Vi ligger tätt ihop i sängen i det blommiga rummet. Du har just somnat för en tidig förmiddagslur, efter en spännande morgon i mormor och morfars Friggebod. Ditt huvud ligger tungt på min arm, ansiktet avslappnat, andningen tung. Din lilla knubbiga solbrända hand vilar vid min halsgrop. Din ljusblå pyjamas får dina kinder att se ännu rosigare ut.
Jag älskar dig så gudomligt mycket.
Och så tänker jag på de 91 barn på Utøya i Norge som sköts ihjäl för bara någon dag sedan. Hur deras mammor någon gång legat med sina barn på armen och bara älskat som jag gör nu.
Åh vad fint. Och jag tänker lika. Att det är någons barn, allihop. Och hur det kommer vara sen, att ha sitt barn där ute i den där stora världen där vad som helst kan hända dom. Det får bara inte hända nåt! Men det ligger så klart till stor del bortanför ens egen kontroll, speciellt galna extremister på anabola. Det enda man kan göra är nog att älska sina barn så mycket man bara kan, i varje ögonblick, så att man åtminstone inte har något ogjort..
SvaraRaderaJag tänker också på att kanske gärningsmannen var lika älskad...men vad hände på vägen dit han är nu...?
SvaraRaderaNär de där tankarna kommer kan jag knappt andas. Det blir ihopsnört och trångt.
SvaraRadera