tisdag 27 december 2011

Farmor

I min mammas vävrum ligger en underbar färgglad trasmatta. Jag älskar färgkombinationerna i den. Klara färger, men ändå sammansatta i harmoniska kombinationer.

Den är vävd av min farmor, en kvinna jag aldrig träffat. Dels för att jag är sladdbarn till två sladdbarn, men främst för att hon lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Min farmor tillhörde en generation som väntade med att skaffa barn, men av helt andra orsaker än min. De väntade helt enkelt ut depressionen på 20-talet innan familjen kunde bildas med någorlunda ekonomisk stabilitet.

Hon fick tre barn och när min pappa var 6 år förlorade hon farfar i halsböld. En sjukdom vi lätt botar med antibiotika idag. Efter det fick hon försörja dem själv. Min farfars släkt tyckte att farfar gift ner sig och hjälpte knappt till.

När min pappa var tonåring förlorade han även farmor.

Trots att jag aldrig träffat min farmor har hon alltid stått mig nära. Jag bär t ex alltid hennes vigselring.

Igår berättade min pappa en historia som fick hjärtat att flytta ännu närmare henne. I släkten fanns en familj som inte hade det bra och när de kom i klammeri med det sociala tog farmor och farfar hand om deras yngste son. Han var som barn i huset under en längre tid. Pappa berättade med skratt i rösten om det lilla barnet och hans egenheter. För att sedan med sorg i rösten berätta om hur han tvingades lämna familjen och hans tragiska livsöde efter det. Han berättade också om hur otroligt smärtsamt det varit för farmor.

Älskade farmor och dumma samhälle som redan på 30-talet uppenbarligen såg till genetiskt ursprung snarare än till var barn faktiskt har det bäst.

1 kommentar:

  1. Konstigt att det sociala inte lärt sig sedan dess kan man tycka......

    SvaraRadera