag hellre om virus



Den där konkreta men ändå diffusa hotbilden. Så mycket hellre jag läser om virus och löss på förskolan. 

torsdag 10 oktober 2013

Tandläkaren

Idag har vi sovmorgon. Föräldraledigt och tandläkarbesök står på agendan. Minis första riktiga! Jag har förberett honom på att han måste gapa. Berättar om hur allt kommer att gå till och när vi kommer till gapa-delen så gapar Mini stort och rejält. Det är bara att hoppas att han gör det på plats också. 

onsdag 9 oktober 2013

Tredje steget


För tre år sedan gick jag igenom en förlossning som blev onödigt tuff och som satte spår hos mig jag helst hade varit utan. Som att jag fick PTSD, vilket upptäcktes först 1,5 år senare. 1,5 år som ett känslomässigt kylskåp mot omvärlden. Människor runt mig som tycker att de borde upptäckt det är förundrade över att de inte märkte något, men är man bra på att gå in i sin bubbla och hålla fasaden är det nog inte så enkelt. Orsaken att jag gick in i det där rummet mentalt är nog i mångt och mycket att jag hela tiden möttes av attityden att ja ja, SÅ farligt var det väl inte. Alternativt att jag aldrig kunde berätta hela min historia. Hur skulle jag kunna? Här satt någon och berättade antingen om sin fantastiska förlossning, alternativt om hur tuffa sex timmar hon haft. Det är inte så att man gärna berättar om sina 60 h i delvis förtvivlan eller om hur tiden på BB upplevdes som ett övergrepp. För det var faktiskt så.

Men jag fick hjälp. Den skönaste stunden i det var när jag berättade för min psykolog om förlossningen och hon faktiskt grät under min berättelse. Hon var den första som bara lyssnade och visade empati. Det låter kanske hårt mot andra som frågat och lyssnat, men det var vad som krävdes för att jag skulle orka berätta hela.

Det var också en förutsättning för att jag 1,5 år senare skulle kunna gå igenom den gallstensoperation som ledde till mina fantastiska helvetiska magsmärtor. Ur askan i elden? Ja, lite så kanske. Jag har varit rent utmattad i mina försök att få hjälp. Alla som hör blir arga och kommer med ena och andra idén om angreppsätt. Men när man redan testat alla och inte fått respons. Blir bemött med ”det är inget fel”, ”operationen var helt lyckad” när man bara vill ha hjälp att kunna leva normalt igen. Det är som att köra huvudet i en vägg.

Vi kan väl konstatera att vården har förlorat mitt förtroende. Trots att det finns ljusglimtar, som den läkare som själv målade upp min teori på ett papper och som gav mig medicin som faktiskt hjälpte. En lösning jag själv försökt kommunicera utan att uppenbarligen lyckas. ”Operationen är lyckad”.

Men min tillvaro var allt annat än det. Och det är svårt att förmedla det. Det var en av de saker som varit bra med att träffa M. För en gångs skull någon som faktiskt upplever det på ett närmare håll. Han reagerade med ilska och frustration och det var det som fick mig att söka vården en gång till. Den gången som skulle hjälpa.

Men så är det den där sista grejen. Den jag inte skrivit öppet om här, för även om det är vanligt och jag VET att det beror på att förlossningen agerade fel, så känns det ändå jobbigt att prata om. Under de här åren har jag blivit mer och mer öppen. Jag har valsat runt ett par varv i vården om det här också.

Ni minns kanske att jag krystade i någon timma där mot en full urinblåsa? Efter förlossningen blev jag inkontinent. Det syns inte på mig. Ni kommer inte att känna lukten om ni kommer nära mig (tack gode gud för Tena!). Men det begränsar mig mer än jag velat erkänna. Jag kan t ex inte gå i en trappa utan att det läcker. Jag kan inte hoppa, inte dansa, inte springa eller ens gå med lite snabbare steg. Hosta och förkylning känns nästan kränkande.

Jag har gått hos sjukgymnast och urolog. Jag har investerat i apparater som skulle hjälpa mig. Jag har fått mediciner utskrivna. Under hela tiden har jag sagt att det inte hjälper. För vad hjälper knipövningar när man inte har kontakt med de musklerna längre? Ändå ska det valsas till utmattning hos varje instans.

Att gå till stranden, en av de saker jag älskar mest, är förenat med ångest. För det är inte som att jag säger till vännerna, eller familjen att nja, det är lite jobbigt att ta en promenad i vattenbrynet i bikinin. Jag kan inte kasta boll med mitt barn på stranden. För jag kommer att kissa på mig om jag gör det.
 
Eller den där blicken när mina kollegor tycker att jag är en slappis som tar hissen.

Jag har hatat varenda minut av det.

På tisdag ska jag få hjälp. En hjälp jag först inte ville ha av panisk skräck efter mina två förra möten med vården. Just nu jobbar jag hårt med de verktyg jag fick av psykologen. Mindfulness och förtroende. Inse att de jag möter nu är inte del av allt det där som fått mig att må dåligt och att deras agenda inte är att göra mig illa, utan snarare tvärtom.

Det är svårt ska ni veta. För samtidigt som jag längtar efter att få mitt liv tillbaka och är stolt över att jag har kommit så långt som jag har gjort så är jag livrädd. Vilka komplikationer har de glömt att berätta för mig? Nu kommer jag att få lära känna mitt underliv igen. Vad händer om operationen misslyckas?

Samtidigt, försöka att inte tänka så. Ha målbilden klar. Jag ska kunna springa och sparka boll med Mini. På riktigt. Jag vill kunna dansa. Dansa en hel natt. Utan att vara begränsad.

Och ja, emellanåt faller jag ner i självömkan och rädsla. Samtidigt är jag fullt medveten om att jag är lyckligt lottad. Det finns de som har det sju resor värre.

Nu har jag i alla fall nått steg tre i min trestegsraket att komma tillbaka. Håll tummarna för mig på tisdag.

tisdag 8 oktober 2013

Tack Jessica

Jag har känt mig oinspirerad och tidspressad. Inte haft tiden att lägga på att formulera mig här och mycket på jobbet och i andra privata eller semi-privata sammanhang.

Det skulle vara fel att säga att jag har dåligt samvete över bloggen, men aaargh... jag hatar att låta saker glida iväg. Jag skriver här av tre huvudanledningar:
  1. Att dokumentera mitt liv med Mini
  2. Att hitta jämlikar, få råd och stöd 
  3. Att inspirera andra som kanske är ute på samma resa
Därför är kommentarer som Jessicas extra välkomna:
"Tack för din blogg, tack för att du skriver så ärligt om att vara en ensamstående mamma. Hittade bloggen för lite mer en 1 vecka sedan och har sträckt läst ifrån början. Jag önskar mig en egen mirakel bebis från Danmark, men har just nu inte ekonomisk möjlighet att åka. Men drömmer, längtar och planerar inför framtiden. Tack för du delar med dig av din vardag, en vardag med barn som jag snart hoppas får dela."
Tack Jessica. Jag hoppas att du snart får möjligheten. Då kommer jag att sitta här och hålla tummarna tills de blir blå för dig!

måndag 7 oktober 2013

Totalt oinspirerat, men ändå...

I helgen har Minis två kusiner varit här och åh vad han har haft det bra. Skrattat, varit med dem, busat, gosat. Den där totala lyckan. När det lyser ur ögonen och skrattet porlar.

Samtidigt har vi trappat ner nappen rejält. I lördags innebar det att Mini somnade mitt i ett ord, för när nappen inte fyller munnen är det prat som bor där. Bla bla bla bla blzzzzzzzz

Igår var det stört omöjligt för honom att somna. En minut med napp så sov ungen och jag kunde pilla ut den igen.

Jag har varit sjuk hela helgen och är hemma idag. Snart är det dags att åka och hämta min lille buslus. Ser fram emot det efter en dag i soffan.

torsdag 3 oktober 2013

Disclaimers

Skrev jag det där mysinlägget i morse? Verkligen?!

Sedan dess har Mini varit en förhalande liten pina och jag en frustrerad slemsnorhostande mamma. Aaaaaaargh

Middagen beståendes av makaroner, som åts styckvis. Ett evigt ylande i sängen efter att g släckt lampan när han inte ville göra det själv. 

Och den där "men herregud hur svårt kan det vara?!"-känslan när ungen sitter med en mugg vatten i sängen och säger "den vill också titta ner i muggen" drar upp ärmen på pyjamasen och låter underarmen "titta" ner i muggen. 

Giv-mig-styrka

Transformation

Jag hatar egentligen att skriva det, men vid nattningen igår blev det så uppenbart. Våra nattningen har utvecklats till dagens roligaste och bästa stund. Ofta ligger vi och skrattar tillsammans i sängen. Busgosar. Pratar och Mini filosoferar. Den där härliga stunden sätter spår även i annat. Väckningarna är inte lika betungande och den där generella nej-attityden har slipats av. Vi har det bra. Minis och min bubbla är tillbaka och i den var det som det blev uppenbart. Mini somnade med sina händer smekandes mig igår. Och när han somnat tittade jag på de där händerna som fortfarande är lite bebisknubbiga, kinderna som släta vetebullar med ögonfransar som solfjädrar mot dem och insåg att innan jag faktiskt blev mamma förstod jag inte att kärlek kunde kännas så här. Att moderskärleken skulle vara SÅ stark och på vilket sätt. 

Det var också då det slog mig, att barnlängtan är ett annat uttryck för den kärleken. Den där otroligt starka driften, som får oss att gå genom stålbad för att få våra efterlängtade små. Där vi är beredda att lägga så mycket av oss själva, vår tid, energi och inte minst ekonomi. Sorgen och hoppet. 

Och kanske är det ett sätt att få dem att förstå, de som aldrig vandrat där. Ta all din föräldrakärlek och gör den till sorg och kris. 

Och åh, nu har jag flera sorger och kriser runt mig som håller på att förvandlas till föräldrakärlek. Jag önskar bara att det var fler. Mer kärlek helt enkelt!