Just nu knarkar jag, jag knarkar styrka, självständighet och så lite sol. Jag cyklade runt hela stan och tittade på nya lägenheter (nej, jag hittade ingen jag ville ha) och blev lite kompis med en kvinna som letade nytt boende till sig och sina två söner. Igår var jag på fest. Jag har kommit underfund med att det är fantastiskt skönt att vara nykter på fest. Det var en stor fest där jag i princip inte kände någon. Det var dessutom maskerad. Jag och min bästa M var upp-/utklädda till tänderna och vi dansade som vi alltid gör (som om det var den sista chansen att dansa någonsin!). Under kvällen blev jag uppflörtad av inte en, två utan minsann tre män. En bar guldring på vänsterhanden, så det var ju mest smicker, men OJ vad det kändes skönt att få vara så uppskattad och omtyckt.
Men jag körde hem ensam i bilen. Det är som att behovet av en man fattas mig. Eller är det Glitter som spökar?
En god vän till mig mår dåligt. Mitt i allt mitt egoknarkande ringer jag till vännen och upptäcker att denne mår dåligt och jag bara känner hur jag inte kan göra absolut någonting. Frustration!
Jo, jag vet att jag kan göra någonting. Jag kan lyssna, men det är inte alltid som orden kommer eller den som mår dåligt faktiskt vill berätta.
Tanken slog mig, om jag känner så här nu, hur ska jag då inte känna när mitt barn har det jobbigt och jag inte kan fixa det? Hur står egentligen alla föräldrar i världen ut med att emellanåt vara maktlösa?
Om det är något jag önskar just nu så är det superkraften att kunna göra livet fantastiskt för alla jag älskar. Alla som står mig nära. Alla andra också faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar