Hela sommaren har jag jobbat, kanske inte så hårt men ändå, med att Mini ska komma på det här med hur kul det är med bollar. Utan någon som helst respons. Alltså vi pratar om att en kompis kastade en boll till Mini och han reagerade överhuvudtaget inte. Inte ens en ansats att försöka fånga den. Den landade på hans mage och rullade ner på marken och Mini tittade knappt på den. Sämre än Minis mors bollintresse med andra ord.
Igår tog M med sig mig och Mini ut till parken med en boll. M sparkar runt lite med bollen. Mini skrattar så att det porlar av förtjustning och dribblar sen runt med bollen som om han inte gjort annat i sitt liv. Vid sidan av står mamman med hakan vid knäskålarna.
Naturbegåvning eller bara igång med att bli omtyckt och charma järnet? Strunt samma, för resultatet var att han dribblade som att han aldrig gjort annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar