När jag gjorde min insemination hade jag ingen aning om vilken psykologisk centrifug jag skulle hamna i. Jag var så oförberedd. Första veckan var förfärlig. Jag kunde inte annat än tänka på vad jag gjort, om det skulle bli ett barn om det trillade ett ägg och delades inne i min äggledare. Jag kunde inte sova. Hjärnan jobbade med allt samtidigt. Kan jag? Var ska jag bo? Hur ska det gå med jobbet? Även om det var saker jag tänkt på innan kändes det plötsligt som att jag fattat ett överilat beslut, bara för att jag inte varit beredd på att jag skulle tänka ALLT en gång till fast i överljushastighet.
Då slog hjärnans försvar till och jag upplevde plötsligt att jag helt distanserad till kärnan i mig själv. Helt plötsligt gjorde jag planer för att åka till Kongo eller Bangladesh och jobba. Jag var osäker på om jag ska köpa en 2:a eller 3:a. Allt var helt uppåt väggarna i relation till att jag kanske blir mamma och den viljestyrka jag känt tidigare och plötsligt kände jag inte igen mig själv.
Men när graviditetstestet visade negativt och när mensen började forsa ur mig, då släppte all känslokallhet och all smärta kom på en gång. Sällan har jag känt så mentalt ont av att få mens. Just då omgiven av människor som fokuserade på sig själva. Tack och lov för bästa bästa M som tog mig ut och dansade.
Idag är jag trött, men det är det värt.
Idag har jag insett att viljan och drömmen är kanske inte bara lika stark utan starkare än tidigare och jag måste inse att hoppet inte är ute för mig.
Jag är också tacksam över att jag har chansen att göra det här. Om jag vore ensamstående man hade jag inte haft en chans att skaffa barn själv.
Nu är det semester och ta hand om mig själv-tid. För viljan finns här och jag ska genomföra det här på bästa möjliga sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar