söndag 8 juni 2014

"Jag har ingen pappa…

…för han är död." Kläckte Mini ur sig vid gårdagens poolparty. Grannarna förstummade att han ens kan begreppet. 

Jag förstummad över att han säger en sådan sak efter all tid vi pratat om hur han kommit till. 

Ikväll frågade jsg honom om det och då kröp det fram att det var en kompis på förskolan som frågat om hans pappa flera gånger och tyckt att det var konstigt att Mini inte hade någon pappa. Då hade det blivit enklare för Mini att säga att hans pappa är död. 
Lilla hjärtat. 

Vi pratade om hur man kan svara. Så pratade vi om alla vi känner som inte heller har pappa. Så pratade vi om alla som älskar Mini. Till sist avslutade jag med att om det var jobbigt att svara på såna frågor, så är det okej att hämta en vuxen, älskade A. Så löser hon det. 

Mini verkade lättad. Älskade unge. Jag önskar att jag kunde ge dig allt. 

Men det här kan jag inte ge dig. 

3 kommentarer:

  1. Oj, vilket svårt samtal. Fint hanterat av dig. Jag jobbade på förskola en gång och där var det ett barn, ca tre år, som också pratade om sin pappa som död, som en "enklare" förklaring till att pappa inte fanns och aldrig funnits i barnets liv. Mamman berättade sen att barnet tyckte det var jobbigt att prata om att pappan inte fanns i hens liv.

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen detta.
    Vi flyttade för ett årsedan till förorten i vår stad och till ett litet radhus. På våren när barnen hamnade i sandlådan och lekte på gatan så fick E ofta frågan om var pappa fanns. Efter tillräckligt många frågor blev svaret "Jag har ingen Pappa, han är död".... hennes sätt att tackla jobbiga frågor.
    Däremot så sa jag när vi fikade gemensamt nån gång senare att barnen gärn afick fråga mig om allt, jag berättade väl oxå ganska kort om hur jag längtat och skaffat barn på egen hand. Nåt grannbarn var synnerligen frågvis så hen fick låna boken "slottet med dom många rummen med sig hem".

    Hälsningar annan femmis mamma

    SvaraRadera