Jag hatar egentligen att skriva det, men vid nattningen igår blev det så uppenbart. Våra nattningen har utvecklats till dagens roligaste och bästa stund. Ofta ligger vi och skrattar tillsammans i sängen. Busgosar. Pratar och Mini filosoferar. Den där härliga stunden sätter spår även i annat. Väckningarna är inte lika betungande och den där generella nej-attityden har slipats av. Vi har det bra. Minis och min bubbla är tillbaka och i den var det som det blev uppenbart. Mini somnade med sina händer smekandes mig igår. Och när han somnat tittade jag på de där händerna som fortfarande är lite bebisknubbiga, kinderna som släta vetebullar med ögonfransar som solfjädrar mot dem och insåg att innan jag faktiskt blev mamma förstod jag inte att kärlek kunde kännas så här. Att moderskärleken skulle vara SÅ stark och på vilket sätt.
Det var också då det slog mig, att barnlängtan är ett annat uttryck för den kärleken. Den där otroligt starka driften, som får oss att gå genom stålbad för att få våra efterlängtade små. Där vi är beredda att lägga så mycket av oss själva, vår tid, energi och inte minst ekonomi. Sorgen och hoppet.
Och kanske är det ett sätt att få dem att förstå, de som aldrig vandrat där. Ta all din föräldrakärlek och gör den till sorg och kris.
Och åh, nu har jag flera sorger och kriser runt mig som håller på att förvandlas till föräldrakärlek. Jag önskar bara att det var fler. Mer kärlek helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar