Igår kröp det fram att Ma på förskolan visat någon apa som sjunger ABC-sången på iPaden. Eftersom t o m förskolepersonalen tröttnat på tjatet är det ingen risk att Mini någonsin behöver se discoapan igen.
Samma tjat upplever jag med såna där bilar som står på typ Ica maxi. Man stoppar i en peng och så guppar de runt en stund. Mini vill absolut inte ens gå nära dem. Vet han att vi ska dit eller till Kronprinsen där det också står en bil så TJATAR han om att inte åka. Det lustiga med det är att jag aldrig stoppat i ett mynt. Jag vet att mormor gjorde det en ggn för väldigt länge sedan.
För mig är det såklart helt ok att han är rädd. Eller inte ok, jag vill att han ska vara trygg, men det jag inte förstår är varför och proportionen på rädslan.
Någon som känner igen fenomenet tjat om rädslor?
Det är säkert olika för olika barn. För min unge tror jag att i de där lägena vill hon bearbeta rädslan samt få bekräftat att hon inte ska bli tvingad. Typ att jag upprepar 'du vill inte åka den, och det behöver du inte'. 'Det är inte farligt, men du blev lite rädd ändå. Det är ok'. Jag tänker att trygg är att våga vara rädd och stå för det inför sig själv och andra. Det är modigt att göra något man är rädd för. Inte särskilt svårt om man är orädd.
SvaraRadera