När jag var liten lekte jag med dockor. Jag föreställde mig hur de var de barn jag skulle ha när jag växte upp. När jag var 20+ valde jag att göra uppror mot allt jag var uppvuxen med. När jag blev 30 så rämnade min värld. Vid 35 hade jag blivit en äventyrare.
Nu är jag snart 40 och jag saknar mina dockor. Kärleken ser inte ut som i sagan och allt är lite ställt på sin kant. Det jag trodde skulle vara enkelt visade sig vara det som skulle vara svårast.
Så vad gör jag här? Jo, jag tänkte låta den här bloggen bli min kanal, bli min ventil under min resa att eventuellt bli förälder. Jag skriver eventuellt, för jag inser att det inte är något jag kan räkna med även om längtan river och sliter i min kropp och faktiskt driver tårar ner över mina kinder i skrivande stund.
Jag har funderat och längtat i många år. Jag har stått på savannen i Afrika och fått tacka nej till att ta med mig barn som antagligen inte lever idag. Jag har fått neka en 5-årig pojke att få följa med mig. Jag har undersökt, funderat och fått välja bort adoption. Jag har öppnat mitt hjärta för den 5-åriga dotter mitt ex hade och även om hon var ett bortskämd snorunge, så saknar jag henne oerhört.
Så, i början av 2009 bestämde jag mig för att jag skulle testa insemination i Danmark, när en man tog plats i min tillvaro och jag bestämde mig för att vänta. Nu känner jag att det går inte. Jag kan inte anpassa mig efter andras nycker och godkännanden längre. Nu tänker jag genomföra det här. Och jag tänker dela det med den som vill och orkar läsa.
Välkommen hit.
Jag är här Rarig!
SvaraRadera