Sitter med en klump i halsen och ler fånigt. I helgen bröt jag ihop över glaset med vin när jag satt och pratade med mina vänner och vi kom in på barnlängtan... Det var natten till min födelsedag och jag kände hur jag bara blir äldre och äldre och längtan starkare och starkare. Vi pratade om vilka val jag har och jag kom fram till att det där med insemination som jag funderat fram och tillbaks över de senaste åren, men aldrig helt på riktigt? Om ett år gör jag det om inte någon man dykt upp i mitt liv. Känns väldigt bra att ha tagit det beslutet, men också skitläskigt! Mina föräldrar bor långt bort och jag nosar över om jag verkligen kommer att klara det. En del vänner har sagt att de kommer att finnas där men jag vet ju att jag kommer att få klara det mesta själv... Därför blev jag så himla glad när jag hittade din blogg. Har nu i kväll suttit och läst igenom en stor del av din graviditet, om de första månaderna, om när mini var drygt ett år och nu hur det var innan jul... Så himla fint att få ta del av det!
Åh, det är precis därför jag bloggar. Vad fint att kunna ge dig en bild och visa en väg att gå. Mina föräldrar och familj bor också långt borta och trots det har det fungerat över förväntan väl. Det är fel att inte säga att det inte är tungt emellanåt, men så värt det.
Jag tycker att du ska ta en funderare till över tiden. Nu vet jag inte hur gammal du är, men varför vänta ett år? Det är det enda jag ångrar i den här processen nämligen. Att jag inte började tidigare.
Fortsätt läsa, så ska jag fortsätta skriva. Kram Mamma Vilja
Ja det känns väldigt bra att läsa, även om folk säger att det kommer gå bra och att man klarar det man vill så vill jag läsa om exakt hur det är!
Jag fyllde 31 nu i helgen, men går en utbildning (100 %) utanför mitt jobb (60 %) nu. Färdig till sommaren och då börjar jag jobba heltid, känner att jag vill jobba heltid ett tag så jag kan tjäna ihop en del pengar, och verkligen tänka över det ordentligt. Tänkte även ta ett sista "krafttag" med dejtingen i höst och se om jag kan hitta någon när jag inte är lika upptagen som jag varit under dessa tre år jag pluggat, och dessutom inte känner samma stress med att hitta den perfekta "pappan" nu när jag har en plan b. Känns som en plan jag känner mig trygg i.
Sitter med en klump i halsen och ler fånigt. I helgen bröt jag ihop över glaset med vin när jag satt och pratade med mina vänner och vi kom in på barnlängtan... Det var natten till min födelsedag och jag kände hur jag bara blir äldre och äldre och längtan starkare och starkare. Vi pratade om vilka val jag har och jag kom fram till att det där med insemination som jag funderat fram och tillbaks över de senaste åren, men aldrig helt på riktigt? Om ett år gör jag det om inte någon man dykt upp i mitt liv. Känns väldigt bra att ha tagit det beslutet, men också skitläskigt! Mina föräldrar bor långt bort och jag nosar över om jag verkligen kommer att klara det. En del vänner har sagt att de kommer att finnas där men jag vet ju att jag kommer att få klara det mesta själv... Därför blev jag så himla glad när jag hittade din blogg. Har nu i kväll suttit och läst igenom en stor del av din graviditet, om de första månaderna, om när mini var drygt ett år och nu hur det var innan jul... Så himla fint att få ta del av det!
SvaraRaderaÅh, det är precis därför jag bloggar. Vad fint att kunna ge dig en bild och visa en väg att gå.
RaderaMina föräldrar och familj bor också långt borta och trots det har det fungerat över förväntan väl. Det är fel att inte säga att det inte är tungt emellanåt, men så värt det.
Jag tycker att du ska ta en funderare till över tiden. Nu vet jag inte hur gammal du är, men varför vänta ett år? Det är det enda jag ångrar i den här processen nämligen. Att jag inte började tidigare.
Fortsätt läsa, så ska jag fortsätta skriva.
Kram
Mamma Vilja
Ja det känns väldigt bra att läsa, även om folk säger att det kommer gå bra och att man klarar det man vill så vill jag läsa om exakt hur det är!
RaderaJag fyllde 31 nu i helgen, men går en utbildning (100 %) utanför mitt jobb (60 %) nu. Färdig till sommaren och då börjar jag jobba heltid, känner att jag vill jobba heltid ett tag så jag kan tjäna ihop en del pengar, och verkligen tänka över det ordentligt. Tänkte även ta ett sista "krafttag" med dejtingen i höst och se om jag kan hitta någon när jag inte är lika upptagen som jag varit under dessa tre år jag pluggat, och dessutom inte känner samma stress med att hitta den perfekta "pappan" nu när jag har en plan b. Känns som en plan jag känner mig trygg i.
Det ska jag, och tack igen!
Kram C
Bara barnet ju! 😃
RaderaStudier och jobb först är en bra prioritering. Heja dig!
Haha skönt att få lite perspektiv på det, har velat ha barn så länge att det inte känns så.. :)
Radera