När jag var
föräldraledig hände något. Ni som läst här länge vet att jag hamnade i PTSD och
elände efter förlossningen, men jag tror inte att det var det som påverkade
mig, utan snarare att jag hade en föreställning som förstärktes av att gå hemma
med en liten bebis.
Jag trodde helt
enkelt att jag var över på arbetsmarknaden. Vem skulle vilja anställa en
ensamstående mamma? Dessutom försvann allt mitt förtroende för min kapacitet.
Jag trodde inte att jag kunde något. En god vän till mig (som brukar läsa här)
fick ett skrattanfall när hon hörde det. ”Du är den mest kompetenta människa
jag känner och så känner DU så?!!!” (tack för det, det hjälpte mig mycket då).
Mitt yrke är
konsult. För min arbetsgivare är jag värdefull per debiterbar timma och hur
attraktiv jag är för uppdragsgivarna. Tufft. Extra tufft när man tar alla
VAB-dagarna själv.
Jag kom tillbaka
till jobbet och de hade anställt två personer för att ta mina gamla kunder.
Aaargh… det stärkte mig inte. Vad skulle jag göra nu?
Men så fick jag
ett uppdrag hos en annan kund. Ett uppdrag där jag var inkallad som expert och
så kändes det lite bättre. Efter det fick jag nuvarande uppdrag och här kan jag
jobba som om dygnet har 48 h så det är inga problem längre, mer än att jag har
för mycket på mitt bord.
Samtidigt har jag
alltid lite dåligt samvete, för när jag är på jobbet, ja då är jag verkligen
här, men kl 16 kör jag hem till Mini och efter det så gör jag i princip väldigt
lite jobbrelaterat. Det ska jämföras med mina 50-60 h/vecka jag jobbade innan.
Å andra sidan är
det sällan jag slackar på jobbet nu. Med andra ord så funkar det och jag
hittade mig tillrätta i min situation.
Så åt jag en
lunch med någon som ifrågasatte om jag är på rätt plats. Vi åt en lunch till
och plötsligt så presenterades alternativ. Ett möte bokas. Ett möte till. En
lunch. Diskussioner. SWOT-analyser.
Och diskussioner
med människor som säger sig tro på mig.
En coach som
guidar.
I måndags sa jag
upp mig från mitt jobb. Det jobb jag haft i snart 8 år (det är en eon av tid
för mig). I februari börjar jag på en ny arbetsplats. En plats där det finns en
tydlig väg och riktning för mig. Där jag får vara med och påverka.
Från en satellit
till att vara med och styra. Och det med helt öppna kort om min livssituation.
Hade ni frågat
mig för två år sedan när jag stapplande tog mig tillbaka till arbetslivet hade
jag sagt att aldrig…
Men jo, nu är det
så. Här har ni en frivilligt ensamstående mamma med en karriär och det känns bara så bra!
Men grattis! Och vilken inspiration för mig som precis ska ge mig ut på precis den resa du genomfört... Att hitta ett jobb som funkar för mig, L och arbetsgivaren...
SvaraRaderaHurra, hurra för dig!
Tack och vad bra att kunna inspirera!
RaderaHeja heja! Stor-gillar!!
SvaraRaderaWow, massor med grattis.
SvaraRaderaDin kompetens lyser igenom i dina texter, klok och påläst!
Rodnar lite. Tack!
RaderaÅh vad roligt! Stort, stort grattis! Jag önskar att jag också kunde hitta min väg och ha självförtroende nog lite mer än bara ibland, det är så lätt att tappa när man är arbetssökande och kör huvudet i väggen nästan jämt. Du ÄR en inspiration!
SvaraRaderaGe inte upp! Då hittar du säkert din väg
RaderaGrattis och så spännande!
SvaraRaderaTack och ja, jag kommer att få lämna bekvämlighetszonen rejält
RaderaWohooo!! Grattis :)
SvaraRaderaKramar
JVJK
Jippo!
RaderaTack
Wow, jättegrattis!
SvaraRaderaDet finns ett arbetsliv även efter barnafödandet och jag tror att många fler arbetsgivare än man tror är öppna för olika lösningar som passar med privatlivet. När jag sökte nytt jobb (som ingenjör) för två år sedan så ville jag jobba lite mindre än heltid i några år till, trots att barnen börjar bli stora. Det var ingen av de jag pratade med som såg något problem med det. Jag fick flera av jobben jag sökte och på alla de ställena hade jag ställt frågan och fått ok. (Naturligtvis inte första frågan jag ställde, men ändå innan allt var klart.)
Lycka till på nya jobbet!
Woho! Du är så himla cool! Och uppenbarligen sjukt bra!
SvaraRaderaGrattis och lycka till!