Ilska

I söndags var jag trött efter en lång helg, PMS, köra bil långt två dagar i rad och som grädde på moset: tvättid med 17 par små kalsonger.

Mini var jätteduktig på att lära sig gå på pottan. Verkligen. Men så hände något och Mini slutade att leverera stort annat än i kalsongerna.

Det finns mycket man kan anklaga mig för att vara, men äckelmagad hör inte till den kategorin. Trots det tycker jag att nedbajsade kalsonger är något av det äckligaste som finns (jag håller på att bota den uppfattningen genom ihärdigt exponerande).

I söndags levererade Mini stort på toaletten på morgonen till jubel och klang. När vi kommit hem på eftermiddagen så gjorde han ner sig, men bara lite i kalsongerna. Inte mycket att orda om det, mer än att timingen var riktigt dålig på det.

20 minuter senare känner jag en omisskännlig doft från en Mini som nu är renduschad och har favoritpyjamasen på sig.

Jag frågar om han bajsat, varpå ungen flinar upp sig och säger: “Ja jag har bajsat i pyjamasbyxorna!”

“Då får du komma hit så vi får göra rent” säger jag med kanske inte den mest sprudlande stämman.

“NÄ” svarar Mini och då kan jag erkänna att det blåste en säkring för den här mamman. Aldrig har Mini åkt upp från golvet och ner i badkaret med den hastigheten. Favoritpyjamasen är ett minne blott och mamman var ARG.

Det värsta var att jag inte kom ur den känslan. Det blev lite för långdraget. Samtidigt har jag svårt att förställa mig och i ärlighetens namn så vill jag det inte heller. Är jag arg, glad, ledsen så vill jag att han (i lagom utsträckning) förstår det.

Nu vägrar Mini ha kalsonger helt och hållet och Mamma Vilja känner sig som en usel mor. En osedvanligt dålig dag. Ge mig styrka att klara av ett treårstrots.