Kärlek

Idag har jag tvättid. Vaknade i ottan och har redan gått några varv upp och ner i tvättstugan. Det är något kontemplativt över att tvätta. Idag har kärlek följt mig i mina tankar. Jag läste två bloggar om kärlek igår.

Jag ska se om jag lyckas reda ut mina tankar om kärlek här.

Min första tanke är att jag har i många år försökt vara så perfekt jag kan. Ni vet, kämpat med vikten, försökt vara framgångsrik, visat upp mig i min bästa dager och verkligen kämpat. Jag vet att mitt ex sa i stora separationen att han inte orkade leva upp till min perfektionism. Men så har det slagit mig, varför jobba så hårt på det? När vi älskar någon så älskar vi ju allt med den personen. Det är nästan så att vi älskar det som inte är så perfekt mer än det som är det. Och när vi verkligen känner oss älskade så vågar vi släppa fram alla sidor av oss själva. Även de där skavankerna, dåliga sidorna. När jag tänker på de jag älskar så inbegriper den känslan allt hos de personerna. Villkorslöst.

Min andra tanke är att kärleken inte är logisk. Med det menar jag att hjärnan kan inte styra över känslorna. Det kan ju låta självklart, men för någon som styrs så mycket av hjärnan som jag gör så är det inte alltid det. Men när man bara låter sig svepas med av känslor, eller snarare tar sig till platsen där man verkligen bara känner, så spelar all logik i världen ingen roll.

Ytterligare en tanke är att kärleken är handlingar och inte ord. Att vara där när det behövs. Att ringa när man saknar. Att stryka bort hårlocken, laga frukosten, öppna sitt hem.

Så till bloggarna om kärlek. I den ena ställdes frågan varför vi inte bara dyrkar marken våra respektive går på. Varför är det så svårt att bara älska?
Är det våra barnjag som är rädda att bli sårade att vi sluter oss som ett skydd? Är det så att våra respektive trampar på våra känslor tills de försvinner? Vad är det som gör det så svårt att hålla ihop en relation? Varför slutar vi älska varandras fel och brister och sluter oss inom oss själva igen?

Den andra bloggen handlade om att älska på sitt eget vis. Jag känner att jag gör det just nu. Jag älskar på mitt vis, visar det på mitt vis och öppnar mitt hjärta för min omvärld på mitt vis. Och jag är bara så fantastiskt glad över den kärlek som jag får tillbaka. Villkorslös, ologisk och så mänsklig.

Så hur älskar du?