onsdag 6 augusti 2014

Samma ullstrumpor


I morse lämnade jag Mini på förskolan och det var lite förvirrat, lite rörigt (ny avdelning och ny personal), vilket slutade med att jag fick vinka hejdå till en ledsen kille som stod i fönstret och hängde med stora tårar på kinderna. Hu! Mammahjärtat gick sönder.

Vad hände sedan? Jo. Sedan gick mamman ut till den fina bilen och satte sig bakom ratten med likadana stora droppar på sina kinder. Körde till jobbet med sådan motvilja. Det tär. Äter upp mig inombords. Minis ord när vi pratade om jobb och förskola: “Men mamma, jag vill ju bara vara med dig.”

Även om jag vet att det inte är sant. Han har det fantastiskt bra på sin förskola och älskar både personal och kompisar. Och det samtalet till förskolan i förmiddags försäkrade just det. Han sprang glad runt och lekte med sina vänner.

Problemet som jag ser det nu är att mamman inte är lika glad i sitt jobb. Det gör allt så mycket svårare. Jag har totalt tappat motivationen. Jag som brukar vara jobbdriven, få saker gjorda och vara pragmatisk, vill bara åka hem så snart jag har klivit in på kontoret. Vad skickar jag för signaler till Mini (undermedvetet förstås) när jag själv inte tycker att tiden på jobbet är viktig nog för att vara borta från honom?

Jag kan inte sätta fingret på vad det handlar om ens. De flesta av mina kollegor är hur goa som helst. Det jag gör har betydelse, det saknar nog bara betydelse för mig. Jag får ingen energi tillbaka av att prestera just nu. Inga kickar. Ingen glädje. Hur får jag tillbaka den?

Samtidigt vill jag fokusera på mig. Fysiskt. Min hälsa senaste åren har bara blivit sämre och nu är den sämre än någonsin. Jag är inte sjuk i sig längre, men konditionen har aldrig varit lägre och vågen har inte pekat högre upp sedan jag var höggravid. Men hur? Hur hittar jag tiden och energin att få rätsida på min hälsa när jobbet tar 9 h+ av mitt dygn och resten går åt till att rodda runt mig och Mini?

Är jag låst i mitt tänkande? Ser jag bara problem och inga möjligheter?
Något måste i alla fall ändras snart. Jag står inte ut och så kan jag inte ha det. Inte för Minis skull och inte heller för min.

5 kommentarer:

  1. Usch ja, jag ska lämna Klara på måndag efter att ha varit ledig i 6 v...trots samma avdelning, nästan samma lärare och samma kompisar så ser jag inte fram emot det alls. :(

    Ang träningen så gjorde jag så här; jag köpte Olga Rönnbergs bok "Träning för nyblivna mammor" - man behöver dock inte vara NYBLIVEN mamma!! Sen satte jag klockan 20 min tidigare på morgnarna och körde en kvart varje morgon. Även om Olga tycker ett pass ska vara 3 x alla övningar (typ) så körde jag ett varv. Det är Paolo Roberto som har tipsat om en kvart om dagen...;) Sen slutade jag med godis, kakor och läsk! Det gjorde jag för att jag är sockerberoende och det har funkat kanon för mig att sluta med det. Jag hade huvudvärk i 4 dagar men det var sååå värt det! Tyvärr har jag slarvat under sommaren men jag satte igång igen i fredags. Men annars har jag kört med detta sen januari och jag har aldrig mått bättre och kroppen ser heeeeelt annorlunda ut!! Tips på vägen; ta foto och MÄT dig!! Det syns inte alltid på vågen men måttbandet och kameran ljuger inte!!!

    Du var kanske inte ute efter tips men du fick det ändå! ;) Lycka till! Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset! Äter knappt kakor, godis eller dricker läsk, men har nog en del andra fällor jag faller i.

      Radera
  2. Du kanske behöver ändra på det ena och det andra, men är det inte lite efter-semestern-depresion också? Jag kan känna igen känslan när jag börjar jobba, men efter några veckor när rutinerna rullar på så känns det bättre.
    När det gäller hälsan så ta små steg, öka på vardagsmotionen och lägg sen till lite till. Låt det ta tid!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr är det här djupare än en tillfällig svacka. Alla runt mig har reagerat. Men lösningen är nog inte så långt borta.

      Radera