Det är sen helgmorgon. Vi har sovit i varsin säng, som alltid, men tidigare imorse kom du in till mig, la dig tillrätta på min arm, gosade in dig och somnade om. Så nu låg jag där, med min sovande son på armen och handen når precis ner till rumpan. Jag känner dina mjuka fötter mot mina knän.
Och häpnar. När blev du så stor? Hur kunde det gå så fort?
Jag minns en annan morgon när du var riktigt liten, hur jag i samma säng försökte inpränta känslan av dig. Ditt huvud litet i mitt armveck, din rumpa i min hand och dina då smala ben.
Doften.
Och så borrar jag in näsan i ditt hår och andas.
Snart kommer du att vakna och ta dagen med storm. Som vanligt. Men i den här stunden är du bara min och jag gör vad jag kan för att minnas den.
Snart nog kommer du att vara längre än jag. Himla med ögonen och aldrig lägga dig tillrätta på min arm. Du kommer att komma i målbrottet, få skäggväxt och gå ut ur skolan. Då ska jag förhoppningsvis minnas den här stunden.
Och många många fler.
Hoppas, hoppas verkligen att du minns alla goa stunder. Jag tänker att just därför är det ju himla bra med en blogg. Då kommer ju en del minnen att finnas kvar i bloggen och kan fräschas upp vid behov.
SvaraRadera