Idag har jag gjort försök nr 2. Jag vaknade på morgonen och det kändes jättebra. Dagen har varit ganska bra jobbmässigt. Och vid tretiden var det dags att bege sig. Med hjälp av GPSen tog jag mig till Nörrebro och på en kvart var det över.
Det kändes rätt. Det kändes inte stressat eller fel på något sätt. Jag körde hem och har tagit det superlugnt hela kvällen. Inte orkat prata i telefon ens. Bara slöat, först orkade jag inte ta upp datorn. Tända ljus, te och fantasier.
Så loggade jag på. Loggade in på Femmis. Och hittade en länk till personer som är skapade genom donator insemination. De letar efter sina biologiska fäder.
Shit. Tungt. Är det vad jag kastar mitt barn in i?
Sedan, som för att spä på overkligheten lite började min livvakt från min tid i Sudan chatta med mig på Facebook. Hur skulle jag förklara för honom vad jag har gjort idag? Hur förklarar jag för en rättrogen katolik att jag skaffar barn på egen hand? Att jag sätter barn till den världen där han har gått tillbaka in i armén för att slåss för sitt land? Där barnadödligheten är över 50% innan 5-årsåldern?
Platsen där jag har fått avstå från att ta med mig barn. Där jag har tvingats lämna barn till hemska öden. Minnen som får mig att gråta bara genom att tänka på att jag har dem, utan att ens gå in i detalj.
Plötsligt känner jag mig som att jag har lyxproblem och att jag är självisk utöver det vanliga.
Men snälla unge, bli till och kom ut om en sisådär nio månader.
Jag längtar så efter dig.
Håller tummarna för en lyckad danmarksresa! Ett litet tips bara, det kan vara ganska lätt att identifiera vilken donator du valt genom den informatin som du skrivit och det kan hända att du vill välja själv vem som skall ha den informationen (med tanke på ev halvsyskon osv). Det här är typiskt en sån fråga som man inte tänker på så mycket när man håller på att försöka men som kan kännas lite mer komplicerad när barnet väl är här.
SvaraRaderaLycka till nu!
Tack för tipset och till-lyckandet!
SvaraRadera