Längtan

Hela långa kalla vintern väntade jag på solen och värmen. Nu är den här. Underbart. Idag var det konstutställning i parken. Dagisbarnen gjorde konst och vi gick och tittade på verken från vår förskola och från andras. 

Sen hade vi picknick på en solig gräsmatta i lä. Ljuvligt. Jag la mig på rygg, lät solen värma mig och lyssnade på Minis dividerande när han plötsligt la sig tillrätta på min arm. 

Och då slog det mig. Alla de där åren jag längtat efter honom. Efter mitt barn. Av alla scenarier jag föreställt mig är det här ett. 

Plötsligt är det som att mitt hjärta vuxit ur kroppen på mig. Så stort det kan vara att ligga på en filt i en park och höra sin tvååring säga: "det här är din bokstav mamma" samtidigt som han matat mig med ett U. Allt medan solen värmer. Liv!