I måndags var vi på jourvårdcentralen. Mini hostade så att han kräktes och vi fick hjälp. Hurra.
Igårkväll var vi på barnakuten. Efter läggning så andades Mini otroligt tungt och snabbt. Konsultation med grannen som är läkare. Inhalation och räkna andetag och sedan en rekommendation: åk till akuten och få honom kollad.
Så vi drog dit. Mini helt exalterad. Konsten på vägen in till nya akuten spännande. Att åka bil på "natten". Träffa människor. Få GLASS. Nya leksaker.
Han fick ny medicin och konstaterat "genomförkyld och slemmig". Charmade brallorna av läkaren som glatt konstaterade att det här var bästa patienten ikväll. Glad, rolig, samarbetsvillig. Mini säger inte pip när man sticker honom. Visar glatt lejongapet och hjälper gärna till att lyssna på hjärta och lungor.
så när det var dags att åka hem fick personalen höra ett vrål: "NEEEEEEEEEEEEJ MAMMA INTE HEEEEEEEEM!"
För vår hemmiljö är så fruktansvärd. Eller hur?!
Skönt i alla fall att få hjälp och veta att min oro var grundad, men att det inte var farligt. Ikväll har det slutat bättre. Tack och lov! En Mini som fick svårt att sova av medicinen, men ändå. Ingen feber och andningen lätt och ledig. Som det ska vara.
Nu vill jag slippa vårdcentraler och barnakuten på ett tag tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar