måndag 7 januari 2013

Olikheter

När jag var liten hade vi ett grannpar som var som mina extra föräldrar. Det bodde rakt över gatan och när jag var 10 månader lärde jag mig gå och rymde för första gången (av många under min uppväxt). Det var förstås under övervakning av min mamma som ville se vart jag skulle ta vägen. Jag kröp nerför trappan gick över vägen, runt deras hus och in via altanen.

Samma väg skulle jag ta många gånger under min uppväxt. Tyckte jag att min familj var dum tog jag min gosse och min kudde och flyttade in dit några dagar.

Min grannfru var en av de sista i Sverige att drabbas av polio. Det gjorde henne rullstolsbunden och de var alltid hemma. Hon var aktiv i De Handikappades Riksförbund (DHR) och dit följde jag ofta med. Jag hängde med dem och i efterhand har jag insett vilken välsignelse det var för mig. Jag är uppvuxen på en liten ort och tänk dig att vara bundis med alla de som andra barn gör stora ögon efter.

Rasistdiskussionerna som pågår, olikhetsskräcken, behovet av att få känna sig bättre, eller är det bara att inte bli jämförd med det som är annorlunda än det vi själva målar normalramarna runt, gör mig så otroligt nedstämd. Det jag menar är inte att jag är perfekt. Det dräller av fördomar och konstiga föreställningar i mitt huvud, men jag försöker jobba med dem och åtminstone inte ge uttryck för de värsta.

Möjligheten att resa som jag gjort önskar jag att fler fick. Möjligheten att träffa människor i deras hemmakulturer och känna ödmjukhet och tacksamhet för det. Inse att annorlunda inte alltid är sämre. Att se sin egen kultur och härkomst ur ett annat perspektiv.  Jag önskar att fler människor testade att åka rullstol en dag. Att gå med blindkäpp. Etc etc.

Jag älskar området jag bor i nu, men vi har ett problem. Det är segregerat. Det bor inte många invandrare här. Det är äldre och barnfamiljer av svensk börd som bor här. Därför är jag extremt tacksam för att det på Minis förskola är blandat och inte bara bland barnen, utan även bland personalen. Där finns olika kulturer blandade.

Imorgon börjar en ny pojke på Minis avdelning. En pojke med Downs Syndrom. Åh vad jag blev glad av att höra det. Kanske inte för att jag önskar någon ett handikapp precis, men för att det betyder att Mini kommer att lära känna olika på ett naturligt sätt och genom det inte tycka att det är så konstigt eller skrämmande. Underbart!

2 kommentarer:

  1. Håller helt med dig. Klart att det är nyttigt för barn att få se olikheter. För barnen är det ju inget konstigt utan blir helt naturligt om inte vi vuxna ger dem en massa konstiga värderingar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och jag försöker desperat att inte låta Mini ta del av mina.

      Radera