Varning för gnäll

Har ni såna där dagar när ni undrar vad som hände? Jag har en idag, det är fruktansvärt jobbigt. Jag är obekväm med allt. Jobbet känns inte bra. Att bo i Malmö. Kroppen känns fet. Huvudet tungt. Vännerna för långt borta och barnet för treårigsmotigt.

Idag skulle jag helst av allt bara få försvinna in i en stor famn en stund. Men var är den? Vissa dagar undrar jag vad som hände med min stora kärlek? Den där jag fantiserade om som tonåring (och ja sedan dess). Känner mig tom, trött, ledsen och omotiverad. Kan vi bara få dra täcket över huvudet och försvinna?

Är det omöjligt att älska mig? Jag vet att jag har många vänner som faktiskt gör det. Men den där specielle. Den där som jag ska planera och leva mitt liv med. Var f-n är han då? Va? Och varför måste jag alltid vara så stark och klara allt själv? Jag är så trött på det.

Och kom nu inte och säg att jag inte har försökt. Det har jag. Jag har varit aktiv på dejtingmarknaden i decennier nu. Jag försöker att inte förställa mig. Vara ärlig, öppen. Jag träffar än den ena än den andra och de har alla sina historier, sina bagage och det slutar alltid lika. Jag kliver ur min bekvämlighetszon gör mig sårbar och ändå fungerar det inte.

Kvar står jag. Ofta ratad. Jäkligt trist känsla.

Det är inte så att jag magiskt förväntar mig att bli hel och lycklig av att det finns en man i mitt liv. Jag VET att det inte är så det fungerar.

Jag längtar oavsett. Jag längtar efter att få bråka, gnälla, bli sams och bara vara sedd. Berörd.

Vad är det som är så svårt?