På riktigt

Jag minns min långa relation. Jag minns att jag inom tio minuter från vi möttes visste att jag ville vara med honom. Jag minns också känslan av att se honom efter att ha varit ifrån varandra ett tag, värmen i magen och saknaden när vi var skilda från varandra. Jag minns att jag vid ett tillfälle kände att jag skulle kunnat dö för honom.

De relationer jag har försökt bygga de senaste åren har varit som bleka kopior. Falska, men med förhoppningarna om att det skulle komma efter hand. I senaste separationen så fällde jag inte en tår under separationen. Det kändes som en befrielse att slippa honom. Jag hade redan gått vidare och själva separerandet var bara en formalitet. Separationen innan jobbigare, där jag kämpade för att lyckas och dessutom fick en bonusdotter som jag skapade en stark koppling till. Men ändå långt ifrån den där längtan, saknaden och önskan om att vara nära. Faktum var att jag aldrig ens ville att han skulle ta i mig. Jag äcklades av honom mot slutet, men jag ville så gärna. Bah...

Idag stod jag på stationen och såg Glitter hitta sin plats i tåget och kände tårarna välla upp i mina ögon och saknaden i hela kroppen.
Men jag har dansat den här dansen förut med honom. Jag har haft diskussionen och den får vila. Den här gången är det han som får ta upp den. Han andas den och när han ringde för att berätta att han kommit fram, så sa han att han hade känt sig ledsen över att lämna mig när han satt på tåget.

Vi fungerar så bra tillsammans. Allt är enkelt och jag känner mig attraktiv, levande, omtyckt, fantastisk och mänsklig. Vi är helt olika men ändå samma. Vi har samma värderingar, samma rakhet. Men han har en värme och en känslomässighet som slår min med hästlängder. Han var den som köpte ett telefonkort och ringde mig på min satellittelefon på min födelsedag i Afrika (ringa till satellittelefon är superduperdyrt). Han är den som märker när mina tårar börjar rinna trots att jag försöker dölja det för honom och som håller om mig och säger att det är okej att gråta trots att jag är uppfostrad att låta bli. Han är den utan att tänka på det rättar till mitt hår, pillar bort damm från mina kläder eller bevakar att ingen rotar i min väska när jag förälskar mig i småprylar på en marknad.

Han skrattar åt min klumpighet, min fåfänga, mitt sätt att uttrycka mig och kysser mig sen vimmelkantig.

Egentligen är jag bara så glad över att han är här, genom min tid i Afrika och två förhållanden senare. Jag är glad över att ha fått spendera tiden tillsammans med honom. Men framförallt är jag glad över att jag faktiskt på riktigt blev ledsen över att han åkte idag.