Imorse vaknade han illgråtandes över att han inte kunde se.
Så det blev samtal till vc och recept. Fick hjälp med barnpassning och med lång inköpslista inför helgen drog jag som en avlöning till Mobilia.
In i rykande fläng på Apoteket. Bara för att mötas av scenen av en mamma som desperat försökte ge sin son Kåvepenin. Stackaren klöktes och kunde bara inte svälja det. Fattar inte grejen varför ET skulle ske inför öppen ridå där. Killen var 8 år typ. Han hade tårar i ögonen och jag med. Det blev min tur vid receptdisken. Bakom mig hörde jag henne håna honom. "Bara SVÄLJ då, det är inte så svårt!!!" "Men mamma jag KAN inte! Det GÅR INTE"
"Då åker jag och lämnar dig på sjukhuset"
Varpå lilla killen hulkande kastar sig på golvet.
Jag känner hur vreden växer i mig. Samtidigt får jag beskedet att Minis medicin är slut. Hon ska kolla på deras andra apotek.
Bakom mig försvinner scenen bort.
Jag får reda på att medicinen är slut. Ö V E R A L L T och får stresspåslag. En annan kedja finns på samma köpcenter. Halvspringer ut ur Apoteket och möts av synen hur hon står bakom honom och tvångshåller för hans mun. Tårarna forsar nerför hans kinder.
Mitt fokus var på Minis medicin.
Men åh som jag slagit på mig mentalt hela kvällen för att jag inte ingrep. @%%#>$$>$$$%#
Förlåt lilla fina unge!
Förlåt skärrade urkorkade arga mamman.
Aldrig mer ska jag låta såna kränkningar passera i min närvaro. Mitt fokus var på Mini, som sjuk och sliten var bortlämnad. Men jag borde ha tagit mig tiden att bryta deras urkassa spiral. Få henne att byta taktik. Ställa Dr Phil-frågan "how is this working for you?"
Jag får förlåta mig själv och hoppas att klumpen i magen försvinner snart.
Minis medicin? Sista flaskan lokaliserades på ett apotek på andra sidan stan, medan jag desperat storhandlade på Ica.
Det var rallykörning genom stan och sedan hem och nu snarkar Mini tryggt bredvid mig i sängen. Mitt medicinälskande prickiga älskade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar