Yta

Mini och jag bor i en bostadsrätt, en trea på 74 kvm, relativt centralt i Malmö. Jag blev förälskad i den här lägenheten första gången jag gick in i den. Det är en gavellägenhet vilket gör den ljus, trots att de flesta fönstren vetter mot norr och lägenheten ligger på första våningen.

När jag flyttade hit var det från min 1,5:a på 44 kvm. Lägenheten ekade tomt första tiden och jag funderade på vad jag gett mig in på. Tänk om det efterlängade barnet uteblev? Skulle jag kunna fylla alla de här kvadratmetrarna då? Under Minis första år var det andra sovrummet mest en förvaringsplats. Även för mormor när hon var på besök. Sedan sin tvåårsdag har Mini bott på heltid i sitt rum. Han älskade det från första stund när vi flyttat in hans grejer där. I tre dagar fick jag lyfta ut ungen för att han skulle äta.

I dagsläget skulle jag vilja påstå att den här lägenheten är perfekt för oss. Visst vill man alltid ha mer förvaring. Mer garderober. Men åh, vi bor på promenadavstånd från allt (utom mitt uppdrag), vi har fina grannar, vi har balkong som är ljuvlig på sommaren, vi har gratis parkeringsplats och gratis internetuppkoppling. Bra tvättstuga. Allt är som det ska.

Jag tänker att min etta nu hade känts väldigt liten. Även utan Mini.

Så händer då det där som har med M att göra. Varannan vecka bor han mer eller mindre här och aaaaaargh, vad trångt det plötsligt blir! Men herregud? Vad hände? Jag var en gång i tiden sambo på 19 kvm och jag skulle vilja påstå att under vår 10-åriga relation var åren i den där lägenheten våra lyckligaste. Våra grannar bor 4 st i motsvarande lägenhet, men de har nu lagt bud på ett större boende (vilket jag kan förstå).

Sväller ytbehovet med åren eller är det bara jag som har fått ovanor? Någon som känner igen sig?