Mini min Ferdinand

I förrgår morse var jag på utvecklingssamtal på förskolan. Mini blev förra året kvar på småbarnsavdelningen när större delen av hans kompisar hamnade på mellanavdelningen (på Minis förskola har de två småbarnsavdelningar, en mellanbarn och en avdelning för de som börjar skolan nästa år). Först var Mini besviken och även jag med det här upplägget, men i efterhand kan jag konstatera att det har varit bra för Mini. Nu har han fått vara stor ett år och jag ser skillnad i att han gärna tar hand om sina mindre vänner när de är på besök.

Det sköna under samtalet var hur uppenbart det är att Mini är älskad av sina pedagoger. A var uppenbart missnöjd med att inte få flytta med Mini upp på nya avdelningen (en av pedagogerna följer alltid med) och uttryckte sig så fint: “Jag har redan Mini-abstinens!”

Men nu är det dags. Det är bra, för hans utveckling är sådan att han behöver stimulansen från de större barnen. A berättade hur Mini gärna leker med de andra barnen, men pratar med pedagogerna. Hon berättade även hur skönt det var med Mini, för när de andra pojkarna i hans ålder plockar upp pinnar och leker svärd och slåss, då sätter sig Mini i sandlådan eller hittar på annat. Han vägrar slåss med andra ord.

Minis problem är dock tendensen att ta till tårar och skrika sig till att få som han vill. Han loser inte konflikter själv utan söker vuxnas stöd direkt. Jag försöker stävja det hemma, men det är lättare sagt än gjort. Förhoppningsvis blir det enklare när han kommer upp med de lite äldre barnen som det går att diskutera med.

I vilket fall är han en charmig, glad och rolig pojke. A konstaterade att även om han funderar en del över det där med att inte ha en pappa så har han många runt sig som älskar honom.

Och det stämmer så väl. Jag tror inte att Mini har träffat någon som inte älskar honom. Efter sommaren blir det ingen småbarnsavdelning mer. Mitt stora barn!