Kan inte sova II

Operationen gick bra. M skjutsade dit mig på morgonen. Bara att gå in i den där byggnaden får hela mitt inre att gå i baklås. Kom in på avdelningen och jag fick vänta 2,5 h innan jag fick gå in på operationssalen. Efter någon timma fick jag träffa läkaren, som berättade motstridiga uppgifter mot det jag hade fått hemskickat! När jag ifrågasatte det så sa hon att informationen jag fått var över ett år för gammal. Men ÅH hur svårt ska det vara att byta ut ett papper i ett utskick? På eftermiddagen kom de med ett nyare papper till mig med SAMMA information. Hå hå ja ja. 

Efter 2 h fick jag lugnande. Upplevde inte att de hade förståelse för mina specifika behov. Och trots att jag utförligt beskrivit mina magproblem fick jag berätta om dem för varje personal i sig, inklusive läkaren, som trodde att jag hade magkatarr (!!).

Narkosläkaren och sköterskan var underbara. Trots, eller kanske för att, jag grät mig genom narkosen. 

Vaknade med vansinniga magsmärtor. Och det var först när de såg det som de engagerade sig i mina speciella behov. Fast som vanligt var det ingen som hörde att problemet är magsyran i tarmen och inte gallgångskramper. Varför deras utbud av smärtlindring var väldigt begränsad. Jag fick dock bröd och mjölk mot magsmärtan, vilket hjälpte ihop med höjd sänggavel. 

När magen släppt hade jag fortfarande ont av själva operationen. Och fick smärtlindring mot det, som däckade mig totalt. Så skönt. Jag sov/slumrade i över två timmar och hallucinerade/drömde att M satt och höll min hand. 

Sedan var det daga att prestera för att få bli helt utskriven. Det gick sämre. Fick begränsat med tid, kände mig stressad, fast jag inte borde, och lyckades inte. Så jobbigt nog måste jag tillbaka imorgon. När jag fick veta det och förutsättningarna bröt jag ihop. Ensam kvar av patienterna. Nu frågades det om min historia och jag fick tårsammanbitet berätta alltihop. Det är alltid lustigt när jag kommit en bit in i förlossningsberättelsen och den som lyssnar reagerar med "jamen då förstår jag att du haft det tufft" och jag bara hunnit börja berätta. Hur blev det så här? Jag som alltid varit stark, frisk, pigg. Det är så jobbigt att plötsligt ha en massa bagage, smärtor och krämpor resten av livet. Att behöva medicinera och förklara sig. Och samtidigt i allt det försöka acceptera, förlåta och bara få komma vidare. 

"Du måste anmäla", var deras respons, men med allt som hänt har preskriptionstiden gått ut och ärligt talat, hur skulle jag orkat med det?

Hemskjutsad av M. Mat av mamma och somnade tillsammans med Mini. Älskade unge kom fram och sa: "Mamma vad jag har saknat dig" sedan var han så fin mot mig. 

Och just det; den där fina, kärleksfulla, lyckliga pojken. Han gör livet rätt uthärdligt trots allt.

Tack för era kommentarer och omtänksamhet. De värmer mycket.