Fladdrande vita gardiner

Många år har jag haft en dröm, eller om det kanske är en fantasi. Jag ligger på en säng i ett rum i en stor stad. Utanför är det varmt och soligt. Fönstren är lite öppna och låter stadens brus sippra in. Man hör trafiken utanför på gatan, människor som pratar och porslin som klingar. Framför fönstren hänger vita gardiner. De är fördragna men så tunna att dagsljuset nästan förstärks i det ljusa ljusa rummet. De fladdrar lite av vinden. Då slår det mig plötsligt att jag nu håller på att bli gravid och jag sträcker ut handen och känner på den sovande mannen som ligger bredvid mig i sängen.

Idag låg jag på en bädd i ett rum i Köpenhamn. Jag hörde trafiken utanför, människor på fiket nedanför. Framför fönstren hänger vita gardiner som rör sig sakta i vinden och jag har just lämnats av barnmorskan, eller jordemodern, som det heter på danska. Just i det här ögonblicket simmar mitt första försök att bli mamma i min livmoder och det slår mig att den här stunden på något konstigt sätt har levt med mig i flera år och när jag inser det stänger jag ögonen och somnar.

Allt är i harmoni.