torsdag 22 maj 2014

Ilsk och sjuk Mamma Vilja

Jag blir sjukare och sjukare. Öronen ringer, lungan värker, kinderna är feberrosiga.

Idag hörde jag en diskussion med KD om singelinsemination i Sverige. KD-människan pratade om TRAUMAT med att inte veta vem som är ens far. Eller att ha en far. I andra diskussioner tas det upp hur märkligt det är att man i det här fallet säger att pappan är överflödig, medan man i andra (föräldraförsäkring t ex) säger att det är störtviktigt att föräldrarna delar lika.

Men ursäkta mig. Mini och alla hans donatorbarnsvänner vet EXAKT hur de har kommit till. Det vet de sedan innan de kan minnas. Visst har vi pratat mycket om det här här hemma och visst har Mini pratat om att han också vill ha en pappa. Men han har faktiskt pratat mer om att han vill ha en storasyster. Och jag hoppas innerligt och tror att den dag Mini är vuxen och han får välja på att ha vuxit upp med EN kärleksfull engagerad förälder eller inte alls finnas till, svarar att "min barndom var fantastisk". Det är i alla fall det jag försöker ge honom. En fantastisk barndom och möjligheten att få växa upp och utvecklas till det bästa han kan vara.

Det finns INGEN som träffar Mini som skulle använda ordet TRAUMATISERAD om honom. Ingen.
Det kan jag också lugnt påstå att ingen av de andra Femmisbarn jag har träffat heller är. Det är ett gäng trygga, sociala, glada ungar. 

Att dela föräldraförsäkringen 50/50 är väl ett ypperligt sätt att låta båda föräldrarna, i de fall där det nu finns två föräldrar, lära känna och ta ansvar för sitt barn. Uppenbarligen är det inte alla som är så intresserade av det. Jag kan erkänna att jag tyckte att det lät skönt att vara hemma ett helt år med Mini, men ärligt kan jag säga att det inte var helt enkelt. Mot slutet var jag rätt uttråkad och mitt självförtroende var i botten när jag skulle tillbaka till arbetslivet. Det är faktiskt en viktig politisk fråga att se till att kvinnor inte blir hemma i den fällan för länge. Sorry. Så är det bara. Jag har levt det, det var inte bra och jag tror inte att det är bra att vara i den där bebisbubblan för länge för någon.

Och kom inte dragande med det där med anknytningen. Minis och mitt band är starkare än starkast. Jisses. Men jag kan inte påstå att det är mindre starkt sedan han började på förskolan. Det hade säkert inte varit mindre starkt med en närvarande pappa heller. Skillnaden hade legat i att jag inte hade haft hela ansvaret 24/7. Att jag kunde gått ut och druckit öl med mina vänner lite oftare, tränat eller något annat helt barnbefriat. Ja, emellanåt behöver även en mamma det. Även om är helt frivilligt ensamstående.

Sen läste jag ett annat bottennapp också. "Varför adopterar inte ensamstående då om de får? Varför är det så viktigt med ett biologiskt barn?"

För en del kanske det är det. För andra inte. Precis som med barnlösa föräldrar i relationer. MEN man ska också veta hur hemult mycket svårare och dyrare det är att adoptera som ensamstående. Att utbudet är sjukt begränsat. Tyvärr. Och tyvärr erbjuds ensamstående ofta att adoptera äldre barn eller barn med handikapp. Det är inte enkelt att vara en ensamstående förälder. Det blir inte enklare med ett handikappat eller ett äldre adopterat barn med anknytningsproblem.

Så kom igen nu. Släpp moralpaniken och drömmen om den perfekta kärnfamiljen. Den finns inte. Eller jo det gör den väl, men inte alls i den utsträckning man kunde tro.

Jag säger välkommen till den som tvivlar på min och Minis familjeform. Om du röstar på KD eller SD eller är politiker, debattör i de här frågorna. Du är välkommen hit till oss på middag en kväll.

Du kommer att få träffa en trygg, självständig, smart, social och rolig unge, med en förvisso just nu rätt lungsjuk, rabiat, men väldigt kärleksfull och förhoppningsvis klok mamma.

Efter det kan du få berätta för mig hur traumatiserad Mini är och sedan varför han inte borde få ha blivit till.

Varsågod.

12 kommentarer:

  1. Jag blir så ARG över den här diskussionen, den är enkelspårig och korkad...

    Suck.

    Och Mini är tvärbäst!

    Kram o krya

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och tack. Ja visst blir man förbannad? Mest blir jag arg över trångsyntheten. Gah...

      Radera
  2. Hear hear! Jag tar och delar rakt av hos knas och kalas!

    SvaraRadera
  3. Ock krya på dej förstås!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Mår faktiskt bättre idag. Halleluja!!

      Radera
  4. Trauma och trauma, det tror jag inte ett dugg på. Jag tror att det faktum att det inte finns en pappa (eller annan partner) är jobbigast för dig som får ta hela ansvaret, inte för Mini som alltid får känna sig välkommen och älskad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och tack för omtanken om mig.

      Radera
  5. Så himla bra skrivet!!! Tummen upp för dig! Och mig...;)

    Kraaaaaaaaam!!

    SvaraRadera