Sitter på jobbet och är trött. Ögonen vill gå i kors, men jag har massor att göra så jag kan inte med att gå hem, fast jag vet att egentligen är det rätt sak att göra. Gäspar käken ur led och försöker övertyga mig om att jag inte alls är trött.
I morse berättade min kollega om en vän till henne som är en bekant till mig. Hon berättade att hon är gravid. Då hände det som händer emellanåt när jag får höra sånt. Jag får ett stort stygn av avundsjuka och tänker "Varför får HON och inte JAG?!"
Det är inte något jag är stolt över, men likväl så finns känslan där. Precis som tröttheten och jag får inte bort den. Eller jo, kanske försvinner tröttheten om jag sover och kanske försvinner avundsjukan om jag också får bära mitt barn.
Tills dess får jag fejka mig pigg och glad.
Just det där har jag haft mycket dåligt samvete över, men bestämt mig för att bara acceptera och bejaka. De känslorna måste också få finnas när man längtar så mycket. Speciellt när det känns som om "alla andra" bara behöver dricka ur samma kaffekopp för att bli gravida (oavsett hur mycket de egentligen kämpat). Det är okej. Man kan vara glad för deras skull ändå. Samtidigt.
SvaraRaderaVisst lät det som om jag skrev det där lika mycket till mig själv som till dig? ;)
Skönt att höra att det är någon mer än jag som är lika "egocentrisk".
SvaraRaderaJa, du lät väldigt självövertygande. ;)