måndag 13 maj 2013

Tut tut säger den

I lördags var vi på öppet hus på brandstationen här i Malmö. Jag hade pratat om det i någon dag innan för att Mini skulle vara med på vad som händer, men polletten trillade på riktigt ned först när vi rullade in på planen framför brandstationen och Mini såg brandbilarna:

"Maaaaaammaaaaa, MAAAAAMMMAAA TITTA TITTA BRRANDBIIIIILEN!!" en superlycklig liten kille trodde liksom inte ritkigt sina ögon. Vi var där i två timmar och Mini klättrade glad och orädd upp i bilarna och presenterade sig snällt för brandmännen: "Hej hej, jag heter Mini och är två år"

Men när mamma testade en brandspruta så blev Mini rädd. Brandslangen ville han absolut inte att ens mamma skulle testa.

För att inte prata om Flammy. Brandmännens maskot, en apa med gigantiskt huvud. Mini var fascinerad, men vågade för sitt liv inte gå i närheten av Flammy.

Älskade ungen min. Han har pratat i två dagar om brandstationen och brandbilarna nu. Och jag känner mig nöjd över den där oförbehållna lyckan. Glädjen.

Det bästa.

2 kommentarer:

  1. Känns bra när man lyckas träffa så rätt och det man tror ska uppskattas faktiskt gör det.

    www.mammatea.se

    SvaraRadera