onsdag 20 mars 2013

Uppe vid ytan

Det har varit en intensiv period vilket har yttrat sig i att det har varit helt tyst här på bloggen. Nu är jag tillbaka. Det händer massor med spännande och roliga saker för mig jobbmässigt just nu. Håll tummarna för mig!

I mitt huvud har jag skrivit blogginlägg efter blogginlägg, men tyvärr så har de ju stannat där och just nu minns jag inte ett enda. Därför plockar jag upp punktlistan ur förra inlägget och utvecklar vad som hänt.

Hur Mamma Vilja hanterade magnetröntgen
Jag minns inte vad jag berättat för er och inte, men oavsett så är det så att jag för ungefär ett år sedan konstaterades lida av PTSD efter min förlossning. Det uppdagades efter att jag fick en panikattack på MAS inför min operation.

Fördelen med PTSD var att det inte påverkade min relation till Mini, men däremot min relation till vården. Så snart jag varit i kontakt med dem (utom min fantastiska vårdcentral) så har min hjärna reagerat som att de är fienden som vill ta livet av mig. Helt ologiskt, men tänk er att under den stressen behöva genomgå en operation. Efter operationen har jag fått djävulusiska problem med min mage och efter ett ÅR av stök och undersökningar och kamp för att bli trodd, så fick jag en magnetröntgenremiss.

För två veckor sedan var det dags. Jag har följt med en god vän på magnetröntgen tidigare så jag visste ju ungefär vad det gick ut på och dessutom har jag gått i terapi för PTSD så jag hade ett gäng redskap att plocka fram när det var dags.

Så utan den erbjudna lugnande medicinen klädde jag om till den blå rocken, kände mig tre centimeter hög och lät mig rullas in i det lilla röret inuti den gigantiska magnetröntgenapparaten. Det tog 30 minuter ungefär och förstå att det gick hur bra som helst. Förutom att jag ville klappa till en av sköterskorna (vilket jag såklart inte gjorde).

Efteråt hade jag någon timma innan det var dags att hämta Mini, jag hade planerat ett och annat för den där timmen, men jag körde raka vägen hem och la mig i sängen. Det var lite spänningar som släppte där.

Än så länge har jag inte fått något svar. Förträngning av det sker med sådan finess att ni inte anar.

När Mini fick ögoninflammation och Mamma Vilja ett psykiskt sammanbrott
Förra helgen, inför veckan som var så intensiv att det var löjligt, vaknade Mini på lördagen med svullna kletiga ögon. Jag försökte ignorera. Tänka att det var en tillfällighet. Nej nej, Mini kan inte vara sjuk IGEN.

Söndagen kom och Mini var sämre. Jag hade pratat med föräldrarna på lördagen. På söndagen pratade jag igen med mamma, som liksom svävade lite om att hon kanske kunde ta sig ner till eftermiddagen på tisdagen. Alldeles för sent ur mitt jobbperspektiv. Så jag fick panik. ONT i magen av alla möjliga och omöjliga anledningar. Ett tråkigt besök på en jourvårdcentral.

Så när mamma och syster räknat ut hur mamma kunde komma ner redan på söndag kväll bröt jag ihop lite av tacksamhet. Det har varit fantastiskt att ha henne på plats.

Mammor är bäst helt enkelt.

När Mini har kompisar på besök och de är helt bedårande
Vi har äntligen börjat umgås mer på kvällstid med vänner och lördagkvällen innan mamma kom, hade vi E och T på besök. T är några månader äldre än Mini och herregud så roligt de hade de där två. Ljuvligt för mammasjälarna att se och dessutom trevligt med vettigt vuxensällskap. 

Återbesöket
Som jag skrev tidigare har jag gått i terapi för PTSD efter min förlossning. Om ni läser om PTSD under länken kan jag berätta att jag hade alla symptomen som finns i den listan. Varför jag fick det? Min förlossning var extrem på ganska många sätt och vis, men jag har alltid sagt att det värsta var de där timmarna när jag var övertygad om att Mini var död eller allvarligt skadad. Det pågick många saker i mitt huvud då och barnmorskan var förvånad när hon hörde det, för hon hade inte alls uppfattat mig som orolig. Det här har jag diskuterat med min psykolog och hon har konstaterat att jag har reagerat helt friskt på hela förloppet. Mitt agerande under de där timmarna var inte underliga. Inte heller min reaktion på förlossningen. Det är t o m sunt att jag har utvecklat sjukdomen (hur dumt det nu än låter).

Mitt i alla de där symptomen på sjukdomen så hände det en massa andra jobbiga saker i mitt liv. En del av dem har jag kunnat skriva om här. Andra har jag inte kunnat berätta om för er.

Vi kan i alla fall konstatera att 2012 inte har varit ett helande år ur omgivningsaspekten.

Men jag har fått prata och agera utifrån mina perspektiv. Fått hjälp att hantera mina tankar, min omgivning och hitta tillbaka till en plattform som är jag. På ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är så tacksam återigen för min underbara vårdcentral och den personal som finns där.

För tre månader sedan avslutades den aktiva behandlingen och i förra veckan hade jag det återbesök man har efter 3 månader för att se om jag fortfarande mår bra. Jag konstaterade att jag hittat tillbaka till en trygghet och stabil grund under fötterna igen. Det känns som att någon har lyft på locket och jag kan nu le och skratta med hela själen igen. Nu tycker jag på riktigt att omgiviningen är vacker och spelar inte bara mitt gamla jag. Jag har heller inte domedagstankarna som följt mig. Känslan av att inte ha fast mark under fötterna är borta.

Det är underbart.

Om det finns någon där ute som känner igen sig i min beskrivning. Som känner igen sig i listan över symptom. Det finns hjälp att få. Tveka inte. Be om den. Och tills du får den, får du en stor varm kram från mig. 

7 kommentarer:

  1. åååå kram till dig... jag skriver ofta kommentarer till idg för jag beundrar din ork att se och fokusera på Mini medans du har otroligt ont och så många andra jobbiga saker som rusar runt i ditt liv (och då visste jag ju inte om PTSD).

    MEN på nåt sätt är det svårt att få kommentarerna att komma upp på - det blir fel på inloggningar, bara förhandsgranskning men inte klart och ... ja jag vet inte. kramar från mig iallafall - och respekt och beundran!!!

    SvaraRadera
  2. Tack, åh tack! Mina ögon blev t o m lite simmiga av den kommentaren.
    Jag hatar att behöva vara så här stark hela tiden. Samtidigt upplever jag att det har lättat nu och att jag kan ta livet mer som en lek. Dessutom vill jag passa på att ge en eloge tillbaka. Ensamstående tvåbarnsmamma och chef. Pust! Blir matt bara av tanken. ;)

    Jag har samma problem som du, men på andra bloggar, att kommentera. Det är irriterande. På Boxare på Smällen har jag aldrig fått igenom en enda kommentar.

    Nåväl, kramar tillbaka!

    SvaraRadera
  3. Stora stora kramen!
    Tänker ofta att jag ska skriva kommentarer men det blir inte av alla gånger. Saknar dina inlägg när jag inte hört något på ett tag, din kärlek till Mini är sååå smittsam och du uttrycker dig på ett underbart sätt. Okomplicerat och rakt fram :)
    Respekt!!

    Problem med kommentarer beror ibland på bloglovin'"baren" i överkant, om man använder den funktionen.

    SvaraRadera
  4. Åhh du har haft en hel del att stå i och att reda ut. Skönt att du har en bra vårdcentral, vänner och inte minst mamma. Föräldrar är underbara att ha (och de gillar att behövas).
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Nämen usch och fy, din stackare! Skönt att läsa att du är på banan igen - och mer därtill! :)

    SvaraRadera
  6. Såg dig på mötet i lördags men fick aldrig tillfälle att komma fram och säga hej, det gick undan! Vill bara säga att du är grym och din blogg likaså! Vi får prata mer nästa år i Göteborg ;)

    SvaraRadera
  7. Wow. Du har verkligen kämpat! Skönt att du fått så bra hjälp från flera håll.

    SvaraRadera