söndag 19 oktober 2014

Kärlek

På Familjejympans fria lek springer Mini runt och jagar en boll bubblandes av skratt, så att andra vänder sig och skrattar också. Han är så stolt över att sitta framåtvänd i baksätet. Lyckan när han tar på sig kläder han valt själv. Fascinationen över kroppen och hur allt hänger ihop. Hans sätt att formulera sig. Att laga frukost SJÄLV till sin mamma. Hur ögonen liksom tänds när han hittat ett nytt sammanhang. 

Så stor, men samtidigt när han somnat från TVn i soffan på lördagskvällen och hela kroppen är avslappnad. Kinden som bullar ut mellan handen och munnen. Den mjuka lilla bulliga hulldubbelhakan. Då är han fortfarande min bebis och jag bara måste gosa lite extra med honom. Lukta i håret och i nacken. 

Som jag älskar den ungen. Ibland bara svämmar det över. 

Han är det bästa jag gjort och har. Tänk om jag inte vågat!

Tack kära donator. Tack Danmark. Tack Femmis. Tack P. 

Utan er ingen Mini och inte all den här lyckan och kärleken.

2 kommentarer:

  1. Otroligt modigt att våga ta steget helt själv (säkert med en massa stöd, men ändå själv)! Jag tyckte det var läskigt att ta beslutet att skaffa barn, trots att vi var två. Däremot har jag inte ångrat beslutet en enda sekund.

    SvaraRadera
  2. Den där översvämmande kärleken känner jag igen. Det är underbart! Tänk att älska någon så mycket?! Ibland blir jag nästan skrämd av de känslorna... Men jag håller fullständig med dig: det är det bästa beslut jag någonsin har gjort! Och Klara är det bästa jag någonsin har gjort! ❤️

    Kraaaam

    SvaraRadera