Om att ljuga och om att berätta

I vanliga fall så älskar jag mat och dryck. Ni vet, jag är den där som liksom smackar när jag får en meny i händerna för att sedan beställa in det röda köttet som är så blodigt att kon nästan råmar när jag sätter gaffeln i den. Jag är tjejen som kan dricka whisky och har en samling hemma. Hon som har en trave vin i köket och mer än gärna tar en öl på puben.

På morgonen är det jag som släpar mig ut i köket och gör dagens första svarta kopp kaffe för att ens orka med resten.

Nu är jag inte den tjejen mer och hur i hela friden ska jag hantera det?!

Jag är tjejen som tittar storögt på biffen på din tallrik och själv försöker njuta av fisken jag beställt in. Nu är jag hon som ler lite blekt och säger "nej, jag dricker inte", samtidigt som jag inte vill annat än känna vinet fylla min gom och min mun och glida ner i min mage och göra min kropp avslappnad och hjärnan lätt. Och eftersom den enda koppen kaffe som kommer i min kropp om dagarna intas till frukost får jag snällt tacka nej till kaffet till avecen också.

Det suger faktiskt. Jag saknar alkoholen mest. Det låter illa. Är jag alkoholiserad? Knappast. Det är över en månad sedan jag senast drack, och suget har inte varit så stort. Inte ens när jag dansade av mig sorgen över mensen som kom som en syndaflod. Men nu, när livet är pest och mitt hem är kaos, då hade det varit skönt att få slappna av med vin.

Köttet är okej, jag gillar fisk för det mesta och det serveras mycket och god fisk ute nu. Kaffet är också okej. Jag klarar mig utan.

Det som är värst dock är att ljuga. Jag kan inte gärna berätta för alla vad jag håller på med. Det hade blivit olidligt. Tackar man nej till alkohol så finns det dock en förväntning på en förklaring. Varför inte?
Jag är kass på att ljuga. Speciellt som jag har ett inre som säger att en GT, ett glas vin, en öl... bara EN.

Och nu har mannen som jag flörtade med på ett bröllop nyligen satt kurs mot Malmö och här sitter jag och vet att jag kommer att behöva ljuga för honom.
En gullig kille. Helt oanandes. Samtidigt vill jag ju inte tacka nej till att ses bara för den sakens skull. Vem vet? Det kanske inte blir något barn i Danmark och då har jag avfärdat någon på helt fel premisser.

Min mamma kommer hit på fredag. Vi ska städa tillsammans. Jag är så glad över att hon kommer hit och hjälper mig. Min älskade mamma, som jag så hoppades bara få berätta ett faktum för. Nu känner jag dock att jag inte orkar det. Jag kommer att berätta för henne vad jag planerar. Det känns rätt skönt. Just nu längtar jag bara tills allt det här är över och jag har en normal lunk igen. Utan jobbiga ex, jobbiga förväntningar och jobbiga situationer att ljuga mig ur.