På väg tillbaka

Nu börjar såren läka ordentligt. Smärtan är mindre när jag rör mig. En förkylning har slagit rot och gjort mig ännu mer stillsam, vilket säkert varit nyttigt. Min hjärna har också fått mer ro. Mamma och M har fått ta hand om mig. Och jag om dem. 

Mini njuter av att få vara hemma från förskolan. Vi njuter av Mini. 

Jag har tillförsikt. Livet är på väg tillbaka och det ser ljust ut, även om det är höst, dystert och regnar ute. 

Igår var jag på utflykt med M. Vi storhandlade. Han var mina händer och armar. Det låter kanske bisarrt, men det var en härlig stund på ICA Maxi. Framförallt bilturen dit och hem. Ensamma och vi kunde prata helt fritt om oss och känslor. 

Jag berättade om det som slagit mig. Att innan jag faktiskt släppte in någon (honom), så pratade vi teoretiskt om hur det skulle gå att släppa in en man i ens liv. Skulle han ha barn eller inte. Ålder på dem i så fall, etc etc. Jag har sett en nära väns ex bli en helt annan person mot hennes tidigare barn när de fick ett gemensamt. Så rädslan var egentligen stor.

Men när det kommer till M har det hela tiden varit så självklart. Det har fungerat så bra med Mini och med Ms två döttrar. Det fungerar så bra, att alla de där teorierna och tankarna innan fått sig en rejäl törn. 

Tänk om jag sorterat bort M pga hans ljuvliga flickor! Ibland ställer våra tänkande hjärnor till det för oss, när allt vi behöver är en välinkännande mage som kompass.