Om M

M och jag träffades via en dejtingsajt och vi blev tillsammans, men det var en hel del saker som haltade i vår relation. Jag valde att ducka för problemen på mitt vis och M, ja han såg väl helt enkelt inte balken i sitt eget öga.

Så en kväll fick M nog och gjorde slut. Jag var arg, besviken och ledsen. Sårad. Min vana är att i de här situationerna helt enkelt be personen fara och stolt gå därifrån utan att se tillbaka. Men se det dröjde inte länge förrän första SMSet kom från M. Det fortsatte. "Varför?" tänkte jag och svarade. Så kom påsken och vi träffades vid min bil utanför Minis förskola. Och det var lite av en ny M som mötte mig med påskägg till både Mini och mig.

Lunginflammationen kom. Jag rekommenderar inte det till någon. Särskilt inte en ensamstående med barn. Man blir så medtagen. Och så var M där. Så skönt och så tryggt. Visst har jag andra runt mig också, men M är väldigt omtyckt av Mini så det kändes helt naturligt.

Mamma kom och avlastade. M bjöd på middag. Ett pågående köksprojekt och grillning, ledde till stulna kyssar i köket. Och det var en sån där kyss som får knäna att vika sig och fötterna att bli gele. 

Det trappades sakta upp och blev till en middagsdejt i solnedgång med havsutsikt. Därifrån har det rullat på. Igårkväll spenderade vi kvällen tillsammans med M och hans barn. Alla fem i Ms trädgård och det var magiskt. Det är det oftast när vi är tillsammans alla fem. Visst barn bråkar, knän skrubbas, föräldrar tjatar om mat och annat, men själva grundstämningen är harmoni.

Mellan mig och M? Jag skulle vilja säga att det är bättre. Samtalen är annorlunda och närheten närmare. Samtidigt är jag mer lyhörd mot mig själv och ärlig om det mot M. Det är en förutsättning för att det ska funka. Sakta och lyhört.

Och alldeles underbart.

För när balken flyttats ur ögat och man ser till kärnan är M en underbar människa. Varm, omhändertagande, begåvad, smart, kärleksfull. Mini älskar honom och M älskar Mini. De har ett naturligt förhållande samtidigt som Ms och min relation också fungerar. Han har de finaste blå ögon och underbara läppar. Dessutom har han sett mig som svagast, i mina värsta stunder och han är ändå kvar. Han är den som får mig att känna mig tillfreds med mig själv. Det låter kanske fånigt, men överviktig otränad 43-åring med magproblem och 3 månaders förkylning gör inte att jag känner mig sexig precis, men M får mig att faktiskt tycka om (nåja, vara ok med) valkar och extrakilon.

Så ja, som svar på frågan är vi på igen. Semestern kommer dessutom att krönas med barnfri hotellövernattning med middag på förstklassig restaurang och konsert!

Tillägg: min kollega uttryckte det på ett snyggt sätt. M har lyckats med bedriften dumpa själv, rätta till sitt liv och sedan sakta jobba sig tillbaka in i mitt liv. Själv är jag samma gamla version. Varken mer eller mindre. 😃