Men besöket har ett mörkt moln över sig. Min svåger har bestämt sig för att lämna min syster. Efter 28 år tillsammans. Han har varit som en bror till mig. Vi är alla chockade. Livet tar märkliga vägar.
Det kan kännas så onödigt, men man kan inte tvinga någon att älska och känner han så, så är det ju så.
Det är i såna här lägen familjen är så bra. Allt småtjafs är borta och vi bara finns där.
P hamnar i skymundan dock stackaren. Längtar efter honom, samtidigt som jag har ett stort behov av ensamhet. Livet är konstigt. Föränderligt. Men också fint.
Åh, glädje och sorg går liksom hand i hand emellanåt...
SvaraRadera