söndag 10 februari 2013

Hatkärlek

Så drog vi till jourvårdcentralen och det nya systemet med tidsbokning var underbart. Nästan ingen väntetid alls, vilket ju är bra när man har en antagligen idiotsmittande 2,5-åring som helst av allt vill leka med alla leksakerna och åka i rutschkanan.

Nåväl, snart blev det vår tur och in kommer läkaren. Samma läkare som jag skällde ut sist jag var där (med rätta ska jag säga). Vi kan väl säga så här, han ryggade lite när han såg mig. Först tänkte jag "shit, nu kommer jag få det tufft", men åh vilken underbar man! Han var ljuvlig med Mini som ÄLSKADE doktorn (han blev helt till sig när jag sa att vi skulle åka och träffa doktorn). Som han gapade, som han fnissade när det killade i näsan när läkaren tittade där. Han vred snällt på huvudet så att läkaren kom åt öronen. Drog upp tröjan över magen så läkaren kunde lyssna på hjärta och lungor. Svarade tydligt på alla frågor och log däremellan.

Sedan var det dags för provtagning. Stick i fingret på labbet hos Stina. Mini gick själv in. Höll snällt fram ett finger, blev stucken utan att säga ett smack utan frågade istället nyfiket vad det var för rött. Stina var förundrad över hur lugn och cool han var. Han belönades såklart rikligen med ett klistermärke som han valde själv. Lille Skutt blev det.

Ut i väntrummet med de sååå lockande leksakerna igen. Men vi hann inte ens sätta oss förrän läkaren kom och ropade på oss. Så fick vi gå in till läkarens kontor. Och väl där inne var Mini storögd och jag såg i blicken på läkaren att han inte kunde låta bli. Mini åkte upp i hans knä och där satt de och pratade, läkaren pratade ömsom med mig och ömsom med Mini och jag tror jag blev kär i den där mannen i det ögonblicket. Han som varit symbolen för icke-empatisk dum läkare för mig senaste halvåret.

Slutsats, eländig förkylning och Mollipect på recept. Mini har varit piggare i eftermiddag. Somnade som en stock, men hostar och gråter och gråter och hostar sig genom sömnen. Lilla hjärtat.

5 kommentarer:

  1. Åh det är ju tillfällena ibland, situationen, dagsformen. Såna läkare som har samma dagsform jämt, jag tror de alltid är stela och kyliga. Vad fint att mini fick ett bra bemötande! Och skutt-plåster!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var fint att se människan bakom. Känslor. Och så slog det mig att det är så man skulle kunna få mig på fall på riktigt, genom att bara vara sådär fantastisk med Mini.

      Allt annat är otänkbart.

      Radera
  2. Men eller hur! Jag skulle aldrig, aldrig kunna ens data nån som inte gillar mitt barn, det är ju ett otänkbart scenario.

    SvaraRadera
  3. Hoppas han friskar på sig lite kvickt nu då!

    SvaraRadera
  4. Vad skönt med ett så fint bemötande. Och vad skönt att se att vissa människor har mer än en sida, ibland kan man ju liksom undra hur dom är funtade när man råkar råkar stöta på den mindre roliga sidan.

    Hoppas Mini kryar på sig snabbt nu!

    SvaraRadera