måndag 21 juli 2014

Skillnaden

Somrarna sedan Mini kom har varit underbara, men med inslag av bitterhet. Eller inte bitterhet kanske, men tja... Söker rätt ord utan att hitta… olycklighet kanske. Ångest?

Först var det inkontinensen. Allt bärande och roddande runt en bebis och sen helst till en badstrand. Samtidigt som man läcker. Inte kul. Att inte kunna röra sig. Usch. Vill resa tillbaka och ge mig en kram. 

Sedan kom galloperationen och så helvetet som följde den. Två somrar har jag spenderat utan att kunna sova. Där alla brott mot rutiner inneburit helvetiska magsmärtor. Semester är ett långt rutinbrott. 

Jag har fått lära mig vad avsaknad av grundläggande behov är. Fajten med vården. 

Och sedan den här våren. Lunginflammation, bihåleinflammation och totalt nedgången. I tre månader. Tid jag avsatt för att bygga upp mig igen. Tji på den. 

Men nu. Den här sommaren! Vi har varit på Femmisläger och det fungerade! Lite strul med magen, men ökad medicinering så gick det bra. Stranden. Vi har badat, promenerat, busat och jag har inte läckt. Operationen är inte 100% men tillräcklig. 

Jag har varit på spontana besök hos andra och det har funkat. Inga smärtattacker. 

Mini är ljuvlig. Inget roddande med blöjor. Lyckligtvis natt-torr sedan alltid. Han var inte direkt förtjust i att bada tidigare, men nu. Inga hjälpmedel, utan bara gå ut, vara, pyssla, skvätta och doppa sig. Hela sig. Han älskar stranden och havet. Sommarstugan. Nu går inte vårt liv ut på att mata, byta blöjor och sovrutiner längre. Nu upptäcker och umgås vi mer på lika villkor. 

Utöver det är han i särklass världens snällaste unge. Inget tjafs, inget rymmande, inget skrikande. Bara ljuvlig klurig pojke. Omtänksam, kärleksfull och rolig. 

M, som bara är där. Naturligt stöttande vid min sida. Så tacksam att vi hittade tillbaka. Att tiden tog oss hit. Inga dramer. Ingen stor osäkerhet. Mera sida vid sida. Naturligt. Skönt. Att jag vågade!
Visst hade mitt liv fungerat utan honom, på lägret kändes det lite konstigt att "ha någon". Lite udda. Men åh, jag önskar alla som vill få hitta. Och önskar fler att vilja. Våga. 

Stugan. Vi är här till största delen ensamma med mormor och morfar (som inte mår så bra, smolket nu). Det är ljuvligt. Egen lunk. Kärleken mellan dem och Mini. Jag blir så glad. Konfliktfritt. 

Vädret är fantastiskt. 

Jag är bara så nöjd i allt det lilla och det stora. Skillnaden från de tidigare somrarna är gigantisk. 

Jag börjar känna igen mig själv. 


3 kommentarer:

  1. Så skönt att höra att ni har det bra och att det mesta strulet ligger bakom er. Det kommer alltid fler motgångar, men just nu har du ju haft din beskärda del. Och visst är livet lite lättare med ett lite större barn än med ett spädbarn som kräver så mycket både rutiner och anpassning.
    Fortsätt att ha en skön sommar!

    SvaraRadera
  2. Underbar läsning, så glad för din skull!

    SvaraRadera