tisdag 21 juni 2011

Baksidan av utvecklingsmyntet

Idag har Mini charmat till sig saker. Inte av sin mamma utan på bilverkstan. En nalle och en fotboll. Inte såna där billiga freebes heller, utan fina saker.

Fast mammans nota hamnade på 4500 kr så det var han värd.

Utvecklingssprånget sätter sina spår här hemma. Mini har svårt att komma till ro och sova. På dagtid när lurarna ska tas, men framförallt på kvällen. Kroppen vill bara göra allt det där nya han har lärt sig och han sätter sig upp, snurrar runt i famnen på mig.
Och så när han väl ligger i sängen så vaknar han och skriker eller skriker i sömnen flera timmar efter att han lagts sovande i sängen. Jag hittar honom överallt i sängen utom där jag har lagt honom. På tvären över fotänden. Upp och ner. Fötterna ut genom spjälorna.

Lilla Bus. Fast lika orolig som han är är han ännu gladare emellanåt. Han skrattar åt allt möjligt. Högt. Det är så underbart att höra. Se stoltheten lysa i hans ögon när han klarat något, eller när jag uppmuntrar honom och han kan. Eller hur lycklig han är när han får se ett gosedjur. Nallen idag, när jag tog upp den i bilen och gav honom så sken hela ungen upp. Leker jag att nallen pratar och hoppar så kvittrar Mini lyckligt och ögonen lyser. Det är obetalbart.

Bredvid honom i sängen ligger kaninen han fått av mormor. Han älskar den där kaninen. Nattsköterskan på sjukhuset blev kär i Mini för att han låg och kramade sin kanin varje gång hon kom in. Det är så sött. Trygghet. Mitt i all utveckling.

1 kommentar: