onsdag 13 november 2013

Trotset

Mini är tre år gammal.

Mini är tre år gammal och vet vad han vill. Och det han vill är alltid det jag INTE vill. Eller tvärtom. Han vet att han INTE vill det jag vill.

Exempel. Mini vill INTE äta mat när jag har lagat och dukat fram.
Förr kärleksbombade jag bort sånt här beteende, men det funkar inte i det här läget. Jag ger Mini oftast två val och håller rätt hårt fast vid dem. Jag bekräftar att han är arg och vill annat. Jag kärleksbombar när det finns utrymme.

Och så andas jag. Herregud som jag andas.

Exempel. Mini vill INTE gå till förskolan. Han vaknar i princip med de orden. Imorse blev det totalt kaos av det, för jag får inte lyfta Mini. Vilket jag skulle behöva göra när han springer och gömmer sig. Nej, då blir det diskussioner och dividerande. Lockande och pockande och de situationerna eskalerar snart till ett fullödigt gråt och skrikkaos. Trots att jag kör all pedagogik och tålamod jag har. Och det är inte lite.

Och jag andas. Herregud som jag andas.

Det är så trist. Förskolan bekräftar mig och säger "Du har ett viljestarkt barn, vi märker också av det."
Mamma skrattar och säger "Ja, nu får du det du själv gav i den åldern"

Men jag undrar. Hur gör ni andra i trotskaoset? Eller utvecklingssprången. Eller vilket som nu är det politiskt korrekta uttrycket för att barnet nästan utan undantag alltid vill annat än du själv? Och visar det. Med råge.

Hjälp!

4 kommentarer:

  1. Jag vet inte om det är tröst just nu men…
    Så där var mina barn också i den åldern. Rent ut sagt för jä…liga ibland. Bråk om allt. Nu som tonåringar, två av tre har ju nästan passerat tonåren, så har de varit de lugnaste tonåringar man kan tänka sig. Inga smällar i dörrar, inget skrik, inte en massa testande av gränser.
    Jag tror fortfarande på att varje barn har en bestämd mängd trots. En del släpper ut den i 3-årsåldern och kanske 6-årsåldern, andra släpper ut det i tonåren. Mina släppte ut sin trots vid tre och sex år och jag tror faktiskt jag föredrar det i alla fall. Därmed inte sagt att det är roligt med de där morgnarna när allt går fel och man bär in en skrikande unge på dagis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill tro på din teori, men mina föräldrar skrattar sådär... Igen för gammal ost och jag var inte en enkel tonåring. Alls.

      Radera
  2. Kan trösta med att vi har det likadant här hemma med L 3 år. Det var skönt för mig att läsa ditt inlägg för det är precis som här hemma. Jag får jaga häcken av mig för att klä på L, han tycker att det är kul tills han märker att jag blir arg. Ändå ålar han sig ur famnen på mig när kläderna ska på. Slänger av sig kläderna medan jag klär på mig.

    Vi får hoppas att det går över snart;-))

    Kram!!

    SvaraRadera