tisdag 20 oktober 2015

Vuxenpoäng

Senaste åren har jag verkligen njutit. Den här bloggen är full av njutning av Mini och mitt liv. Mamma till världens bästa unge. Karriär. Vänner. Stapplande försök till kärlek.
Samtidigt har de här åren också varit en del av de jobbigaste åren i mitt liv.
Förlossningsskador. PTSD. Kolik. Urinläckage. TVT. Gallsten. Magsårsattacker deluxe. Hårt arbete. Tinnitus. Svek.

Den där perioden efter gallstensoperationen, när PTSDn skulle terapeutas. Jag var i så fruktansvärt dåligt skick. Terapeuten berättade sista gången att hon var allvarligt oroad för mig efter första. Känslan när det släppte. När den där kupan av avstånd från allt som var utanför mig och Mini lyfte. När jag kunde se andra människor i ögonen och ta in. Ja verkligen ta in att de fanns. Våga vara sårbar. Och så Os självmord, som i all chock fick mig att förstå vad det var jag egentligen ville. Eller våga uttrycka det och våga satsa på det.

Och så M. Med sina issues, men också sin humor och glimt. Men issues, som till slut fick allt att gå i stöpet. Bara för att öppna nästa dörr. Dörren till P. P som jag dumpade innan jag träffat, men som min systerdotter fick mig att ta en promenad tillsammans med. P som är som en fast punkt medan jag själv slirar runt som en kulspetspenna runt omkring. P som jag kan ligga naken intill och prata i timmar med. P som älskar Mini. Och hur Mini älskar P. "Du är min låtsaspappa P!"

Saken är den att jag har kämpat emot. Jag har testat. Jag har sprungit med sjumilakliv rakt in i min grotta och vänt mig om för att slåss med en P som jag förväntat mig skulle sprungit efter. Men P parkerade snällt på ett ställe och tänkte att hon kommer väl tillbaka om hon verkligen vill. Och nog gjorde jag det.

P som skrattar åt mig med kärlek. Med mig med humor. Tillsammans med mig åt Minis alla krumbukter. Gråter när han är ledsen och vars rygg jag kan kura ihop mig mot och bara känna mig trygg när jag vaknar om natten. P som också haft barnlängtan så att det gör ont, men inte har någon livmoder och kan åka över sundet. Vi är fullständigt olika och ändå likadana.

Senaste tiden har vi tittat på hus. Först lite på skämt. Sedan mer på allvar. Så hade vi ett lånelöfte. Idag har vi träffat familjejurist. Vi har pratat samboavtal, testamenten, äktenskap och adoption.

Sedan åt vi lunch och gick åt var sitt håll. Och när jag promenerade åt mitt håll kom jag på mig själv med att nästan spricka. För utan att jag riktigt vet hur det gick till, samtidigt som jag kämpade mig igenom varenda sekund av det, så är jag plötsligt där. Bredvid mig finns en man som älskar mig, som jag älskar och i vårt liv finns min Mini, som på ett sätt är Ps Mini också. För det har Mini själv valt. Det är så fint att se deras relation växa och att få ge P möjligheten till relationen med Mini, vice versa och hur de förvaltar det.

Jag kan bara inte förstå att jag faktiskt tog mig hit. Tack älskade terapeut som fick mig att formulera vad jag verkligen ville och släppa garden. Tack Mini som fick mig att ändra hela mitt synsätt på världen.
Tack P för att du älskar mig utan att ändra mig. För att du är du. För att du är min.



5 kommentarer:

  1. Oj wow, fin-tårar på bussen. Så underbart för er alla tre. Win/win/win!

    SvaraRadera
  2. Underbart! Jag blir helt tårögd. Härligt för er allihopa, hela familjen.

    SvaraRadera
  3. Wao! Så härligt, så underbart!

    SvaraRadera
  4. Så fantastiskt, alldeles underbart!

    SvaraRadera