tisdag 12 februari 2013

Njutning

Det här inlägget kommer kanske att kännas bisarrt för somliga av er, men inne på min sjunde dag isolerad som mänsklig snuttefilt är det något jag har gått och funderat på. Ni som läser här regelbundet vet att jag verkligen njuter av min tillvaro med Mini. Ibland är det som att jag bara inte kan dricka mig otörstig på honom och allt han har tillfört mitt liv. Hela den här bloggen är en hyllning till honom.

Att få bli Minis mamma är i särklass det bästa som har hänt mig.

Inga oklarheter i det. Men det som är så slående är hur binärt livet är. Innan Mini hade jag all tid i världen till mig själv. Fråga mig inte vad jag gjorde med den. Jobbade mycket minns jag. Nu har jag knappt någon. Jag hinner inte simma (som jag läääängtar efter), kvälls- eller morgonpromenad är uteslutet. Jag hinner inte riktigt. Mitt vardagsliv går ut på att pressa in så många jobbtimmar jag kan och däremellan pendlar jag med bil. Lunchen intas på 30 minuter ur låda och jag saknar att kunna vara social, ha tid för en långlunch, gå en promenad och låta tankarna löpa.

All köpt egentid är stressande i sig. Oavsett om det är med pengar eller goda vänners vilja. När jag är utanför min normala tillvaro försöker jag njuta av det till fullo.

Så vad vill jag ha sagt? Jo, att innan Mini förstod jag inte riktigt vad jag hade att njuta av. Det gör jag nu och jag önskar att jag kunde resa tillbaka till den där barnlöshetsolyckliga tjejen och viska: Njut av allt bra du har!

För jag förstod inte bättre då. Det gör jag nu och njuter.

Njuter du?

10 kommentarer:

  1. Jaaa... ibland njuter jag lite komprimerat.
    För den där tiden med långluncher och promenader kommer tillbaka fortare än man anar. Den äldsta dottern får jag tjata hem med löfte om mammas mat så jag njuter av tonåringen och 2-åringen samtidigt som jag nästan kan se dem växa ur boet...

    Mini har världens klokaste mamma!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, njuta komprimerat låter klokt det också!

      Radera
  2. Känner igen varenda ord du skriver men känner samtidigt att jag gjorde det bästa jag kunde av det jag hade då. Jag minns så väl vad ledsen och provocerad jag blev av vänner med barn som sa åt mig att njuta för sen finns inte tid till det. Jag kunde ta sovmorgon ofta och gå och träna när jag ville men ändå fanns alltid den där sorgen där. Den där svarta tunga klumpen av meningslöshet, att jag inte kunde påverka mitt eget liv i den riktning jag ville. Tack och lov vände mycket av det när jag fann Femmis och alla som kände likadant som mig :)
    Nu när jag har familj så kan jag koppla av och njuta eftersom jag lever det liv jag vill även om tiden (nästan aldrig) räcker till och stunderna utanför familjelivet är få.
    Ser både fram emot och förfasas över att allt kommer ändra sig så fort lilla livet börjar skolan och vill sova hos kompisar mm :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var aldrig någon som sa så till mig, men jag minns att jag kände att det var så meningslöst allting. Med facit i hand och med den erfarenhet jag har nu, skulle jag vilja resa tillbaka, göra en handpåläggning och föra över kunskapen, bara för att få mig att verkligen förstå och NJUTA istället för att känna tomhet och meningslöshet.

      Och ja, jag förfasas och längtar också efter ett det ska sovas över och sånt!

      Radera
  3. Huvudet på spiken! Njuter av ungarna men önskar mer tid att vara Karin och inte mamma! Men å andra sidan är minstingen snart ett så det är inte sååå många år till man kan lämna dem nån halvtimma iaf... Fast då kommer jag ju sakna treåringen som kryper upp i famnen och vill ha kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, visst är det underbart. Den där "Mamma, jag vill sitta i ditt knääää"

      Radera
    2. Japp, då ersätts hjärtat med en blöt pöl...

      Radera
  4. Otroligt träffande och bra skrivet. Precis sådär känner jag och ja jag funderar ofta på vad i helskotta jag gjorde med min egentid innan barnen. Om man visste då vad man vet idag.

    SvaraRadera